Idag var jag i Nyköping (det vill säga "på stan") och shoppade, lunchade och gjorde ärenden. Till sällskap hade jag min kille, min lillebror och min kompis David. Tyvärr så hatar de allihopa att gå i affärer och titta, så det hela var en ganska stressfylld tillställning. I vart fall så åkte vi buss hem (vi åkte buss dit med, men det hör inte riktigt till historien). Vi tog bussen som går precis efter klockan 15. Åker man buss från Nyköping till Oxelösund runt 15-16 på en vardag kan man vara säker på att bussen är fylld med gymnasieungdomar. Så även denna gång. Proppfull var den. På sätet mitt emot mig satt två söta gymnasietjejer. Och jag blev nostalgisk. Så klart. Jag är en väldigt nostalgisk person. Jag tänker tillbaka på gamla tider och på hur bra allt var förr (som att det alltid var det). Och de där gymnasieflickorna var så fina. Så små samtidigt som de är så stora. Precis som när jag gick på gymnasiet. Så länge sedan det är nu. En annan tid. Jag satt också på den där bussen många gånger. Åkte fram och tillbaka varje dag i ett år. Sprang den sista biten för att hinna (annars kunde man få vänta i 40 minuter på nästa). Och jag var så stor, samtidigt som jag var så liten. Jag visste så mycket, och tyckte så mycket, men jag visste egentligen ingenting. Gymnasiet är en ganska konstig tid. Alla i ens klass är så mitt i. Mitt i livet och mitt i tonåren och mitt i bara. Ingen vet vem de är. Alla är så rädda. Och så starka. Jag har nog aldrig varit så arg som i gymnasiet. Aldrig bråkat så mycket. Aldrig tyckt så mycket. Jag har inte så mycket ilska kvar. Inte så mycket åsikter om allt och alla. Inte så mycket rädsla.
Jag är väldigt glad att gymnasietiden är över. Men jag är också glad över att ha fått uppleva den. Överleva den. När jag ser tillbaka var den ändå en väldigt fin tid. Mycket ilska men också mycket glädje. Allt var svartvitt. Nu vet jag att världen inte ser ut så. Det visste jag inte då.
1 kommentar:
Åh vad nostalgisk jag blir nu....
Skicka en kommentar