I helgen fick min svägerska barn och en liten Alice såg dagens ljus. Igår fick jag träffa henne för första gången och herre min påve så söt hon var. Nyfödingar är så himla goa. En kan sitta och hålla i dem och titta på dem och en märker inte ens att tiden går. Allt de gör, gör de liksom för första gången och det är så himla sött. Och hon var så liten. Att människor kan vara så små. Även fast jag liksom rent intellektuellt vet om det så slår det mig varje gång jag ser en sån där liten minimänniska. Att de kan vara så små. Och allt som är litet är gulligt, så är det ju bara.
Så jag har helt klart haft en bra helg. En massa fina kompisar på besök och en helt ny liten bekantskap har kommit till världen. Det ska bli så kul att få lära känna Alice och se vem hon är när hon blir lite äldre.
Något som är mindre kul är att det nu, tydligen, blivit fritt fram att skoja/tjata/fråga/undra när det är dags för oss att skaffa barn. Jag vet inte hur många gånger jag hör det den här senaste tiden. Att folk inte tycker de är oförskämda? Har vi inga planer på barn den närmsta tiden så blir vi ju bara stressade och känner oss svingamla. Som att det är helt sjukt, bisarrt, att vara hela 26 år gammal och inte ha barn. Inte ens försöka. Att vilja göra annat. Att jobba, plugga, dricka öl, ha en hund, njuta av att vara nygifta istället. Att vi har mage att göra så. Det faktum att alla dessa frågor gör att vi känner oss supergamla (och samtidigt som tonåringar på samma gång) är det minsta som kan hända och det gör mig egentligen inte så mycket. Mer än att det är störigt.
Vad tror folk att de ska få för svar? Tror folk att jag går gravid i hemlighet men nu, bara för att de tjatar, då kan jag berätta. Herregud. Även om det var så att jag var gravid skulle inte vilja berätta för en sådan person.
Men det folk inte tänker på. Det folk är för ignoranta för att förstå, det är ju den andra sidan av myntet. De som faktiskt försöker. Det värsta som skulle kunna hända när en frågar en person nåt sådant, "Är det inte dags för er snart?", "Varför har inte Ni skaffat barn än?", är ju att personen frågan är riktad till kanske visst försöker. Det kanske är allt den tänker på. Allt den vill. Det fattar liksom inte folk. Jag tänker på alla stackars människor som är i den situationen. Så hemskt. Så utlämnande. Att hela tiden behöva skojar bort det. Gud, så stressande. Hur lätt är det är glädjas åt andra då? Tyvärr är det få som tänker så långt.
2 kommentarer:
Så himla bra skrivet! Du är klok och ibland är folk bara så otroligt korkade.
Jag håller helt med! Jag har varit tillsammans med min kille i 9 år, och vi har fått höra detta tjat i flera år, 'när ska ni gifta er?, när ska ni skaffa barn?'. Jag har alltid tyckt att de frågorna var oförskämda, ibland kommer de t.o.m från personer man aldrig träffat förut! Ju äldre vi blir desto värre blir det. Som om vi inte var tillräckligt 'committed' till förhållandet och varandra om vi inte gifte oss och/eller skaffade barn. Som om det är mitt fel att min kille inte blir pappa. Jag kan bara tänka mig alla de som vill ha barn, och försöker, som du skriver. Jag vet varför folk är så oförskämda och påträngande: folk gillar inte om man är annorlunda, eller sticker ut. De har barn och vill att alla andra ska vara likadana. Sorgligt, men sant. Förlåt för den långa kommentaren, ville väl bara säga att lyssna inte på de, fall inte för trycket. Njut av att vara gifta, ett par, tills ni vill ha barn (eller inte). Det är ert beslut.
Skicka en kommentar