Idag har renoveringen av mitt badrum börjat. Eller vårt badrum, alltså, jag har inte mitt eget. Tyvärr. Hantverkarna var här SJU i morse och började riva. Nu är det helt tomt i badrummet, det är bara ett skal. Idag var alltså första dagen, och jag har redan blivit sur på dom. Jag som tycker det är jobbigt att ha hantverkare hemma bara för att de inkräktar på mitt privatliv och jag känner mig inte hemma i mitt eget hur när dom är här. Då blir det liksom tio resor värre när de gör mig förbannad också. När jag ställer raka frågor och tror mig få raka svar, som sedan inte alls visar sig stämma.
Själva tanken på att de kan gå runt i mitt hem och ta på och se mina tillhörigheter gör att det ryser i hela min kropp. Och då har ändå jag ett yrke som gör att jag själv jobbar hemma hos människor och blir en del av deras privatliv. Men jag är ändå så sjukt obekväm med att ha folk hemma hos mig. I morse gick jag hemifrån direkt när de kommit. Det ösregnade ute, men jag ville hellre gå en långpromenad med Blixten i regnet och bli dyngsur än att stanna hemma en sekund till med dom där himla hantverkarna. Och själva tanken på att det här ska hålla på i flera veckor?! Jag är helt slut efter en dag, och då har jag varit i skolan hela dagen. Men tanken. Tanken! På att de är här hemma helt utan uppsikt och vem vet vad de tar sig till. Eller har sönder och förstör. Och går med sina smutsiga arbetsskor på mina rena trägolv. Alltså, jag fattar ju att det är sjukt privilegierat att ens kunna bli upprörd av att folk renoverar ens badrum så att det kan bli nytt och fräscht (men det behövs, ska jag säga, det är äldre än jag). Jag tycker ju bara att det är så himla jobbigt. Det är en konstant psykisk stress att inte veta vad de håller på med här hemma. Fast samtidigt vill jag lämna huset så fort jag kan, de dagarna jag är ledig och hemma. Det här kommer bli några jobbiga och gnälliga veckor, det kan jag lova.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar