I min klass går väldigt många kvinnor och tjejer. Vilket är väldigt trevligt på många sätt. Jag älskar att plugga och arbeta med tjejer.
Idag ägnades lunchrasten åt att prata om dieter och bantning och den där känslan av att vilja se vågen stå på en viss siffra och känna njutning i det. Jag ville kräkas. När jag tog upp mina känslor fick jag till svar att jag inte förstår, för jag har aldrig bantat. (Vad nu de skulle kunna veta om det?) När jag noggrannare förklarade hur jag menade, att det är osunt prat som leder till hetsbeteende och dåligt mående, förstod vissa i alla fall. Det är så himla ledsamt att ägna en hel timme, precis efter lunch, till att prata om att smal=lycklig och om att unna sig godis på helgerna. "Unna sig" är en av de värsta fraserna jag vet.
Jag glömmer ofta hur vanligt sådana här samtal och sådana tankar är. Jag blir alltid väldigt obekväm när det pratas så här och jag känner mig nästan elak när jag säger vad jag tycker om det. Att det osunt och sprider ideal och idéer om att ett visst utseende, smal och gärna vältränad, är bättre än andra utseenden. Prat om vikt, viktnedgång, smalhet, träning, bantning smittar och sprids. Det kan bara leda till tråkigheter.
En kvinna sade vid lunchen idag att hennes dotter på två år började bli tjock. Då hoppade en annan in och sade "Nä men det är väl inte sant, jag har sett din dotter, hon är ju söt". Som om tjock skulle vara motsatsen till söt. Som om de ens överhuvudtaget skulle ha något med varandra att göra.
Jag blir så arg när jag tänker på att många tycker söt är det viktigaste en flicka kan vara.
2 kommentarer:
Jag upplever att prat om bantning, vikt och kroppshat har ersatt prat om vädret.. Har aldrig förstått grejen med att prata om vädret, det är ju som det är om en säger så? Men jag pratar hellre om det än om mathets.. Eller om typ grus.. Jag har inget emot om folk vill banta eller gå ner i vikt eller vad fan det nu må vara (med äckliga pulverpåsar) men tryck det inte i ansiktet på andra, tänker jag ofta. De vet inte nån annans historia. Visst, jag kan gå därifrån för stunden, men sen är det samma visa igen. Ibland vill jag att det kommer en sån där zombieapocolyps så att jag är ensam i världen..
P.s. Du har en sån jävla bra, vettig och "sann" blogg! Det är den enda jag läser! :)
Kram My
My: verkligen sant! Det har helt klart blivit "vardagspart" särskilt vid fika eller lunch. Mat borde ju pratas om på ett positivt sätt, så gott som det är!
Tusen tack! :) :)
Skicka en kommentar