Helt stört att jag varit officiellt vuxen i tio år nu. Det känns helt sjukt egentligen. Va fort det gått. Det känns som jag var arton alldeles nyss. Gick i gymnasiet och bodde hemma och visste inte alls hur framtiden skulle se ut. Kunde inte ens föreställa mig hur livet skulle vara vid 28. Jag tänkte att vid 28, då är en vuxen. Så där på riktigt. Då har en livet i ordning och koll på grejerna. Är vuxen, liksom. Har ett vuxenliv med vuxenjobb och vuxenfamilj och allmänt vuxenkunskap. Och så Poff! så har det gått tio år. Tio snabba år. Dösnabba. Tio jobbiga år och tio roliga år och tio kämpiga år och tio bra år.
På de här tio åren har jag legat och hånglat. Det trodde jag aldrig att jag skulle få göra när jag var 18. Det kändes som en omöjlighet och nåt som ALLA andra gjorde, men inte jag. Jag kan inte ens minnas om jag var sugen och avundsjuk och längtade. Jag tror inte det. Det kändes så himla långt ifrån verkligheten. Jag kände mig så ensam och konstig och annorlunda och det kändes som ingen nånsin skulle kunna gilla mig. Jag minns att jag funderade på hur det skulle vara att bo ihop med någon, vara ihop och leva med den personen och det kändes som en omöjlighet. Jag trodde jag aldrig nånsin skulle kunna leva tillsammans med någon. Att någon skulle vilja leva med mig. Jag kunde inte föreställa mig en framtid som vuxen, sån där riktig vuxen. Jag tyckte att jag var så fel och ful och värdelös. En sån där som ingen vill ha. Som blir utanför för alltid.
Och tio år senare och jag har gjort massor som jag aldrig trodde skulle hända. Jag har blivit kär och blivit ihop och flyttat ihop och skaffat jobb och flyttat till en annan stad och pluggat i en herrans massa år och blivit smartare och kunnigare och träffat nya vänner och blivit mer politisk och arg och flyttat hem igen och skaffat nytt jobb och fått sluta på jobbet och skaffat hund och gift mig och skaffat en annat jobb och pluggat till ett helt nytt yrke och köpt radhus och börjat på ytterligare en utbildning.
Och visserligen känner jag mig ful och dum och värdelös fortfarande, ibland, men jag har funnit sätt att hantera det. Det sker inte lika ofta längre. Jag känner mig fortfarande ensam, men jag har blivit så himla mycket modigare på de här 10 åren. Tuffare och skörare och öppnare och ärligare. Både mot mig själv och mot andra. Jag är så mycket gladare. Och jag är så tacksam för det.
Men jag vet fortfarande inte hur en ska vara som vuxen. Hur en bör vara. Men jag vet att jag inte alls är vuxenvuxen vid 28. Livet är typ som när jag var 18 fast så sjukt mycket bättre. Att ha jobb och egen lägenhet och självständighet är så himla mycket roligare än att bo hemma. På alla sätt. Jag är fortfarande osäker och förvirrad över livet. Fortfarande awkward och lite utanför. Men jag har accepterat att det är okej. (Nästan accepterat i alla fall.) Alla kan inte vara som the cool kids. Det måste finnas plats för oss andra också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar