Magtröjans comeback!

När jag var yngre bar jag magtröjor hela tiden. Okej, det var kanske inte så konstigt, det var nittiotal och Spice Girls och magtröjor var det hetaste nånsin. Men sen nån gång där på vägen så slutade jag. Började att tycka att magen inte var okej att visa. Började bli obekväm i bikini och började tänka på hur magen korvade sig när jag satt ned. Jag fick hela tiden bekräftat från samhället, media, kompisar, mamma att en mage skulle vara smal och platt och att en mjuk, degig, blek mage inte ska visas. De magarna ska gömmas undan. Så jag slutade med magtröjor. Och började att hålla in magen exakt hela tiden. Varje dag. Hålla in, även om det var jobbigt, så den såg platt ut.

Att ha en platt mage var så viktigt. Magen har alltid varit ett komplex för mig. Jag har alltid tyckt den varit för stor, för fel. Jag har aldrig varit tjock, men alltid mjuk. Alltid lite degig. Och alltid försökt dölja det. I längden blir det fruktansvärt tröttsamt. Att se kläder jag vill ha, men inte köpa dem för jag känner att magen blir för synlig i dem. Eller att köpa dem för de var så fina i provrummet (då magen var inhållen) men sen aldrig bära dem i verkligheten för i verkligheten orkar jag inte hålla in magen 100 procent av tiden. Eller rättare sagt jag är rädd att jag ska slappna av och någon ska se hur degig magen är. Hur den står ut.

Jag har ändå en ganska avslappnad inställning till min kropp. Nu för tiden. Det har tagit lång tid. Jag gillar den och den är fullkomligt okej. Men jag har ingen aning om vad jag väger och jag skyr vågar som pesten. Inget gott kan komma av att väga sig. Vikten är bara en siffra och den har ABSOLUT INGEN BETYDELSE. Det kan vara svårt att komma till insikt med att så faktiskt är fallet. Vi har så länge pratat om vikt och det är så vanligt att höra någon (nästan alltid en kvinna) säga att hen vill gå ned (alltid ner) till en viss viktsiffra. Folk har siffermål och vill väga just en specifik siffra och då kommer allt vara värt det och kännas bättre. Tror de. I skolan pratas det om viktkurvor och en får väga sig om en går till läkaren. Vi ger vikten så himla stor betydelse. Och vi ger siffervikten ett värde. Att en viss siffra, en lägre, är bättre än en högre. Så sjukt egentligen!

Jag har aldrig haft en ätstörning. Inte ens i närheten. Men jag har alltid fått ångest av vågar. Tidigare har jag vägt mig ganska ofta för att få reda på exakt hur vikten ser ut och veta om jag kan känna mig nöjd eller inte. Nu har jag inte vägt mig på massor av år. Jag kan stå emot att väga mig när jag är på besök hos folk som har vågar framme i badrummet. Jag har ingen koll på vad jag väger och vill absolut inte veta. Mitt värde har inget med vikt att göra.

Jag tycker att jag har kommit långt. Jag gillar min kropp och accepterar att den ser ut som den gör. Men är också medveten om att kroppen ser ut som den gör just nu och att det mycket väl kan ändras, för kroppen är i ständig förändring och aldrig fast. Jag trivs toppenbra i min kropp (och tack och lov för det, eftersom jag ska dras med den ett bra tag till). Den duger. Jag är bekväm med att ha kort magtröja hemma, men det är fortfarande en bit kvar tills jag går ut, till exempel till skolan, så här. Den dagen kommer någon gång, tror jag, men jag är inte riktigt där än.

Jag kan bli jättepeppad av att se bilder på olika typer av kroppar i offentligheten, för oftast är det bara en typ av kropp som får synas. När andra kroppstyper, andra storlekar, tar plats visar det att de finns, de existerar, och är precis lika grymma som de tunna, smala, solbruna, tränade, perfekta filmstjärnekropparna. Karaktären Hannah Horvath i Girls till exempel peppar mig skitmycket och bekräftar att det är helt jäkla okej att bära minishort och magtröja även när en inte är size zero eller storlek 36. Det är skitsnyggt och ballt och det gör mig glad och ger mig hopp.

 Men samtidigt kan jag tycka att allt detta kroppsprat blir dumt också, för då fortsätter vi att diskutera kvinnokroppen och den får aldrig bara vara. Bara existera utan att ständigt vara föremål för debatt. Kroppen och dess utseende ska inte ha nån himla betydelse. Men för mig blir det nästan terapeutiskt att lägga ut sådana här bilder på internet. För det skulle jag aldrig vågat för något år sedan och det betyder att jag har kommit en bra väg i processen till att bli mer kroppspositiv.