Jag är typ bäst i världen på att jämföra mig med andra. Jag skulle vinna VM i det.

I lördags lade jag upp en video på Instagram. En video där jag dansar i en paljett-topp. Den här videon:

Amen, det är ju lördag va, så det är klart det blir en #kobrandansar igen! ////// Jag har alltid tyckt att jag dansar helt värdelöst. Alltid varit så rädd att alla andra tycker jag dansar så himla fult. Att lägga upp dansvideor är en stor grej för mig och att tycka att det är roligt är en ännu större grej. Jag försöker att inte jämföra mig med andra och försöker att sluta bry mig om vad andra tycker hela tiden. Om allt. Hur jag ser ut och hur är och vad jag kan. Inget gott kan komma av att jämföra sig. Aldrig nånsin. Och särskilt inte vad gäller dans. Dans ska vara glatt och skojigt och frigörande och det är det enda som spelar roll. Vad är ens att "dansa snyggt"?! Egentligen? Jag gillar att dansa och det är det enda viktiga.


Den här bildtexten lade jag till: 

"Jag har alltid tyckt att jag dansar helt värdelöst. Alltid varit så rädd att alla andra tycker jag dansar så himla fult. Att lägga upp dansvideor är en stor grej för mig och att tycka att det är roligt är en ännu större grej. Jag försöker att inte jämföra mig med andra och försöker att sluta bry mig om vad andra tycker hela tiden. Om allt. Hur jag ser ut och hur är och vad jag kan. Inget gott kan komma av att jämföra sig. Aldrig nånsin. Och särskilt inte vad gäller dans. Dans ska vara glatt och skojigt och frigörande och det är det enda som spelar roll. Vad är ens att "dansa snyggt"?! Egentligen? Jag gillar att dansa och det är det enda viktiga."

Jag är typ bäst i världen på att jämföra mig med andra. Jag skulle vinna VM i det. Om det fanns ett VM i att jämföra sig. Och jag är ju alltid sämst i den jämförelsen, såklart. Jag är alltid den dumma, fula, tyst, meningslösa. Den som inte borde uttala sig och den som inte borde gjort så där. Jag vet ju att det är superdumt att tänka så, men det är så svårt att sluta. Och så kan jag ångra att jag lade upp en sån här video. Fast bara ibland. Och bara lite. Ett litet sting i hjärtat. Ett sting som säger: varför ska jag hålla på och dansa runt på Instagram för? Varför tror jag att nån vill se det? Vad är det bra för? I bara trosorna dessutom?! 

Men samtidigt: jag blir ju glad av det. Jag älskar att dansa (även om det skulle vara fult) och jag älskar min paljett-tröja och jag älskar lördagar. Jag har också rätt att gå runt i trosor. Jättelänge ville jag inte ens göra det hemma i min ensamhet, för jag kände mig så himla tjock och ful. (Jag hatar att skriva de två orden ihop, men det var så det kändes). (Tjockt är inte fult. Fult är inte tjockt. Fult är inte fult. Jag hatar att patriarkatet lärt oss associera tjockt med fult. Så jävla vidrigt och så mycket, så otroligt mycket skit folk får utstå på grund av det. Både från andra och sig själva. Men det var inte det jag skulle skriva om just nu.) 

Att lägga upp videos på Instagram är ett sätt för mig att förhålla mig till min kropp. Att kunna acceptera den och gilla den. Att tycka att den duger fint. Min mellankropp som varken är tjock eller smal. Jag skulle tycka det var ashärligt att vara en härligt person som kan gå till stranden på sommaren och bara se kroppen som en kropp som bara är användbar för den tar mig till ställen och inte lägga nån betydelse alls vid utseende. Att kunna hänga runt på den där stranden utan att känna mig helt uttittad och vara full av komplex. Jag är inte där exakt än. Men jag är kanske på väg. Detta är en del på vägen för mig. Ett sätt att vara bekvämare med kroppen in public. Ett sätt att äga min egen kropp. Att bestämma själv. 

I sanning är jag obekväm mest hela tiden. Det är svårt att beskriva hur obekvämheten känns, men det är nåt som skaver. Hela tiden. Och jag kan inte slappna av. Och jag märker att jag blir en trist, blyg, torr person när jag är obekväm och det gör ju det hela värre och jag blir mer obekväm och så snurrar det på. Fel kläder, konstigt hår, knäppt ansikte där sminket är helt fult. Sådana saker kan få mig helt off en dag. Jag känner mig så in i helvete obekväm i mig själv. Och det handlar inte alltid om att vara normsnygg. Jag kan känna mig asbekväm osminkad i smutsigt hår och tajts. Med magtröja och fula skor. Det handlar om små, små detaljer ibland. Eller stora. Som att tajts är sjukt mycket skönare att ha på mig än jeans. Jag kan sitta normalt och bekvämt i tajts. Mitt hår är ibland som snyggast fyra dagar efter tvätt och ibland ser det helt åt helvete ut. Ibland sitter sminket sjukt bra hela dagen och ibland blir det helt fel och kakigt eller bara försvinner. Detaljer som jag inte kan förutse. Ibland har jag bråttom på morgonen och hinner inte leta efter de kläder som skulle kännas perfekta den dagen och måste ta något annat och känner mig helt fel hela dagen. Och då börjar jag jämföra mig, såklart. 

Det är lättare när jag är hemma. Där finns ingen att jämföra mig med. Det är därför jag börjar där. Börjar med att bli bekväm och trygg och glad på bilder och videor som jag kan dela med andra via Instagram. På vissa bilder ser jag smalare ut och på vissa bilder ser jag tjockare ut. Jag har en degig, mjuk mage som aldrig nånsin är eller kommer vara platt, den lägger sig i två stora veck, men jag har samtidigt en form som göra att jag kan se ganska smal ut i ett par jeans med hög midja och bra ljus. Jag kan se ut på olika sätt på bild och att leka med det hjälper. Det hjälper mig se utseende som något föränderligt som är olika, från dag till dag eller till och med från timme till timme. Kroppen och dess utseende är inte statiskt. 

Jag blir glad av att lägga ut dansvideos och spegelselfies på Instagram. Jag blir glad över själva grejen. Att jag ens vill, kan och vågar göra det. Det är jättestort för mig. Och om jag ser snygg ut eller ful ut spelar liksom ingen roll, inte just då, för alla personer har banne mig exakt samma jäkla rätt att synas och finnas till och, framför allt, att dansa runt i trosor. Jag ska bara komma ihåg det också.