Jag tycker det är så himla konstigt att jag kan känna mig som en typ av person, men uppfattas av vissa andra som en helt annan. Som en motsatt personlighet.
Jag tycker jag är ganska blyg. Hatar att träffa nytt folk. Hatar att vara tvunget social. Det är en liten mardröm att börja i en ny klass, som jag precis gjort. Jag känner mig otroligt awkward och tafatt och vet aldrig vem jag ska prata med eller vad jag ska säga. Allt låter dumt och meningslöst och när jag väl försöker blir det ofta fel. Jag känner mig ofta ganska dum och korkad. Jag kan så himla lite och är alltid, alltid rädd för att ha fel. Det är nog det värsta. Rädslan för att avslöjas som korkad om jag råkar säga något fel. Eller göra något fel. Då är det bäst att vara tyst hela tiden och inte avslöja något. Inte avslöja något om mig själv. Jag tycker det är jättesvårt att prata inför människor. Det låser sig alltid i hjärnan och jag kommer inte på något att säga. Särskilt inte någonting smart att säga.
Nu, i min nya klass, i grupperna vi blev indelade i, där verkar folk inte se vem jag är. Eller rättare sagt, jag verkar kunna lura dom. De tycker (eller säger i alla fall) att jag är duktig på att prata och skriva och uttrycka mig och har smarta åsikter och kan prata inför klassen och har saker att säga på seminarier. De tycker jag är bra på att skriva uppsats och en tillgång i gruppen. Till råga på allt verkar de än så länge tycka att jag är ganska trevlig också. Helt sjukt egentligen. Jag är så himla van att alltid vara utanför. Att titta på men inte få vara med. Jag är van att ingen kan mitt namn, och blir alltid lite chockad när det visar sig att folk faktiskt kommer ihåg vad jag heter och vem jag är.
Till och med läraren sade att hon uppfattade mig som en person som var van och skicklig på att tala inför folk. Det är bokstavligt talat något av det värsta jag vet. (Men det är ju dödens tur om det inte märks.)
2 kommentarer:
Vad skönt att veta att man inte är ensam att känna så. Folksamlingar och träffa folk är bland det värsta jag vet. Addera det med en som ständigt vill ha kontroll och det skiter sig ordentligt. Förstår verkligen hur du känner.
Anonym: Alltid så skönt att höra att nån förstår och känner samma. Det känns alltid som att alla är så himla tuffa och tycker det är jättelätt att prata inför folk och vara social och så. Det är nästan lite skämmigt att erkänna motsatsen. Men det borde det inte vara! Jag är helt för att vi måste prata mer om det som är läskigt och skrämmer oss.
Skicka en kommentar