Killarna, pojkarna, som vi tjejer umgicks med eller gillade var ju antingen en Dawson eller en Pacey. Jag var såklart en äkta Joey, som alltid ville vara coola Jen. Alla killar som visade intresse för mig var alltid Dawsons. Men jag vill ju bara ha en Pacey såklart. Så är det fortfarande.
Jag kommer ihåg en specifik kille (som kan förbli namnlös) som liksom gillade mig, eller vad en ska kalla det. "Kär", sade vi då, runt 1999/2000, men det vet jag inte om han var. Förtjust, i alla fall. Han var en äkta Dawson. Tråkig och torr och jag kunde knappast ens låtsas att gilla honom. I grupp var han okej att umgås med. Och när jag behövde nåt. Men annars. Gud, så trist han var. Och han gjorde liksom inget åt hans känslor heller. Han bara följde efter mig som en valp, som inte visste bättre. Han fick aldrig till det. En äkta Dawson.
Dawson var liksom alltid så töntig. Och jobbig och pratig. Pacey var andra bullar. Han var butter och brydde sig inte om skolan och han hade sex med lärare. Det var grejer det. Joey föll för det och jag med. Dawson å andra sidan var oskuld mer än halva serien. Han försökte och försökte, men fick liksom aldrig till det. En sån kille ville en ju inte ha. En som försöker och försöker, men får aldrig till det. Dawson var liksom alltid tönten och inte på ett bra sätt. Han tog aldrig nåt initiativ och var bara mjäkig och låtsasdjup. Pacey var ju djup på riktigt. Tyckte trettonåriga jag.
Jag älskade visserligen det eviga triangeldramat mellan Joey, Dawson och Pacey, men jag kunde aldrig förstå hur hon valde mellan dem. Pacey var ju ett så självklart val. Finns det nån som verkligen skulle valt Dawson?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar