Nu har jag gått på sjuksköterskeprogrammet i två veckor. Ballt! Det är alltid spännande och läskigt att börja nåt helt nytt, i ny skola, med ny klass där en inte känner nån. Det är ju skitsvårt! En av mina lärare sade första dagen att nu har vi chans att bli vem vi vill. Ingen vet nåt om oss och vi kan skapa helt nya identiteter. Om vi så vill. Bli den där modiga, pratiga, smarta människan. (Hon vill jag bli!) Eller bli snällare, gladare, tystare, mindre av en clown, eller vad vårt problem nu är.
Det är väl visserligen en fin tanke, men oj vad svårt det är att "bli nån ny". Är en lite blyg (eller mycket!), lite osäker, lite rädd, lite obekväm, så är det himla svårt att bli den där sköna personen, som alltid säger rätt saker. Men jag försöker! Hela tiden. Jag pratar och har åsikter och tycker till och diskuterar och är med. Och de som är i min grupp verkar tycka/tro att jag har jättelätt för att prata och har massor att säga. Så det är ju bra. Att jag verkar sån. Tänk vad långt jag kommit, ändå. Jag tror det är för att jag känner mig rätt. Det här är min grej. Jag kan detta. Jag vill detta. Och jag vet att jag kan det, liksom.
Ja, vi har alltså delats in i grupper. Eller delat in oss själva. Jag gillar grupper. Det känns tryggt. Och det gör det lite lättare att få kompisar. Att få nån att prata med. Vilket annars kan vara jättesvårt. Det är alltid så mycket lättare om en redan innan har nåt gemensamt. Som att en hamnar i samma grupp. Annars får en kanske fråga om det finns några som kan tänka sig att bilda en liten studiegrupp. För att diskutera, eller så där. Eller gå med i någon förening, eller nåt, på skolan. Eller ett politiskt parti? Någonstans där det finns likasinnade. Men jag är överlag ganska dålig på att både skaffa och behålla vänner. Lite av en ensamming, sådär. Jag är inte nån som har stor kompiskrets och skaffar nya hela tiden. Så jag blir alltid överlycklig när det bildas grupper, och sånt där, så jag kan jobba, läsa, studera, diskutera, förbereda ihop med folk. Då får en automatiskt folk att fika ihop med och äta lunch ihop med. Då slipper en liksom försöka, vilket jag är tacksam för, för måste jag försöka, gör jag antagligen inte det och sen är jag ensam istället. Vilket i längden inte alltid är så kul.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar