tisdag 18 februari 2014

They call me 'quiet girl', but I'm a riot

Jag hatar att prata inför folk. Det har jag alltid gjort. Mest när det gäller formella grejer, som att hålla ett föredrag eller tala/prata framför folk på något möte. Informellt har jag mycket mindre problem. Inte för att jag tycker om att mingla med folk. Det är nåt av det värsta jag vet. Att prata i/för en informell grupp har jag inga problem med. Men att hålla nån form av föredrag eller presentation eller att ta ordet för att säga något. Det går bara inte. Det låser sig. Jag kan träna tusen gånger i mitt huvud, men när jag väl står där framme så kommer det inte ut nåt. Inte nåt bra i alla fall. Ibland kan jag väl pladdra fram några meningar. I kulsprutefart. Otydligt och luddigt. Stressen och nervositeten är så påtaglig. Det är en sån tydlig skräck.

Ibland vill jag säga saker. Jag kan sitta på ett möte eller nån form av sammanträde eller i ett klassrum eller nåt och ha nåt jättebra att säga. Något som jag verkligen vill dela med mig av. Eller nåt som jag brinner för och bara måste säga, för den andra personen som pratade har ju bara så fel. Ibland kommer jag på nåt riktigt smart och vill dela med mig. Ibland kan jag svaret på en fråga. Men det går ändå inte. Hela kroppen låser sig. Det hände igår på mötet jag var på. Jag tyckte massvis och hade en jättebra sak att säga. Jag ville verkligen säga det. Jag var så nära att räcka upp handen. Handen låg på bordet och det liksom ryckte i fingrarna. Den blev alldeles fuktig av svett och jag blev alldeles varm. Jag ville ju uttala mig i frågan. Men det gick bara inte. Hela hjärnan och kroppen bara vägrar. Allt går i slow motion och sen är ögonblicket förbi. Alla har gått vidare och börjat prata om nåt annat.

Ibland, ibland så trotsar jag mig själv och vågar ändå säga nåt. Alltid nåt virrigt och slarvigt, för allt blod rusar upp till huvudet i rekordfart och jag blir alldeles röd och stirrig, men ändå. Nåt. Efteråt känner jag mig så himla stolt och modig. Jag önskar jag kunde trotsa mig själv oftare. Men det händer nästan bara när jag blir tvingad. När någon säger mitt namn. Tror att jag viftade med handen, fast jag bara rättade till luggen. Då. Då säger jag nåt. När jag är halvt oförberedd. Då kan jag haspla ur mig nån mening. Som jag knappt kommer ihåg efteråt. Men oj, vad stolt jag är sedan.

Såhär har det alltid varit för mig. Jag minns i mellanstadiet när jag skulle hålla nån presentation om svenska fiskar och stod framför alla och bara panikläste på pappret för det var det enda sättet att ta mig igenom det. I högstadiet och gymnasiet började jag och mina kompisar göra filmer om olika ämnen istället för muntliga redovisningar. Många lärare gick med på det och på så sätt undslapp jag att prata. Vi gjorde filmer om Skottland och franska revolutionen och tornados och Stockholms blodbad och Guldlock (på franska). Att vara med på film och larva mig och prata där istället har aldrig varit nåt problem. Inte heller att stå på scen och spela teater och sånt där. I gymnasiet var jag frivilligt med och spelade upp Pälsen på en föräldrakväll. Det var lite skojpinsamt och skratt och fniss, men inga problem. I vissa situationer älskar jag att ha all uppmärksamhet riktad mot mig. Men samtidigt så hatar jag att vara i centrum.

Ibland tror jag att det handlar om osäkerhet kring ämnet. Om det är en presentation i skolan eller så, så är jag kanske inte helt hundra på ämnet. Jag kan inte exakt, precis allt om det. Det finns kanske luckor i min kunskap och det gör mig osäker. Och rädd. Och stressad. Men samtidigt så tycker jag att det är lika jobbigt att presentera mig. När alla deltagare på mötet, eller personer i klassen, eller på arbetet liksom sitter i en ring och ska berätta vem de är. Jag vet ju mest om mig själv i hela världen, så i det fallet borde jag ju vara fantastiskt säker på ämnet. Men så funkar det ju inte. Huvudet, kroppen, hjärtat, hjärnan, allt låser sig och jag kommer inte på nåt att säga och allt jag kommer på låter dumt och tänk om jag säger nåt fel?

När jag var liten trodde jag det här skulle gå över när jag blev äldre. Och det gör det kanske. Sakta, sakta. Men sakta är inte fort nog.

Inga kommentarer: