Jag tror att jag har märkt att jag har blivit en sån där jobbig elev. En engagerad elev. En sån som jag aldrig gillat tidigare. Egentligen är ju det ganska bra. Eller, det är ju jättebra. Att vara engagerad och brinna för någon är ju hur bra som helst. Men jag känner inte riktigt igen mig. Jag är en pluggis nu. En teacher's pet. Jag hoppas i vart fall att läraren gillar mig. Ibland har jag nästan en tendens att ta över lektionen, men det är ju för att jag blir så uppeldad. Det är ju ett så himla spännande ämne. Idag fick jag nästan be om ursäkt för att jag var så on fire (ja, det var de exakta orden jag använde), men många andra är helt tysta och det blir jag tokig på. Ska vi diskutera ett ämne så kan en inte sitta och hålla tyst. Det funkar bara inte. Och det gör mig fullkomligt superirriterad. Vilket är himla dumt eftersom jag själv brukar vara den tysta.
Under den här första delkursen har jag haft alla rätt på alla prov. Stort A. På alla delar. Guldstjärna i kanten. Det känner jag heller inte riktigt igen. Nog för att jag brukar vara ganska bra i skolan, men jag brukar sällan vara allra bäst. Det är en himla skön känsla faktiskt. Och det faktum att jag vet att jag är bra på det här gör att jag känner mig självsäker och att jag vågar prata och att jag kan sluta vara blyg. Det är typ första gången nånsin som jag känner så. Jag blir aldrig nervös eller stressad i skolan för jag vet att jag kan det här. Är det så här andra människor, icke-blyga människor, känner hela tiden? De självsäkra människorna? De som vågar ta för sig och prata och fråga och räcka upp handen och diskutera och säga sin åsikt och redovisa och hålla föredrag. Tänk att jag blev en sådan till slut. I alla fall på den här kursen. Det känns väldigt bra, må jag säga. Det känns bra att veta saker och få bevis på att jag är duktig. Det känns bra att vara den som vågar, den som uttrycker sig, den som tar plats. Istället för att vara den som sitter tyst i ett hörn, med en massa tankar och åsikter som aldrig hörs. Den personen är jag så van vid och den är ganska skön att slippa.
Jag hoppas att den här känslan av trygghet och självsäkerhet sprider sig till fler delar av mitt liv. Det skulle kännas himla bra att bli en sådan person. En person som är trygg i sig själv och har en självklarhet i vem en är. En person som vågar prata och vet att det är okej att ta lite plats ibland. En person som är lite go och glad och trevlig istället för överanalyserande och osäker. Det skulle sitta himla fint faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar