Till och med Facebook hetsar om att skaffa barn

De här var de annonserna som dök upp på min Facebook-sida häromdagen. Till och med freaking Facebook hetsar om att skaffa barn! (Eller vet de nåt som inte jag vet...?) Herre min påve, får en aldrig vara ifred? Nä men, skämt å sido så är det här ganska sjukt. 

Bara här är det tre (3!) olika annonser om barnrelaterade grejer. Tyvärr för dom så kommer jag definitivt inte klicka på nån av dom för jag varken har barn eller väntar barn. Men det borde jag tydligen göra? Enligt Facebooks mallar i alla fall. Enligt min ålder och min civilstatus så är det tydligen helt sjukt att jag inte har barn. 

Jag blir irriterad. Arg, banne mig! Är det här det enda en 28-årig kvinna kan vara intresserad av? Den enda reklamen som bör riktas till mig. Jag är intresserad av massvis med saker, men nappar eller gravidförsäkringar är inte några av de sakerna. Jag undrar om män i min ålder får upp samma typ av reklam? Utgår dom ifrån att snart 30-åriga män är intresserade av "gratis mellanmål till ditt barn"? Jag gissar på NEJ. Jag gissar på att männen i min ålder inte får sån här reklam på sin Facebooksida.  

När jag pratar om sån här är det många som menar att det inte alls finns nån skaffa barn-hets. Då måste den personen aldrig varit en kvinna strax innan 30. Jag får frågor om när det är dags att skaffa barn HELA TIDEN. Senast hände det under min praktik. En man som arbetade på den avdelningen jag var på frågade, när vi var i en grupp av folk, "Varför har du inga barn?", "Vill du inte ha barn då?", "Det börjar väl bli dags snart va??". Och det är inga ovanliga frågor, det händer ofta. Det förväntas så starkt att en ska skaffa barn. ("Skaffa" förresten, som att det är så lätt...) När barnen kommer då börjar livet "på riktigt" får en ofta höra. 

Folk vet inte riktigt hur det ska förhålla sig till en gift kvinna i slutet på tjugoårsåldern som varken har barn, är gravid, eller uttrycker stark önskan att vara gravid. Att hävda att livet börjar först när en får barn är respektlöst mot så många människor. Det är samma sak som att säga att livet inte är på riktigt för de människor som inte har barn. Alla ofrivilligt barnlösa. Alla frivilligt barnlösa. Alla som inte är där än. Alla som aldrig vill dit. Alla som velar. Alla som försöker. Alla som inte nånsin vill ha barn. De människorna finns faktiskt också på riktigt. Jag är en av dom. Vi lever alldeles riktiga och verkliga liv. Liv med andra intressen än nappar och mellanmål. 

För vissa människor kan det vara rent triggande att se såna här annonser i sin feed på Facebook. Människor som försöker och vill ha en liten bebis så himla mycket, men inte kan det. Av massor med olika skäl. De kanske inte har möjlighet. På grund av livet, jobb, studerande, singelstatus, partnerstatus, medicinska skäl, vad vet jag. Det finns massor med anledningar till varför folk inte kan få barn. Vissa inte just nu, andra aldrig nånsin. Dessa människor kan bli förkrossade av sån här reklam. 

Mitt tips: fråga aldrig en annan människa om det inte är dags att skaffa barn snart. Fråga definitivt inte varför en person inte har barn. Och fråga aldrig, aldrig om en person är gravid. Jag lovar, är den det så kommer den att berätta det själv, tids nog! 

Sluta hetsa folk till att skaffa barn överlag. De flesta människor vet att det är vad som förväntas. Många blir bara stressade och pressade och ledsna av hets. Faktiskt. Även om du som frågade inte menade något illa. Och Facebook - sluta hetsa ni med! 

(Skrev lite om det här med att livet börjar på riktigt med barn här.) 

The struggle is real

Alltså, jag har typ glömt hur en använder/matchar/kombinerar jeans som inte har hög midja? Eller är stuprör/tajta i benen? Efter år och år med byxor/kjolar/underdelar överlag med hög midja blir jag förvirrad av de låga midjorna. Jag får flashbacks till högstadiet/tidiga gymnasiet där low riders var en regel och inte ett undantag och stringen alltid var nära att visas. Jag kommer ihåg skräcken när en tappade skåpnyckeln eller någonting i korridoren och det bara gick inte att böja sig ner för då skulle hela överskinkorna och rumpskåran synas. Nu får jag samma känsla, i de här byxorna. Det känns som att de hela tiden ska glida ner och jag har glömt alla taktiker för att undvika rumpflash. 

Jag köpte de här byxorna för ett par månader sen och tänkte att de nog skulle vara sköna, men det är de knappt inte? De är hårda/otajta och jag vet inte vad jag ska använda för skor till eller tröja. Vad bär en för skor till byxor med så kallat straight leg?? The struggle is real people. 

Nu när jag ser dom på bild är jeansen typ inte ens fina? Varför köpte jag dessa? Det måste varit en svagt ögonblick och de måste varit på rea. Jag är inte något bra på att hantera rea. Jag tycker allt som är billigt är bra (det är det inte!) och tycker allt på rea är ett fynd (det är det verkligen inte!). 

(Ska nog gå och byta kläder....)

För Vasastan är som Chinatown

I veckan blev jag en tröj/kofta/kimono/grej rikare. Tack för det, mig själv! Den kostade inte ens 40 kronor så det kände jag att jag kunde vara värd.

Den är blommig och vårig och passar när jag är glad och sur och tjurig och ljuv. Alltså, alla mina humör. (Fast jag är mycket sällan ljuv. Glad eller tjurig, däremot, är jag typ hela tiden).

The Secret History

Nu är jag äntligen klar med The Secret History!

Wohoo, vad bra den var! Den var superspännande och jag har velat läsa hela tiden, varje dag.

The Secret History av Donna Tartt handlar om Richard som kommer från Kalifornien men byter college till Hampden College på USAs östkust. Han vill studera klassisk grekiska och får kämpa sig in i en ganska så speciell klass med bara fem andra elever och en annorlunda lärare. Richard blir så småningom vän med dessa fem andra elever och får reda på att deras liv är väldigt annorlunda från hans. Han kommer från en arbetarklassfamilj och de andra eleverna är alla rika och fancy och klär sig snyggt och äter fin mat och dricker fin alkohol (och mycket alkohol!) och röker massvis och ägnar hela dagarna åt grekiska.

Gruppen: Henry, Francis, Bunny, och tvillingarna Charles och Camilla, är otroligt sammansvetsade och umgås mest hela dagarna och kvällarna. De pluggar ihop, festar ihop, äter ihop. Och på nåt sätt så passar Richard in i deras grupp. Men hur involverad är han egentligen? Vet han lika mycket som de andra? Berättar de allt för honom?

Redan i prologen får läsaren reda på att någonting har hänt. Ett mord. Någon har dött. Och Richard är delvis ansvarig för mordet. Men hur har det hänt? Och varför har det hänt? Så himla många frågor och jag hetsläser för att få reda på svaren.

Jag fick ju så himla höga förväntningar när jag instagrammade om att jag skulle läsa de här boken. Jag fick kommentarer som att den var en "förändra-livet-bok". Det låter ju himla svårt att leva upp till, men jag blev inte besviken. The Secret History är helt sjukt bra!

Nu är väl det här en sån där bok som de flesta redan läst, men jag hade det inte och är du som mig, åtgärda genast och läs denna fantastiska bok!

I'm not a spoon. I'm a knife. And I'm going to stab you in the eyeball.

Ibland hänger jag på Pinterest och pinnar grejer. Jag gillar Pinterest, det är bästa, enkla underhållningen. Snygga kläder, häftiga människor, magiska hus och inredningar. Och massa feminism och annat ballt!!

Det här är lite av det som finnes på min board Balla grejer.

Jag är typ bäst i världen på att jämföra mig med andra. Jag skulle vinna VM i det.

I lördags lade jag upp en video på Instagram. En video där jag dansar i en paljett-topp. Den här videon:

Amen, det är ju lördag va, så det är klart det blir en #kobrandansar igen! ////// Jag har alltid tyckt att jag dansar helt värdelöst. Alltid varit så rädd att alla andra tycker jag dansar så himla fult. Att lägga upp dansvideor är en stor grej för mig och att tycka att det är roligt är en ännu större grej. Jag försöker att inte jämföra mig med andra och försöker att sluta bry mig om vad andra tycker hela tiden. Om allt. Hur jag ser ut och hur är och vad jag kan. Inget gott kan komma av att jämföra sig. Aldrig nånsin. Och särskilt inte vad gäller dans. Dans ska vara glatt och skojigt och frigörande och det är det enda som spelar roll. Vad är ens att "dansa snyggt"?! Egentligen? Jag gillar att dansa och det är det enda viktiga.


Den här bildtexten lade jag till: 

"Jag har alltid tyckt att jag dansar helt värdelöst. Alltid varit så rädd att alla andra tycker jag dansar så himla fult. Att lägga upp dansvideor är en stor grej för mig och att tycka att det är roligt är en ännu större grej. Jag försöker att inte jämföra mig med andra och försöker att sluta bry mig om vad andra tycker hela tiden. Om allt. Hur jag ser ut och hur är och vad jag kan. Inget gott kan komma av att jämföra sig. Aldrig nånsin. Och särskilt inte vad gäller dans. Dans ska vara glatt och skojigt och frigörande och det är det enda som spelar roll. Vad är ens att "dansa snyggt"?! Egentligen? Jag gillar att dansa och det är det enda viktiga."

Jag är typ bäst i världen på att jämföra mig med andra. Jag skulle vinna VM i det. Om det fanns ett VM i att jämföra sig. Och jag är ju alltid sämst i den jämförelsen, såklart. Jag är alltid den dumma, fula, tyst, meningslösa. Den som inte borde uttala sig och den som inte borde gjort så där. Jag vet ju att det är superdumt att tänka så, men det är så svårt att sluta. Och så kan jag ångra att jag lade upp en sån här video. Fast bara ibland. Och bara lite. Ett litet sting i hjärtat. Ett sting som säger: varför ska jag hålla på och dansa runt på Instagram för? Varför tror jag att nån vill se det? Vad är det bra för? I bara trosorna dessutom?! 

Men samtidigt: jag blir ju glad av det. Jag älskar att dansa (även om det skulle vara fult) och jag älskar min paljett-tröja och jag älskar lördagar. Jag har också rätt att gå runt i trosor. Jättelänge ville jag inte ens göra det hemma i min ensamhet, för jag kände mig så himla tjock och ful. (Jag hatar att skriva de två orden ihop, men det var så det kändes). (Tjockt är inte fult. Fult är inte tjockt. Fult är inte fult. Jag hatar att patriarkatet lärt oss associera tjockt med fult. Så jävla vidrigt och så mycket, så otroligt mycket skit folk får utstå på grund av det. Både från andra och sig själva. Men det var inte det jag skulle skriva om just nu.) 

Att lägga upp videos på Instagram är ett sätt för mig att förhålla mig till min kropp. Att kunna acceptera den och gilla den. Att tycka att den duger fint. Min mellankropp som varken är tjock eller smal. Jag skulle tycka det var ashärligt att vara en härligt person som kan gå till stranden på sommaren och bara se kroppen som en kropp som bara är användbar för den tar mig till ställen och inte lägga nån betydelse alls vid utseende. Att kunna hänga runt på den där stranden utan att känna mig helt uttittad och vara full av komplex. Jag är inte där exakt än. Men jag är kanske på väg. Detta är en del på vägen för mig. Ett sätt att vara bekvämare med kroppen in public. Ett sätt att äga min egen kropp. Att bestämma själv. 

I sanning är jag obekväm mest hela tiden. Det är svårt att beskriva hur obekvämheten känns, men det är nåt som skaver. Hela tiden. Och jag kan inte slappna av. Och jag märker att jag blir en trist, blyg, torr person när jag är obekväm och det gör ju det hela värre och jag blir mer obekväm och så snurrar det på. Fel kläder, konstigt hår, knäppt ansikte där sminket är helt fult. Sådana saker kan få mig helt off en dag. Jag känner mig så in i helvete obekväm i mig själv. Och det handlar inte alltid om att vara normsnygg. Jag kan känna mig asbekväm osminkad i smutsigt hår och tajts. Med magtröja och fula skor. Det handlar om små, små detaljer ibland. Eller stora. Som att tajts är sjukt mycket skönare att ha på mig än jeans. Jag kan sitta normalt och bekvämt i tajts. Mitt hår är ibland som snyggast fyra dagar efter tvätt och ibland ser det helt åt helvete ut. Ibland sitter sminket sjukt bra hela dagen och ibland blir det helt fel och kakigt eller bara försvinner. Detaljer som jag inte kan förutse. Ibland har jag bråttom på morgonen och hinner inte leta efter de kläder som skulle kännas perfekta den dagen och måste ta något annat och känner mig helt fel hela dagen. Och då börjar jag jämföra mig, såklart. 

Det är lättare när jag är hemma. Där finns ingen att jämföra mig med. Det är därför jag börjar där. Börjar med att bli bekväm och trygg och glad på bilder och videor som jag kan dela med andra via Instagram. På vissa bilder ser jag smalare ut och på vissa bilder ser jag tjockare ut. Jag har en degig, mjuk mage som aldrig nånsin är eller kommer vara platt, den lägger sig i två stora veck, men jag har samtidigt en form som göra att jag kan se ganska smal ut i ett par jeans med hög midja och bra ljus. Jag kan se ut på olika sätt på bild och att leka med det hjälper. Det hjälper mig se utseende som något föränderligt som är olika, från dag till dag eller till och med från timme till timme. Kroppen och dess utseende är inte statiskt. 

Jag blir glad av att lägga ut dansvideos och spegelselfies på Instagram. Jag blir glad över själva grejen. Att jag ens vill, kan och vågar göra det. Det är jättestort för mig. Och om jag ser snygg ut eller ful ut spelar liksom ingen roll, inte just då, för alla personer har banne mig exakt samma jäkla rätt att synas och finnas till och, framför allt, att dansa runt i trosor. Jag ska bara komma ihåg det också. 

Unbreakable Kimmy Schmidt

Jag har inte bara sett Broad City den senaste tiden, jag har sett Unbreakable Kimmy Schmidt också. Två asaroliga serier med kvinnliga huvudroller, så som alla de bästa serierna har.

Unbreakable Kimmy Schmidt handlar om Kimmy, som har precis blivit befriad från en läskig sekt med en vidrig pastor som ledare som kidnappat Kimmy och de andra tjejerna. Hon och tre kvinnor till har varit hållna i en bunker under jorden i 15 år i väntan på apokalypsen.

Alltså har Kimmy missat ganska mycket de senaste åren och försöker nu få, så att säga, ordning på sitt liv. Hon flyttar till New York, skaffar lägenhet (med festlig roomie), skaffar jobb (som typ assisten åt en superrik familj) och ska försöka att verkligen leva livet.

Kimmy är helt sjukt rolig och har, givetvis, noll koll på saker som hänt se senaste 15 åren. Vilket blir mycket skojigt att titta på. Serien är skapad av bland annat Tina Fey och hon är ju ofta klockers rolig, så det är väl ingen chock att jag gillar't.

10 anledningar att äta godis

Jag hittade den här larviga listan på nätet: "Godis - därför ska du inte äta det". Så jag tänkte kontra med min egen lista: 10 anledningar till att äta godis.

1. Folk

2. Ska

3. Ge

4. Själva

5. Fan

6. I

7. Vad

8. Jag

9. Äter!!!!

samt sista anledningen

10. Det är gott!


Folk överlag har en jäkla tendens till att alltid vilja komma med "välmenande" råd kring mat och träning och övervikt och om hur en går ned i vikt. Sluta! Bara sluta! Folk vill så gärna berätta vad en inte bör äta och hur dåliga vissa saker är. Jo tack, jag vet! Jag vet vad ni tycker! Jag vet hur ni ser på vissa typer av kroppar! Jag vet vad godis är! Det har liksom inte undgått mig vad godis är och består av och hur vårt samhälle ser på det. Jag vet hur ni andra ser på sån typ av tilltugg. Jag vet också att du som ger mig tio skäl att inte äta godis inte alls är särskilt välmenande utan ofta njuter av att klappa mig på huvudet, av att du vet rätt, hittat den rätta vägen, den enda vägen. Du vill "hjälpa" mig att bli det du kallar nyttig för att du tycker det är det enda rätta, det enda sättet att leva på, det enda sättet att se ut på. Sluta bara! Det enda du sprider är kassa ideal och en ganska hemsk människosyn. Du vill att tjocka människor, eller människor som äter godis, eller människor som inte tränar, du vill att de ska må dåligt och inte vara nöja med sig själva. Och det är fan inte okej.

