Första gången jag sprang här så stannade jag och började gå, så fort det kom någon mötandes. Jag kände mig som att jag var så långsam och ful och att jag inte ville se ut som värsta nybörjaren (som kanske gör fel!). Men den här gången sprang jag bara på. Jag brydde mig inte om de andra. Jag var antagligen ganska ful och flåsande men va gör det? Jag bara joggade på. Jag sprang till och med om en person och kände mig så himla snabb. Den personen gick visserligen, så det hade kanske inte så mycket med snabbhet att göra, men det kändes bra. Enda gången jag stannade och vilade var när jag tog de här bilderna och det tog kanske en minut, eller nåt. Det går så mycket bättre och lättare att springa nu, efter ett tag, och det känns gött. Och det blir roligare eftersom jag orkar mer.
Det är roligare att ha med Blixten än att vara ensam och lyssna på musik, tycker jag. Han är en bra springkamrat. Och det är mycket roligare att springa än att gå. Och det går så mycket fortare!
Jag orkar så mycket mer än jag först trodde. Det är roligt att springa och förut trodde jag aldrig att jag skulle orka i 5 minuter, 10 minuter, 20 minuter utan att stanna och pausa, men det går ju! Nog blir jag trött och varm och svettig, men det går!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar