I don't care about your diet

Den senaste tiden har jag blivit modigare. Den senaste året kanske. Men ännu mer det senaste halvåret. Jag har vågat posta bilder i bloggen och på Instagram som jag aldrig skulle vågat göra tidigare. Mer avklädda bilder. Halvnakna bilder. Baddräktsbilder. Bilder som jag tidigare aldrig skulle vilja att världen sett. För jag har känt mig så tjock och stor och fel och som en sån som borde ha vett att klä på sig lite mer. Men det verkar som jag mist vettet nu. Och det känns så himla rätt.

Det har alltid varit viktigt för mig att se snygg ut. Även om mitt snygg kanske inte är samma som alla andras snygg så har jag velat vara snygg. Nu har jag lärt mig att embracea att vara ful. Eller "ful" ska jag väl säga. För det är ju inte fult egentligen. Inte på nåt sätt. Om jag är osminkad och med vått, slickat hår eller ett knepigt ansiktsuttryck eller en liten valk på magen så är inte det fult. Det bara är. Det är så himla befriande att släppa taget. Att bara vara. Att visa upp alla sidor, alla delar av mig. Att inte gå och hålla in magen på exakt varje bild. 

Jag vet att jag inte är tjock. Inte tjock-tjock. Det finns det andra som är och det är inte jag. Jag kan ha kläder från vanliga avdelningen på affären och jag har oftast typ medium. Då är en inte tjock. Men jag är inte heller smal. Inte smal-smal. Inte plattmage-storlek 36-smal. Inte tränad-smal. Jag är nått mitt emellan. Lite knubbig, sådär. Stora pattar och stor röv. För tjock för att passa in hos de smala och för smal för att passa in hos de tjocka. Jag har tillbringat så mycket tid med att tänka på sånt här. Att jag är för stor och inte passar in och att det är bäst att hålla in magen rejält i den här klänningen annars tror nån att jag är på smällen. Men nu har jag bestämt mig att det är skit samma. Alla olika kroppar måste få synas och så här ser min ut. 

Jag har aldrig varit en person som är bekväm avklädd. Alltså, sådär bland folk. På stranden eller med vännerna eller så. Då är jag aldrig bekväm. Jag minns när jag till exempel var på semester min två kompisar och de bytte om och klädde av sig på rummet och gick runt i bara bh och trosor på eftermiddagarna efter de duschat för att body buttern skulle torka. Jag har aldrig känt mig bekväm att gå runt i bara bh bland folk. Aldrig. Och därför har jag aldrig gjort det. Men jag har alltid önskat att jag vågat. Nu är jag banne mig gammal nog att sluta önska och bara köra. Min kropp är min och den ser ut som den gör och fan ta den som på något sätt dömer mig för den eller tänker annorlunda om mig efter att de sett min avklädda kropp.

Jag har alltid varit rädd för att "avslöjas" som tjock. Att jag döljer det ganska bra med kläder men när kläderna kommer av så kan alla se hur tjock jag faktiskt är. Vilka sorgliga tankar egentligen. Den här sommaren ska jag göra allt på motsatt sätt. Klä mig exakt hur påklätt eller avklätt jag vill och försöka fullständigt skita i alla andra människor.

Jag tycker att alla kroppar förtjänar att synas och normaliseras. Alldeles för få kroppstyper syns i media idag. De allra flesta är smala och snygga och perfekta och vita. Rakade och slimmade och prydliga. Jag vägrar vara med på det tåget längre. Jag vill inte visa upp nån perfektion när jag vet att verkligheten är allt annat än perfekt. Perfektion existerar inte i verkligheten. Det icke-perfekta är perfekt. Alla kroppar ska vara tillåtna och alla kroppar ska få synas. Så även min. Min mittemellan-kropp. Mina håriga ben och cellulitiga lår. Min dallriga, mjuka mage. Min stora stjärt som jag aldrig hittar några bra jeans till. Den måste få synas. Det är bara en kropp och det är bara kött och hud och ben och grejer och kroppar kan och bör se ut hur som helst utan att värderas. De är bara kroppar och de är bra.

Ibland kan jag tvivla på mig och tänka att va tusan håller jag på med när jag lägger upp en bild i bh? Ska jag stå här och visa upp mig? Och vad ska folk säga? Men om min bh-bild eller baddräktsbild eller shorts-bild eller nåt kan få bara en enda person att känna sig lite nöjdare med sin kropp så är det värt det. Jag önskar att jag hade sett massor av olika kroppar när jag var yngre. På nåt annat ställe än bara i simhallens duschrum, vilket tidigare var typ det enda stället där alla världens olika kvinnokroppstyper samlas. Det måste vara bättre nu, tänker jag. Bättre nu än förr. Lättare att se olika kroppar i och med internet och så vidare. Med svårare också. I och med internet och så vidare. Vi vet alla om hur mycket perfektion vi får se på bloggar och Instagram. Mitt bästa knep är att bara följa peppiga människor som har bra budskap och sunda, smarta, feministiska värderingar. Vad det än må handla om.

Till sist två små bilder och två små tankar till:





Bantning är ungefär den värsta skiten som finns. Och fuck your beauty standards!! Jag bestämmer själv vad som är snyggt, fult, bra, rätt, fel, whatever.