Vi slutar med ett citat från Lady Dahmer:

De som vill ”upplysa om riskerna med övervikt” bryr sig ej om hälsa. De vill bara skamma tjocka. Få oss att känna oss dumma och värdelösa. Och vården liksom samhället är full av människor som föraktar tjocka. Tyvärr.

And they will.

Åh, Sansa! Så himla bra!

Broad City

Jag har bara sett några avsnitt av Broad City än så länge, men jag älskar't! Så lättsamt, så roligt, så storstadssnyggt, på nåt sätt.

3 x vardag

Här kommer tre nya vardagsbilder. Fast de är tekniskt sett inte från en vardags, utan från i söndags.

Men, men. I söndags började jag på en ny bok: The Secret History av Donna Tartt. Ny för mig alltså, själva boken är inte ny. Inte heller är den nyköpt, den har legat i min bokhylla och bara väntat i flera månader. Men nu var det alltså dags. Jag instagrammade en bild på boken och alla ba Den är helt sjukt bra! Så jag fick jättehöga förväntningar och än så länge håller dom, den är verkligen jättebra.

Sedan på förmiddagen i söndags så tog jag med Blixten och drog till skogs. Det var urfint vårväder men tidigt på förmiddagen/morgonen så det var i princip ingen alls där. Vilket är det bästa, skogen ska en vara i ensam.

Efter promenaden kom jag hem till ett stökigt kök och jag bar en tröja med små hajar som tryck.

Sen var jag på årsmöte, och jag var på fika hos mormor och morfar, som varit utomlands i tre månader och jag fick en plånbok som souvenir. Och det var den söndagen.

Riktiga män ska ge fan i att ha åsikter folks kroppar

Jag har skrivit om ungefär detta ämne tidigare, men det tåls att tas upp igen. Dessa bilder slutar aldrig att cirkulera på nätet. Jag har sett den här bilden delas runt på Facebook den senaste tiden av kvinnor jag är FB-vän med. Jag kan förstå varför en delar detta. Det måste kännas gött att nån äntligen liksom hyllar ens egen kroppsform med kurvor och allt vad det heter. Att nån säger att större kvinnor, kvinnor med kurvor, är de snyggaste. Det måste kännas som ett skönt Fuck You till alla smalhetsnormer därute.

Men låt oss tänka lite längre kring den här bilden. Den säger lite olika saker. Bland annat:

1. 
Den säger att smala kvinnor inte är värda "fina"/"riktiga"män (vad det nu är?). Att de smala kan få skitkillarna, "hundarna", "dogs". Bara (riktiga) kvinnor ska få riktiga män. Bara kvinnorna med kurvor förtjänar de här männen. Vad som händer med de smala kvinnorna och de dåliga männen, det spelar väl ingen roll? Det blir en konflikt mellan smala kvinnor och tjockare kvinnor. Som om tjocka kvinnor bara kan vara snygga på bekostnad av de smala. Och då handlar det fortfarande om vilken kropp som är snyggast och bäst. Att kroppar ska mätas och bedömas, att kvinnokroppen aldrig kan få vara ifred.  Alla kroppar ska få vara tillåtna att finnas utan att dömas eller tittas på.  Denna konflikt är så himla meningslös och destruktiv och vi, alla kvinnor, borde hålla samman för tusan! Smala kvinnor är inte fienden - patriarkatet är fienden!

2.
Kurviga tjejer är snygga. Ja, kurviga tjejer är jävligt snygga. (Precis som alla kvinnor.) Men va fan betyder "kurvig"? Typ smal, fast med tuttar och stjärt? Kurvor på "rätt ställen"? Det är fan ett ännu snävare ideal. Alltid när det ska pratas om "större" kvinnor, kvinnor som är "kurviga" eller typ mulliga i media, så menas kvinnor som Jennifer Lopez eller Jennifer Lawrence eller Christina Hendricks. Eller freaking Beyonce?! Nån drar upp en gammal bild på Marilyn Monroe och ba kolla va snygg, mycket finare än alla smala brudar idag. Och man ba NEJ! De här kvinnorna är inte tjocka eller mulliga någonstans. De är vältränade och har smala midjor. De har möjligtvis lite större bröst och/eller röv än andra normiga kändiskvinnor, men de är inte tjocka. Kurvig är så himla dåligt begrepp, för det utelämnar fortfarande så otroligt många människor, som aldrig kommer passa in i detta kurviga, supersexiga ideal. När ska tjocka kvinnor få synas? Utan att ständigt behöva höra att de är "ohälsosamma" eller till och med "sjukliga"?! 

3. 
Bilden säger även att det är okej att vara tjock, att vara kurvig, bara om män tänder på det och vill ha en sån kvinna. Män ska väl ge själva fan i hur min kropp ser ut! Ändå återkommer det hela tiden. Det är bra att vara kurivg för det gillar män, "bara hundar jagar ben". Så det är okej att vara större/kurvig för att karlar uppskattar en stor röv att ta på?! Hade de inte gjort det, så hade det inte varit okej att vara kurvig, eller vadå? Hade män gillat nåt annat, borde kvinnor och tjejer anpassa sig till det? Så vidrig åsikt, men ändå så vanligt återkommande när folk vill säga nåt snällt/peppande till kurviga/mulliga/tjocka. Att det är okej att se ut som du gör, för det finns män som gillar det. Och ofta syftandes på att män gillar att ligga med kurviga kroppar/kvinnor. Att de gillar att ta och klämma på stora bröst och stora stjärtar. De gillar att hantera och använda mjuka, kurviga kroppar. Uäh! Fy fan! Män ska ha cirka noll åsikter om kvinnors kroppar. De ska fan vara glada att vi ens vill umgås med dom. 

Everything is fabulous!

Hittade bästa tröjan häromdagen:

En bra påminnelse om att du är fabulous, jag är fabulous, allt är fabulous! Det tåls att upprepas för ibland känns allting bara total skit. Men mitt i allt det där dåliga, så är en fabulous. Det är väl gött, ändå.

Och solglasögon för att det var helt sjukt fint och soligt väder ute! 

Shoshanna

Ibland ser jag nåt som jag gillar extra mycket. Som den här scenen från senaste Girls:

Jag vill bara se mer Shoshanna hela tiden!!

5 x 5

5 saker jag brukar drömma om nätterna

- Folk jag känner
- Kändisar
- Vara stressad och inte hinna till det jag vill fast tiden går inte framåt utan jag är fast i stressen
- Samma dröm om och om igen, flera gånger
- Saker som ska hända eller skulle kunde hända i verkligheten men inte gjort det (än)

5 saker som jag vill ska hända innan året tar slut

- Att jag ska klara alla tentor den här terminen (och nästa!)
- Norrlandsroadtrip!
- Överlag massor av road trips!
- Nakenbad i sommarnatten
- Att mitt hår äntligen växer till sig och blir långt

5 saker jag saknar i min garderob

- Organisation
- De perfekta jeansen
- En gul regnjacka
- En ny, färgglad bikini
- Ett matchande kjol/topp-set

5 saker som doftar underbart

- Vitlök stekt i smör
- Blixten
- Havet
- Stella by Stella McCartney
- Solvarm hud (gärna min egen, utan att det låter creepy)
(- Den första ölen på förförfesten)

5 saker jag skrattar åt

- Mig själv (definitivt först på listan)
- Min man
- Min lillebror
- Djurvideos
- Parks and Recreation

Listan är brutalt stulen härifrån. 

But you've become, somebody else 'round everyone else. You're watching your back, like you can't relax. You're tryin' to be cool, you look like a fool to me.

Ibland känner jag mig bara så himla fin. Och vill ta bild på det. SÅ DÅ GÖR JAG DET.

Idag var en sån dag. Jag har känt mig fin i blus och flätor och nya jeans (som hör och häpna är sköna som tajts. Nästan. Okej, ganska långt ifrån, men ändå, för att vara jeans). Jag fullkomligt älskar den här flätfrisyren igen. Det går i perioder. Jag flätar håret in absurdum under ett par veckor och sedan totaltröttnar jag. Men nu är jag inne i det igen. Tycker det är urfint. Och känner mig urfin i det. Som jag älskar den känslan. Att känna att jag är fin och bra och duger. Även om det bara gäller utseendet, så är det så himla skönt att känna positiva känslor kring det.

Den här blusen är också en favorit. Ett totalt impulsköp som föll så himla väl ut.

(På tal om nåt helt annat: jag upptäckte precis fliken "Favoriter" på Spotify. Den innehöll en (1) låt, nämligen Complicated med Avril Lavigne! Aka min bästa låt under ettan i gymnasiet!! Jag lyssnade sönder hela den cd:n och spelade jättehögt på rummet och stod och mimade framför spegeln och tyckte Avril var ascool! Jag och min kompis Jessica köpte skivan när vi var på klassresa till Stockholm och då ingick varsin biljett till en spelning Avril gjorde på Fryshuset och vi var ju bara tvungna att gå även fast det var mitt i veckan och i freaking Stockholm men vi gick och det var så himla ballt.)

Hälsa bör vara att må bra i kropp, själ och sinne

Jag fick en kommentar från en Anonym angående ett blogginlägg skrivet av en Annika Sjöö:

Anonym sa:
Har du läst denna?? http://blogg.amelia.se/annika-sjoo/2015/02/28/jag-ar-upprord-pa-riktigt/ skulle vara intressant om du har en åsikt som du vill/orkar dela med dig av??


Jag hade inte läst inlägget innan, men gick in på länken och läste. Annika Sjöö är upprörd över folk som sågat programmet Vardagspuls. Hon menar att det är bra och riktigt att Tv4 gör en stor satsning på hälsa och kost och träning och tycker att folk överlag gnäller för mycket och stoppar i sig onyttigheter i tid och otid.

Jag har ju då inte heller sett Vardagspuls, men det verkar vara ett käckt program med två klassiska Tv4-programledare: Agneta Sjödin och Kristin Kaspersen. Om programmet i sig kan jag inte uttala mig, men Annikas blogginlägg har jag ju mycket svårt att hålla med om. Eller rättare sagt, jag tror vi två har väldigt olika syn på vad som är hälsa:

Inte är det någon som gnäller på något annat program där vi stoppar i oss massor av onyttigheter? För ”man måste ju unna sig” eller hur?! Så brukar det ju heta. Att vara för onyttig är det ingen som gnäller på för det är mer accepterat, men att vara för sund, för hurtig etc. DET är något ”fult” i vårt samhälle! ...  Vi får inte träna för mycket, äta för nyttigt, nej, för vi lever i landet LAGOM och om man sticker ut för mycket åt något håll så går folk i taket! - från Annikas blogg.

Det känns som, när det pratas om hälsa och att vara hälsosam och äta så kallad bra mat och träna, så fokuseras det så sjukt mycket på fysisk hälsa och hälsa innebär då ofta att bli smal/gå ned i vikt och träna bort fett och träna till sig muskler. Jag tror hälsa handlar om så himla mycket mer. Först och främst tycker jag att hela grejen med att sträva efter att passa in i nåt smal-ideal som finns idag borde vi alla försöka det bästa vi kan med att sluta med. Inget gott kan komma av denna strävan. Sluta banta genast, säger jag! Sluta räkna kalorier och sluta tvinga sig till gymmet när en inte alls vill. Jag tror det är viktigt att tala om hälsa i ett vidare begrepp. Hälsa bör vara att må bra i kropp, själ och sinne. Att vara glad och nöjd. Att trivas i sig själv, i sin egen kropp och själ. Det må låta flummigt, men jag tror att det är fantastiskt viktigt.

Jag har varit mycket smalare än jag är nu. Inte blev jag nåt gladare av det. Att vara smal är inget mål en ska sträva efter. Det är bara en kroppsform. Vissa har den, andra har den inte. Det är bara en form, en storlek. Inget mer. Det har ingen betydelse. 

Jag har mått fullständigt skit psykiskt. När jag var yngre, och ibland nu med. Och då hjälper det inte att dra ut och springa, eller gå en promenad. Att må bra i hela sinnet är skitsvårt och en ständig kamp, och det blir inte lättare eller bättre om en blir hetsad till att se ut på ett visst sätt, passa in i ett visst ideal, bli skammad för att en hellre ligger på soffan och äter godis och inte har en "bra kosthållning" eller går på nåt himla aerobics-pass.

Jag håller inte alls med Annika om att det skulle vara accepterat att "vara för onyttig". Så fort en säger att en lever på ett visst sätt, typ inte tränar, eller äter godis mitt i veckan, eller dricker Red Bull eller gillar att kolla på tv-serier mer än att vara hurtig, så är det någon självutnämnd livsguru som berättar hur en borde leva istället, att en borde träna och äta godkänd, bra mat och röra sig mer för det är nyttigt. Det berättar om hur de lever och menar, kanske utan att säga det rätt ut ibland, att deras sätt är så mycket bättre. De gör alltid denna ständiga feltolkning av nyttigt. Som att det vore nyttigt att tvinga sig och förbjuda sig. Att bannlysa viss mat eller snacks och sedan kanske gå och sukta efter just det. Och sedan straffa sig om en "faller för frestelsen". Detta låter inte alls nyttigt i mina öron. Det låter faktiskt riktigt osunt. Men det är ju exakt så här bantning och dieter är. Det är förbud och tvång och straff om en misslyckas. Det är att låta alla tankar upptas vad en borde äta, vad en borde göra och hur dålig en är om en inte klarar av det. Totalt osunt, skulle jag säga.

Det här med att "unna sig" då? Nä, låt oss strunta i det. För alltid. Snälla, låt oss bara sluta unna oss. Vill du ha nåt, är du sugen på nåt, för guds skull ÄT DET. Njut! Det är gott! Var tillåtande mot dig själv. Var snäll mot dig. Det är det viktigaste. Och det roligaste! Och har du inte lust att träna, att gå på det där passet, säg Nej. Det är så himla skönt och befriande att bara säga NEJ till grejer en inte vill göra.



Annika och jag kommer nog aldrig ha samma syn på hälsa. Hon avslutar med "vi får inte träna för mycket, äta för nyttigt" i det här landet och jag tänker: varför i hela friden skulle en ens vilja det? Att träna för mycket låter otroligt osunt och nästan sjukligt. Jag säger det igen: hälsa bör vara att må bra i hela jaget, att trivas i sig själv.

8 mars

(Måste bara ägna tre sekunder innan inlägget börjar på riktigt till att skratta åt hur jag klippt ut mina ben. Jag är nog lite darrig på handen ändå :D )

Medan ni har haft det grymt på olika demos runt om i landet idag, har jag gjort något annat. Jag skulle egentligen gått på ett evenemang som jag varit med och ordnat i Nyköping och jag var först heldeppig för att missa den upp till kamp-peppen, men jag blev tvungen att göra något annat. Något annat superviktigt. Jag har nämligen jobbat (haft praktik) på en avdelning på ett äldreboende och tagit hand om våra äldre. Ett så kallat kvinnoyrke, och ett av de allra bästa yrkena enligt mig. Ett yrke som är värt så sjukt mycket mer pengar i lönekuvertet, kombinerat med mindre slit och kortare dagar. En annan grej jag har gjort idag har varit att tänka på alla fantastiska kvinnor därute, på internet och icke-internet, som slåss och kämpar och är de klokaste människorna nånsin. Som får mig att orka och vilja och kämpa. Som får upp mig när jag är nere, och peppar mig ännu mer när jag är på bra humör. Som är de starkaste och svagaste och roligaste och smartaste och mest förlåtande och förträffliga människorna som finns. Fortsätt kämpa förevigt!

I'm not going home with any men tonight

Vi börjar den här dagen med lite lördagspepp, tycker jag. Ett gäng balla kända kvinnor som säger som det är till reportrar:

(Härifrån)