(Bilden kommer från Google)Igår såg jag en dokumentär som heter Kurt & Courtney. Den handlade, som alla förstår, om Kurt Cobains liv, död och förhållande till Courtney Love. Det är säkert många som har sett den, för den var ifrån 1998, men jag hade aldrig sett den innan. Nog för att jag inte direkt fick reda på nåt nytt i och med den filmen, det är liksom en historia som jag redan kan, men på någon sätt är det himla svårt att inte gilla Kurt Cobain och Courtney Love. Eller gilla är kanske fel ord, jag blir fascinerad av deras liv. Deras liv som verkar så himla sorgligt och kantat av droger. Kurts liv som man vet kommer att ta slut innan 90-talet nått sin mitt.
Samtidigt tycker jag att det är så tråkigt att jag missade det. Jag missade Kurt Cobain och Nirvana. Jag var för ung. Jag kan inte minnas när han dog. Jag lyssnade inte på Nirvana när Nirvana slog igenom. Då lyssnade jag på Smurfhits (ja, jag skäms fortfarande). Och jag hatar att jag missade det. Jag vill åka tillbaka i tiden till Seattle 1992 och känna av hypen. Jag vill klä mig i flanellskjortor, missfärgat hår och läppstiftet på sned. Jag har missat hela grejen. Och det känns så himla trist.
6 kommentarer:
Tack vad snäll du är :) din blogg verkar riktigt härlig förresten, kram/mirjam
söt bild
sv: Ja visst va dom snygga :)
Förstår din känsla. Det är vemodigt att man missade just den epoken..Själv var jag inte ens född.
Sv: Tack så hemskt mycket!
Den vill jag, ska se någongång! Missade också det där för jag lyssnade också på smurfhits bla. huuuh.
Har inte sett just den dokumentären, men en annan, mer från Courtneys point of view. Så jävla fint. Kurt är dessutom en av vår tids bästa sångare, utan tvekan. Är så glad att han ändå hann göra så mycket innan han dog, som vi andra får ta del av fortfarande.
Skicka en kommentar