Han är ett litet glädjepiller. Det går inte att vara ledsen eller deppad eller nere när han är i närheten. Och är jag det så blir det liksom alltid lite bättre när han är där och ligger och sover nära, nära eller slickar mig på näsan.
Det är fantastiskt att ha någon i familjen som antingen är trött och vill bara mysa eller glad och vill bara leka. Det är alldeles underbart att ha någon som blir alldeles själaglad bara jag klappar honom. Och kliar lite bakom örat. Jag försöker alltid pussa honom lika mycket som han pussar mig, men det tycker han liksom inte riktigt om. Han vill vara den som står för pussarna.
Blixten är ofta så himla roligt. Det är nåt av det bästa med husdjur. De är så konstiga och roliga och de överraskar en hela tiden. I morse skulle jag jobba, så jag gick upp vid halv sex. Det första jag gjorde var att gå på toa och när jag kom in i sovrummet igen var Blixten borta. Var är han, tänkte jag. Sprang han ut i vardagsrummet och lade sig? Då såg jag att det var nåt som liksom rörde sig under täcket. Nåt var vid liv i min säng. Täcket rörde sig sakta, sakta framåt. Och det var ju Blixten såklart. Som hade hoppat upp i våran säng och krupit in under täcket och blivit helt täckt av tyg. Där låg han som i en liten kokong och hade det bra. Och det gör mig så himla lycklig. Att ha en sån liten figur i mitt liv. En som är så rolig och knäpp och söt och snabb och leksugen och trött som Blixten.
Det finns inget bättre än att ta långa promenader med Blixten och rensa huvudet. Gå runt i timmar, många kilometer och bara tänka på annat. Han är bästa promenadsällskapet. Dock inte bästa konversationssällskapet, det kan bli rätt tyst när han är med. Men det ger mig bara mer tid till att fundera och det kan faktiskt vara himla skönt att vara tyst ibland.
Min fina, lilla Blixt. Nu ska jag gå och pussa lite på honom.
1 kommentar:
Så himla fint skrivet! Jag känner detsamma för min lilla Frank.
Skicka en kommentar