Skräckfilm och svart läppstift

Jag har tillbringat denna Halloweenkväll med att undvika att öppna dörren för bus eller godis-barn (taskigt, jag vet, men jag tycker inte om att vara tvångssocial och jag hade ändå inget godis, och ville verkligen inte bli utsatt för bus), titta på Scream 2 och 3 och dricka rödvin. Alldeles i min ensamhet. Men med aningens Halloweenanpassad outfit.

Magtröjans comeback!

När jag var yngre bar jag magtröjor hela tiden. Okej, det var kanske inte så konstigt, det var nittiotal och Spice Girls och magtröjor var det hetaste nånsin. Men sen nån gång där på vägen så slutade jag. Började att tycka att magen inte var okej att visa. Började bli obekväm i bikini och började tänka på hur magen korvade sig när jag satt ned. Jag fick hela tiden bekräftat från samhället, media, kompisar, mamma att en mage skulle vara smal och platt och att en mjuk, degig, blek mage inte ska visas. De magarna ska gömmas undan. Så jag slutade med magtröjor. Och började att hålla in magen exakt hela tiden. Varje dag. Hålla in, även om det var jobbigt, så den såg platt ut.

Att ha en platt mage var så viktigt. Magen har alltid varit ett komplex för mig. Jag har alltid tyckt den varit för stor, för fel. Jag har aldrig varit tjock, men alltid mjuk. Alltid lite degig. Och alltid försökt dölja det. I längden blir det fruktansvärt tröttsamt. Att se kläder jag vill ha, men inte köpa dem för jag känner att magen blir för synlig i dem. Eller att köpa dem för de var så fina i provrummet (då magen var inhållen) men sen aldrig bära dem i verkligheten för i verkligheten orkar jag inte hålla in magen 100 procent av tiden. Eller rättare sagt jag är rädd att jag ska slappna av och någon ska se hur degig magen är. Hur den står ut.

Jag har ändå en ganska avslappnad inställning till min kropp. Nu för tiden. Det har tagit lång tid. Jag gillar den och den är fullkomligt okej. Men jag har ingen aning om vad jag väger och jag skyr vågar som pesten. Inget gott kan komma av att väga sig. Vikten är bara en siffra och den har ABSOLUT INGEN BETYDELSE. Det kan vara svårt att komma till insikt med att så faktiskt är fallet. Vi har så länge pratat om vikt och det är så vanligt att höra någon (nästan alltid en kvinna) säga att hen vill gå ned (alltid ner) till en viss viktsiffra. Folk har siffermål och vill väga just en specifik siffra och då kommer allt vara värt det och kännas bättre. Tror de. I skolan pratas det om viktkurvor och en får väga sig om en går till läkaren. Vi ger vikten så himla stor betydelse. Och vi ger siffervikten ett värde. Att en viss siffra, en lägre, är bättre än en högre. Så sjukt egentligen!

Jag har aldrig haft en ätstörning. Inte ens i närheten. Men jag har alltid fått ångest av vågar. Tidigare har jag vägt mig ganska ofta för att få reda på exakt hur vikten ser ut och veta om jag kan känna mig nöjd eller inte. Nu har jag inte vägt mig på massor av år. Jag kan stå emot att väga mig när jag är på besök hos folk som har vågar framme i badrummet. Jag har ingen koll på vad jag väger och vill absolut inte veta. Mitt värde har inget med vikt att göra.

Jag tycker att jag har kommit långt. Jag gillar min kropp och accepterar att den ser ut som den gör. Men är också medveten om att kroppen ser ut som den gör just nu och att det mycket väl kan ändras, för kroppen är i ständig förändring och aldrig fast. Jag trivs toppenbra i min kropp (och tack och lov för det, eftersom jag ska dras med den ett bra tag till). Den duger. Jag är bekväm med att ha kort magtröja hemma, men det är fortfarande en bit kvar tills jag går ut, till exempel till skolan, så här. Den dagen kommer någon gång, tror jag, men jag är inte riktigt där än.

Jag kan bli jättepeppad av att se bilder på olika typer av kroppar i offentligheten, för oftast är det bara en typ av kropp som får synas. När andra kroppstyper, andra storlekar, tar plats visar det att de finns, de existerar, och är precis lika grymma som de tunna, smala, solbruna, tränade, perfekta filmstjärnekropparna. Karaktären Hannah Horvath i Girls till exempel peppar mig skitmycket och bekräftar att det är helt jäkla okej att bära minishort och magtröja även när en inte är size zero eller storlek 36. Det är skitsnyggt och ballt och det gör mig glad och ger mig hopp.

 Men samtidigt kan jag tycka att allt detta kroppsprat blir dumt också, för då fortsätter vi att diskutera kvinnokroppen och den får aldrig bara vara. Bara existera utan att ständigt vara föremål för debatt. Kroppen och dess utseende ska inte ha nån himla betydelse. Men för mig blir det nästan terapeutiskt att lägga ut sådana här bilder på internet. För det skulle jag aldrig vågat för något år sedan och det betyder att jag har kommit en bra väg i processen till att bli mer kroppspositiv.

2014 - ett menskoppsår!

Nu har jag varit menskoppsanvändare i lite mer än ett halvår. Jag beställde en menskopp, en Fleurcup, i januari, precis i början av året, men använde den inte första gången förrän februari. 2014 har verkligen blivit mitt menskoppsår!

Jag var sjukt peppad första gången jag skulle använda den. Det var så spännande och nytt och jag var så himla nyfiken på hur det skulle vara att använda koppen. Jag hade läst på massor innan och varit sugen att prova ett tag, innan jag tog steget. Här skrev jag lite om hur det var första gången.

Det var lättare att för in den än jag trodde. Den satte sig direkt på plats med ett litet plopp, typ. Det både hördes och kändes att den satt rätt och bra. Den läckte ingenting på hela kvällen. Jag gick en kvällspromenad med hunden och den höll tätt hela tiden. Jag var nästan förvånad att det fungerade så bra. Den känns inte alls när den sitter inne.

Jag står fortfarande fast vid mitt första intryck, så här åtta-nio månader senare. Menskopp fungerar toppen och det är ett så sjukt mycket bättre mensskydd än tampong eller binda. Det är en sådan trygghet att veta att den alltid är hemma. Jag kan aldrig ha "slut" på mensskydd hemma och jag behöver aldrig rusa till affären när mensen kommer. Jag behöver heller aldrig oroa mig för att jag har med mig tillräckligt många tamponger i väskan under dagen, för menskoppen återanvänds ju och är alltid med. Den håller mycket också, och behöver tömmas mer sällan, vilket är två toppengrejer, tycker jag. 

Den enda dåliga är att den faktiskt ibland inte känns alls och jag kan ha svårt att komma ihåg om jag faktiskt satt i den. En gång i somras glömde jag att sätta i den när jag skulle åka och bada och kom på det i bilen på vägen dit och blev alldeles kall i hela kroppen och ba nu äre kört. Men som tur var var det i slutet av mensperioden och jag är lite wild and crazy så jag badade ändå, men herre min påve så orolig jag var. Men det är ett ganska angenämt problem att mensskyddet är så bekvämt att det knappt känns. 

Jag har blivit tryggare och säkrare med menskoppen ju mer tiden gått. Jag har ändrat vikning när jag ska föra i den. Jag använde länge nedtryckt sidvikning, det kändes bäst i början. Då blidas som en liten "spets" på ena sidan och den kändes lättare att föra in. Nu för tiden använder jag mig av c-vikningen, alltså jag viker menskoppen på mitten, så den ser ut som ett c. Det fungerar toppenbra, men allra bäst när mensen kommit igång lite, alltså när det är lite blött/fuktigt i slidan. Då glider det liksom bättre. Det krävs helt klart lite övning, innan det känns lätt att använda menskoppen. Den kan sitta olika långt in i slidan och sitter den inte bra kan den läcka. Det är övning och tid som gäller. Men när en väl fått koll på det så är det så himla lätt och enkelt. 

För mig har det verkligen varit en liten revolution att börja med menskopp. Jag har bättre koll på blödningarna, en får en annan syn på blodet, eftersom det är flytande blod när en tar ut koppen, inte uppsuget i någonting, så som en tampong eller binda. Nu är jag sugen på att prova en annan typ/märke av menskopp, för att se om det är någon skillnad. Menskopp är det bästa som hänt min mens nånsin! 

Inte ikväll, men en annan grym kväll:

Älskar att få vara ensam med glass framför tv-serier.

3 x vardag

Min vardag var jättetråkig just idag, jag har pluggat och hostat och sovit och hostat, men jag har ju lovat mig själv att fota fler vardagsbilder, så här kommer tre till. En från tidigt i morse när jag och Blixten var de enda i världen som var vakna (notera gärna systemetpåsarna i hörnet, fulla med pant). Och sedan två från ikväll när det var alldeles mörkt ute. Det kan vara ganska gött med mörka kvällar ändå. Dammet syns inte och det blir sk mysigt direkt bara en tänder en himla lampa eller ljus. Det som strategiskt inte syns på bilden är alla miljoners grejer som badrumshantverkarna spritt ut överallt. Det är så brutalt stökigt hemma att jag har bestämt mig för att totalt ignorera allt byggdamm tills renoveringen är klar.

Sick and tired of always being sick and tired

 Jag har varit förkyld i lite mer än en vecka och jag är så fruktansvärt dålig på att vara sjuk. Jag har absolut ingen ork, jag är trött hela tiden och SÅ HIMLA UTTRÅKAD. Jag får såklart en massa idéer jag vill göra, men orkar inte genomföra något vilket gör mig heldeppig. Och eftersom vi har hantverkare hemma kan jag inte bara ligga i soffan och dö, jag måste gå upp klockan sex och vara klar när de kommer och öppna dörren och svara på frågor som hur högt upp på väggen handdukstorken ska hänga. (Inte vet jag, normalhöjd?!)

Jag orkar inte cykla till skolan de dagarna jag har föreläsning, pga jag får hostattacker och jag inte andas, utan måste lägga pengar på bussen, vilket gör mig arg. Jag får inte sova på natten för jag bara hostar och hostar och att inte få bra sömn gör mig både tjur och surig. En riktig liten solstråle är vad jag är.

(Japp, Anastacia-citat i rubriken!! Kunde ju inte motstå. Hon får inte mycket uppmärksamhet nu för tiden, men jag glömmer aldrig. Kommer ni ihåg glasögonen, förövrigt?)

Your political pursuits are the thing that's allowing you to show off your body in an un-molested way

Jag har köpt så brutalt många böcker i år. Dock inte läst alla än, men jag är positiv på att de kommer att läsas. Sakta men säkert. Jag har redan i år läst mer än jag gjort de senaste tre åren tillsammans. Ungefär. Jag har läst massor, för att vara mig. Jag brukade vara en riktig bokmal, men intresset och tiden och lusten har inte riktigt funnits där de senaste åren. 

I somras kom jag ju igång rejält med två trilogier, alltså SEX böcker! Först ut var Cirkeln-böckerna och sedan Divergent-trilogin. Då kände jag att jag var on fire. Men det är ju helt klart lättare att läsa i solstolen på sommaren, när en är ledig, än under en tung hösttermin med mörker och studier på ett nytt program. (Angående det här med mörkret har jag märkt att jag behöver mycket bättre belysning hemma, är ju mörkt överallt inne ju.) Men läsningen har ändå fortsatt ganska bra under juli, augusti, september, oktober. 

Och vad har Lena Dunham-videon med det här att göra då? Jo, jag har köpt hennes bok! (Fast den var slut hos förlaget, så jag lär ju få vänta ett tag på den.) Och ser fram emot att läsa. Jag har alltid gillat henne och tycker att hon är lite av en frisk fläkt i Hollywood. Jag hoppas att boken lever upp till mina förväntningar och inte är alltför amerikansk. Balla kvinnor från USA har ofta en tendens att vara för amerikanska och typ ge råd om att bara en jobbar hårt så kan alla ens drömmar bli samma, du är den enda som stoppar dig själv osv. Himla tröttsamt. Men jag är hoppfull inför Dunhams bok. 

En äkta kvinna

På en föreläsning i förra veckan sade min lärare att en går från att vara flicka till att vara kvinna först när en får barn. Jag kände mig mest som Karen på bilden, men i efterhand kan jag känner mig himla arg. Det är en så himla korkad grej att säga. Och samtidigt som jag verkligen hoppas att hon inte menade så egentligen, att hon mest uttryckte sig slarvigt, eller något, så är det en sådan otroligt nedvärderande sak att säga. Det osynliggör så många kvinnor och att mena att en skulle vara flicka när en är 20, 25, 30, 40, 50, 60 bara för att en inte fått/skaffat barn är ju bisarrt. Det skulle betyda att en stor del av de vuxna kvinnorna i klassrummet inte alls är kvinnor utan "flickor", vad det nu innebär? Att vi är barnsliga kanske? Omogna och ovetandes om det riktiga livet som väntar där ute när en föder barn som en äkta kvinna? Många människor som lever låtsasliv i sådana fall.

Jag vet inte om ni förstår hur ofta jag får frågan om jag har barn och hur ofta jag får ett snett leende och en liten medlidsam blick när jag svara nej. Folk dom säger "Var inte orolig, än finns det tid!". Det enda som gör mig stressad och orolig och olustig är ERA HIMLA KOMMENTARER. Vill jag skrika. Men det gör jag ju inte. Eller den här: "Du förstår när du får barn", "Livet startar på riktigt då". Ja men va bra, då kan jag kolla på tv hela dagarna nu, äta godis och strunta i att betala skatt för detta liv är ju tydligen inte på riktigt. De som säger sådana saker tänker säkert inte på vad de faktiskt säger. Jag är en fullt vuxen och riktig och äkta kvinna även fast jag inte har barn. Jag lovar, det är sant. Mitt liv är precis lika mycket på riktigt som ditt liv.

Livet blir säkerligen annorlunda med barn. Annorlunda på en massa fantastiska och jobbiga och galna och roliga och magiska sätt. Men bara för att ditt liv är annorlunda än mitt betyder inte att det är bättre, eller mer eller riktigare. Det betyder bara att det är annorlunda. Och att säga till någon att den inte blir kvinna på riktigt förrän den får barn, eller att den inte "förstår" för att den inte har barn är ett stort utestängande och ett jäkla slag i ansiktet på alla de som desperat försöker bli gravida och få sitt eget lilla liv att rå om.

Att få barn har inget att göra med att bli kvinna. Det är jag ändå. (Eller så är jag inte det.) Utan barn eller med tio barn. En kan inte vara mer eller mindre kvinna. Äkta eller oäkta. En kan bara vara kvinna.

En sån där grå, regnig, snuvig måndag

Måndagar är alltid ganska blaha-dagar, liksom mycket sämre än helgen. Men idag tänkte jag att dagen blir kanske roligare av metallic-tröja, knallblå naglar och nytoppat hår. Det hjälpte väl sisådär, men ändå, ett bra försök.

Go ahead, shit on me, I don't mind, I'm the Cool Girl

Om en vill ha lite söndagsläsning kan jag rekommendera Hanna Fahls artikel om cool girl-monologen från Gone Girl, aka kanske den delen jag gillade bäst i hela boken! Läs givetvis inte om du inte vet hur det hela slutar, pga innehåller spoilers.

Jag har fortfarande inte sett filmen, men är så sjukt peppad på den. Vid just den där cool girl-monologen tar boken en sån fantastiskt ball vändning och jag dog av braighet när jag läste den första gången och läste om just den delen flera gånger.



... he says things like: "I like strong women." If he says that to you, he will at some point fuck someone else. Because "I like strong women" is code for "I hate strong women."

En vecka i webcam-bilder

Är det nåt jag älskar så är det webkameror och inbyggda datorkameror. Jag bara älskar't och givetvis överanvänder dom. Nu har det gått en vecka sedan min födelsedag och en veckan sedan jag fick den lyrriga presenten en ny dator. Och givetvis, GIVETVIS, har jag tagit massor av webkamerabilder. Det är ett beroende.

Den första bilden tog jag direkt efter jag öppnat paketet. Ansiktet var inte direkt kameraredo klockan 6 på morgonen, om vi säger så, men nattlinnet fick vara med.

Nästa bild är från min födelsedag på dagen, då jag pratade i telefon med mamma (som flyttat utomlands, så hon kunde inte komma och fira mig :( :( )

Nån dag i veckan kände jag att det var nödvändigt att ta en bild på min festliga krage. Med stenar och glitter och diamanter på. Givetvis äkta ädelstenar.

En annan morgon och en annan pyjamas. Och morgonkaffe framför Gilmore Girls. (Ja, jag går upp svintidigt på morgonen för att hinna se minst ett avsnitt av GG.)

Jag ville föreviga min nya termoskopp. Den kan innehålla fyra deciliter och när en köper kaffe i skolkafeterian får en oftast fylla den medhavda koppen full till samma pris som en köpekopp som är pytteliten. Win!

Kollar på Homeland (har ju inte sett senaste säsongen alls) och är konstant chockad. Älskar Carrie Mathison!

Igår kväll såg jag somrig ut utan strumpbyxor, men såklart hade jag det när jag var ute. Men vägrar kvällsmys i tajta strumpbyxor.

Och sjukt nog tog det en hel vecka att hitta alla så kallade roliga effekter, så i morse gick jag crazy på dom. Spökkajsa såg lite läskig och ball ut.

Skrattade rätt ut när jag såg denna. Bra nivå på humorn. Jag tycker det är en mycket bra egenskap att kunna roa sig själv. Då har en aldrig tråkigt.

Kände mig väldigt positiv till stort huvud-bilden och önskar lite att hjärnan var så stor i verkligheten pga hade varit så mycket lättare att plugga då. Dock svårare att hitta passande mössor och hattar, så det vore kanske inte värt det.

Riots not diets

I min klass går väldigt många kvinnor och tjejer. Vilket är väldigt trevligt på många sätt. Jag älskar att plugga och arbeta med tjejer.

Idag ägnades lunchrasten åt att prata om dieter och bantning och den där känslan av att vilja se vågen stå på en viss siffra och känna njutning i det. Jag ville kräkas. När jag tog upp mina känslor fick jag till svar att jag inte förstår, för jag har aldrig bantat. (Vad nu de skulle kunna veta om det?) När jag noggrannare förklarade hur jag menade, att det är osunt prat som leder till hetsbeteende och dåligt mående, förstod vissa i alla fall. Det är så himla ledsamt att ägna en hel timme, precis efter lunch, till att prata om att smal=lycklig och om att unna sig godis på helgerna. "Unna sig" är en av de värsta fraserna jag vet.

Jag glömmer ofta hur vanligt sådana här samtal och sådana tankar är. Jag blir alltid väldigt obekväm när det pratas så här och jag känner mig nästan elak när jag säger vad jag tycker om det. Att det osunt och sprider ideal och idéer om att ett visst utseende, smal och gärna vältränad, är bättre än andra utseenden. Prat om vikt, viktnedgång, smalhet, träning, bantning smittar och sprids. Det kan bara leda till tråkigheter.

En kvinna sade vid lunchen idag att hennes dotter på två år började bli tjock. Då hoppade en annan in och sade "Nä men det är väl inte sant, jag har sett din dotter, hon är ju söt". Som om tjock skulle vara motsatsen till söt. Som om de ens överhuvudtaget skulle ha något med varandra att göra.

Jag blir så arg när jag tänker på att många tycker söt är det viktigaste en flicka kan vara.

Kärlek under tvång

Älskar de här bilderna på mig och Blixten från min födelsedag i lördags. Han är inte så där jättevillig att gosa när jag vill, men han ställer upp lite halvmotvilligt. Min lilla gullehund. Jag ger mycket av min kärlek till honom såhär. Liksom under tvång. :) :) :)

10 år som vuxen

Helt stört att jag varit officiellt vuxen i tio år nu. Det känns helt sjukt egentligen. Va fort det gått. Det känns som jag var arton alldeles nyss. Gick i gymnasiet och bodde hemma och visste inte alls hur framtiden skulle se ut. Kunde inte ens föreställa mig hur livet skulle vara vid 28. Jag tänkte att vid 28, då är en vuxen. Så där på riktigt. Då har en livet i ordning och koll på grejerna. Är vuxen, liksom. Har ett vuxenliv med vuxenjobb och vuxenfamilj och allmänt vuxenkunskap. Och så Poff! så har det gått tio år. Tio snabba år. Dösnabba. Tio jobbiga år och tio roliga år och tio kämpiga år och tio bra år.

På de här tio åren har jag legat och hånglat. Det trodde jag aldrig att jag skulle få göra när jag var 18. Det kändes som en omöjlighet och nåt som ALLA andra gjorde, men inte jag. Jag kan inte ens minnas om jag var sugen och avundsjuk och längtade. Jag tror inte det. Det kändes så himla långt ifrån verkligheten. Jag kände mig så ensam och konstig och annorlunda och det kändes som ingen nånsin skulle kunna gilla mig. Jag minns att jag funderade på hur det skulle vara att bo ihop med någon, vara ihop och leva med den personen och det kändes som en omöjlighet. Jag trodde jag aldrig nånsin skulle kunna leva tillsammans med någon. Att någon skulle vilja leva med mig. Jag kunde inte föreställa mig en framtid som vuxen, sån där riktig vuxen. Jag tyckte att jag var så fel och ful och värdelös. En sån där som ingen vill ha. Som blir utanför för alltid.

Och tio år senare och jag har gjort massor som jag aldrig trodde skulle hända. Jag har blivit kär och blivit ihop och flyttat ihop och skaffat jobb och flyttat till en annan stad och pluggat i en herrans massa år och blivit smartare och kunnigare och träffat nya vänner och blivit mer politisk och arg och flyttat hem igen och skaffat nytt jobb och fått sluta på jobbet och skaffat hund och gift mig och skaffat en annat jobb och pluggat till ett helt nytt yrke och köpt radhus och börjat på ytterligare en utbildning.

Och visserligen känner jag mig ful och dum och värdelös fortfarande, ibland, men jag har funnit sätt att hantera det. Det sker inte lika ofta längre. Jag känner mig fortfarande ensam, men jag har blivit så himla mycket modigare på de här 10 åren. Tuffare och skörare och öppnare och ärligare. Både mot mig själv och mot andra. Jag är så mycket gladare. Och jag är så tacksam för det.

Men jag vet fortfarande inte hur en ska vara som vuxen. Hur en bör vara. Men jag vet att jag inte alls är vuxenvuxen vid 28. Livet är typ som när jag var 18 fast så sjukt mycket bättre. Att ha jobb och egen lägenhet och självständighet är så himla mycket roligare än att bo hemma. På alla sätt. Jag är fortfarande osäker och förvirrad över livet. Fortfarande awkward och lite utanför. Men jag har accepterat att det är okej. (Nästan accepterat i alla fall.) Alla kan inte vara som the cool kids. Det måste finnas plats för oss andra också.

En perfekt blandning av de allra bästa grejerna

Det känns som att mina senaste Instagram-bilder säger en hel del om mig:

Blixten, Leslie Knope, pizza, feminism, glass och selfies. Så himla jag.

(På Instagram heter jag kobranhuggertill, precis som här.)

"Det var en så äcklig situation" - angående Big Brother igen

Jag skrev ju om Big Brother häromdagen om tjatsex och utnyttjande. Om att vissa deltagare, till exempel Philip, har betett sig som vidriga svin och begått sexuella övergrepp på kvinnliga deltagare. Och för några dagar sedan fortsatte avskyvärdheterna. Två deltagare, John och Philip, stängde in en kvinnlig deltagare och försökte tvinga henne att utföra oralsex på dem. John hetsade kvinnan att suga av Philip. Han stod och höll för dörren och sade att han inte tänkte öppna och släppa ut henne förrän hon utförde handlingen. Situationen upphörde när andra deltagare bröt sig in i rummet. De två förövarna blev diskade i tävlingen och utkastade från huset. Tack och lov! Det enda rätta beslutet. Äntligen agerar produktionen. De borde polisanmälas på direkten också. Och aldrig vara tillåtna att komma tillbaka, i publiken eller bli intervjuade eller liknande. Kvinnan pratade med en annan deltagare på morgonen efter och sade att hon tyckte det hade varit en "så äcklig situation" och att hon övervägde att suga av honom på grund av att hon kände sig tvungen och kände att hon inte hade något val.

