Mina håriga sommarben

Jag har länge varit ganska onoga med att raka benen och mer och mer tyckt att det inte behövs. Låtit benen vara lite orakade och stubbiga och sådär. Men det här är den allra första sommaren då de är verkligt håriga, långhåriga om en så vill, och jag bär dem ut i det fria. I det offentliga. Det är en sån himla bra känsla.

Tidigare har jag kunnat haft orakade ben typ hemma eller om jag bara ska göra inget speciellt, men nästan alltid rakat dem om jag ska på kalas eller festligheter. De senaste veckorna har det varit sommar och kortklänningsväder och jag har haft benen naturligt håriga flera gånger. På släktkalas och på studentfirande. Det har känt lite obekvämt, väldigt normbrytande och galet skönt. Ju mer jag har håriga ben så ser jag hur få kvinnor som har det. Att raka benen är ett så starkt ideal i vårt samhälle. Speciellt bland kvinnor som bär korta klänningar och kjolar som visar benen. Det är något skönt Fuck You-igt i att bryta mot det.

Det störda är ju egentligen att benhår knappt syns. På bägge de här bilderna har jag alldeles håriga ben och det syns knappast. Eller inte alls skulle jag vilja säga. Jag har ju visserligen ganska ljust hår, men ändå. Det syns bara på nära, nära håll. För något år sen skulle det vara otänkbart för mig att gå runt med håriga ben. Den känns så himla skönt att ha kommit så här långt.

Förra helgen var jag på släktkalas med min mans familj och där överhörde jag två systrar prata med varandra. En var runt 15 år och en runt 12. De pratade om just benhår och den yngre beklagade sig för att hennes benhår växte ut så fort och var så kraftigt och mörkt och liksom äckligt och storasystern gav råd och hur hon borde raka, till exempel tyckte den äldre att det räckte med att raka underbenen och låta låren vara. Bägge två hade rakade ben. Och jag satt mitt emot och blev lite dyster för ungdomen. Tänk att en ska behöva känna att ens ben är äckliga och fel för att de är alldeles normalt håriga. Jag tänkte likadant själv när jag var i den åldern. Och så kände jag ett litet hugg i bröstet, av äcklighet och okvinnlighet, för där satt jag och var alldeles hårig och dan (jag vet dock inte om flickorna hade lagt märke till mina ben). Men samtidigt kände jag mig stärkt i mitt beslut. Det känns som att jag är på rätt väg. På en friare väg. Bort från normer, tvång och ideal.

Eftersom normen säger att det finns något "äckligt", "ofräscht" och liksom "sluskigt" över håriga ben på kvinnor så tycker jag det är extra svårt att stå emot att raka vid festligare, finklädda tillfällen. Men nu har jag som sagt gjort det två helger i rad. (Jag har ju haft håriga ben mycket längre än så, men det har inte varit barbensväder tidigare). Vid de här två festligheterna har jag varit tjusig, klädd i klänning och gått på fest och studentfirande och låtit benen vara som de är och nu börjar det kännas normalt istället för udda. Normalt och snyggt.

Det är så gött att jag faktiskt kan känna att det är snyggt med håriga ben nu. Jag älskar mina ben såhär. Mina ben har aldrig mått bra av att rakas. Min hud är för känslig och har bara blivit röd och plitig och aldrig sådär silkeslen som de är i reklamen. Helt ärligt så är de lenare nu. Håriga ben är jättelena. Och en klappar medhårs.