jag är tjugofyra år. men jag känner mig som allt annat. ibland känner jag mig som sexton. det var en knäpp och konstig tid. ofta känner mig som förtifem. gammal. lite tråkig sådär. så känner jag mig de dagar jag föredrar fredagsmys framför klubbdans.
jag har alltid varit hårambivalent. flängt fram och tillbaka mellan färger och längder. velat mellan lugg eller inte lugg. ångrat mig. och ångrat igen. men nu är jag blond. just nu har jag faktiskt min alldeles egna hårfärg. min naturliga färg. den som jag har färgat bort så länge, länge. nu är den tillbaka.
jag är lite mittemellan just nu. lite framtidsosäker. vad ska jag göra nästa år? i vår? i sommar? i höst? plugga mer? jobba? ja, jobba vill jag ju gärna, men det är inte så många arbetsgivare som vill ha mig. ingen faktiskt.
och det är jag. tydligen är jag ganska kluven. ålderskluven, hårkluven och sysselsättningskluven.
men det är ju nåt i alla fall.
1 kommentar:
Jag känner mig inte ett dugg som 24 heller. Folk påstår hela tiden att jag ser ut som nykläckta 20, så det hjälpe rinte. Jag klagar inte. Jag känner mig som en tonårssjäl mer än något annat. Jag är långt ifrån vuxen i sinnet. Men sedan är det ju det som är frågan, måste man känna sig vuxen för att vara vuxen?
Skicka en kommentar