Jag tycker det är så himla skönt att Philip och John försvunnit från huset. De har varit sviniga hela tävlingen. Philip har tvingat sig på Jenny flertalet gånger, tafsat på hennes kropp och trängt in henne i hörn. För något avsnitt sedan stod John till exempel och skrek i ansiktet på en kvinnlig deltagare som grät.

Givetvis är det hemskt att sånt här sker, GIVETVIS, men på ett sjukt sätt är det "tur" att det sker i huset, eftersom allt där syns. Allt som sker blir filmat och bevisat och då får vi ser hur vanligt detta är. Sexuella övergrepp sker hela tiden. "Sköna killar" som tycker de är "roliga" och "skämtar" och går över alla gränser och beter sig som svin. Det sker dagligen. Och kvinnorna, tjejerna som blir utsatta blir slutshameade och victim blameade. Det såg en direkt i Big Brothers Facebook-uppdatering om händelsen. I kommentarsfältet skrev folk att de tyckte Big Brother överdrev med att diska killarna och att det bara var på "skoj" och att kvinnan fick "skylla sig själv" och att hon borde kunna "ta ett skämt". Fattar ni hur sjukt det är? Det som skedde finns på film, det är bevisat, och ändå vill folk inte se killarnas skuld i det hela?! Varför är det så jävla svårt att se att så kallade "vanliga killar" kan utnyttja kvinnor, begå sexuella övergrepp, våldtäktsförsök, fullbordade våldtäkter? Varför är det så jävla lätt att tycka att tjejerna är slampor, horor, överkänsliga, överdrivna? Och folk hävdar att patriarkatet inte finns. Att könsmaktsordningen är påhittad. Världen är så förbannat vidrig att jag inte orkar med den.

Födelsedagskobran!

Grattis och hurra till mig, för idag är det min födelsedag! Jag fullkomligt älskar födelsedagar och då allra särskilt min egen. Jag tycker om att fylla år och jag har inte så mycket mot att bli äldre. Jag tycker livet blir bättre för varje år.

Extra gött är det ju att fylla år på en lördag, såklart. Jag har städat exakt hela dagen för att huset ska vara redo att ta emot gäster (det såg ut som ett bombnedslag här hemma pga pågående badrumsrenovering). Men nu är jag till och med duschad och klädd. Inte dåligt!

(Förövrigt: jag skriver detta på min födelsedagspresentdator! Hurra!)

Uppdatering angående Gone Girl:

Gone Girl var skitbra! Spännande och oväntad och lite läskig och creepy och bra. Lättläst och snabbläst och lite bokslukig. Korta kapitel och så där att jag bara vill bläddra vidare till nästa sida, nästa sida. "Spectacularly sneaky" stod det på omslaget till boken och det var den verkligen. På de bästa sätten!

Nu vill jag såklart se filmen! Jag gillade trailern massor och jag tror Ben Affleck kommer vara en jättebra Nick. Så där surmulen och gnällig och lite off.

Gone Girl

Gone Girl har jag tänkt att läsa länge, men liksom aldrig kommit till skott. Nu när filmen haft premiär och trailern rullat överallt på hela internet (och jag har blundat och hummat för att undvika att veta nåt om den), har jag känt mig liksom tvungen att skynda mig att läsa, annars skulle historien bli spoilad. Boken handlar om det gifta paret Nick och Amy, som flyttar tillbaka till Nicks hemstad från Manhattan, mitt i finanskrisen, för att hjälpa hans sjuka föräldrar. Och en dag, i deras fina, nya villa i nya staden, så är Amy borta. Försvunnen. Något har hänt i hemmet, möbler ligger huller om buller. Är hon kidnappad? Mördad? Polisen har ingen aning. Och nåt verkar lite skumt med Nick. Ungefär så börjar boken. Läsaren får följa Nick samt Amy, genom hennes gamla dagboksinlägg.

Nu har jag hunnit genom typ tre fjärdedelar, så jag vet inte riktigt hur den slutar än, men den är himla bra och spännande. Jättespännande! Jag vill verkligen, verkligen få reda på hur den kommer sluta, men idag har jag knappt tid alls att läsa. Har lite panik över det.

Tyvärr (eller kanske inte tyvärr *wink, wink*) ser jag ju Ben Affleck i huvudrollen, men det är väl problemet när en film är gjord på samma story.

(Men det är ju dödens tur om det inte märks.)

Jag tycker det är så himla konstigt att jag kan känna mig som en typ av person, men uppfattas av vissa andra som en helt annan. Som en motsatt personlighet.

Jag tycker jag är ganska blyg. Hatar att träffa nytt folk. Hatar att vara tvunget social. Det är en liten mardröm att börja i en ny klass, som jag precis gjort. Jag känner mig otroligt awkward och tafatt och vet aldrig vem jag ska prata med eller vad jag ska säga. Allt låter dumt och meningslöst och när jag väl försöker blir det ofta fel. Jag känner mig ofta ganska dum och korkad. Jag kan så himla lite och är alltid, alltid rädd för att ha fel. Det är nog det värsta. Rädslan för att avslöjas som korkad om jag råkar säga något fel. Eller göra något fel. Då är det bäst att vara tyst hela tiden och inte avslöja något. Inte avslöja något om mig själv. Jag tycker det är jättesvårt att prata inför människor. Det låser sig alltid i hjärnan och jag kommer inte på något att säga. Särskilt inte någonting smart att säga.

Nu, i min nya klass, i grupperna vi blev indelade i, där verkar folk inte se vem jag är. Eller rättare sagt, jag verkar kunna lura dom. De tycker (eller säger i alla fall) att jag är duktig på att prata och skriva och uttrycka mig och har smarta åsikter och kan prata inför klassen och har saker att säga på seminarier. De tycker jag är bra på att skriva uppsats och en tillgång i gruppen. Till råga på allt verkar de än så länge tycka att jag är ganska trevlig också. Helt sjukt egentligen. Jag är så himla van att alltid vara utanför. Att titta på men inte få vara med. Jag är van att ingen kan mitt namn, och blir alltid lite chockad när det visar sig att folk faktiskt kommer ihåg vad jag heter och vem jag är.

Till och med läraren sade att hon uppfattade mig som en person som var van och skicklig på att tala inför folk. Det är bokstavligt talat något av det värsta jag vet. (Men det är ju dödens tur om det inte märks.)

Lite tisdagspepp från bästa Leslie Knope

När jag känner mig lite deppig kan jag alltid lita på fantastiska Leslie Knope att peppa mig. Har ni inte sett Parks and Recreation, så gör det nu på direkten.

3 x vardag

Jaha, hur gick det med mitt lilla projekt att fota fler vardagsbilder då? Inte så bra. Senaste gången jag gjorde ett sånt här inlägg var i april, så det var ju ett tag sen, om en säger så. Men här kommer i alla fall tre nya vardagsbilder.

Idag har det varit en grå och långsam söndag. Jag har kollat upp mitt schema för nya kursen som börjar imorgon och jag har läst lite av den nya kurslitteraturen. Jag har också vattnat mina orkidéer, något som jag egentligen ska göra på lördagar, men jag var för slö igår. Blixten har blivit en del av mattan och jag har druckit te (som jag fick tejpa ihop förpackningen på, för jag slet sönder den i min iver att få upp den).

Fyra bra saker

Tre bra saker:

1. Fredag, vilket betyder nya avsnitt av Grey's Anatomy och Bones.

2. Älskar längden på mitt hår. (Fast det kommer säkert bli aningen kortare, jag trimmar det typ varje dag).

3. PIZZA!

4. Jag är klar med första kursen på sjuksköterskeprogrammet!! Och jag lämnade in tentan flera dagar innan sista datumet. Jag har blivit värsta pluggisen?!