Packning pågår

I år ska vi fira påsk på Öland. Det ska bli himla mysigt och jag är i packningstagen. Jag är alltid supernoga när jag ska packa och skriver alltid listor och prickar av.

Jag är så rädd att glömma något. Jag vet inte riktigt vad jag tror kommer att hända om jag glömmer saker, men antagligen nåt hemskt. Typ tänk om jag skulle glömma laddaren till mobilen. Herre min påve, vilket öde. Den här rädslan för att glömma saker gör att jag alltid är superstressad när jag ska packa och åka iväg någonstans.

Glädjespridar'n

Jag har funderat på det här ett tag och jag har kommit fram till att det knappt finns nåt bättre än husdjur. Blixten är en sån himla underbar liten pärla i mitt liv. Han gör liksom allt roligare och han är i princip alltid glad. När han kommer och möter mig tillsammans med sin husse när jag slutar jobbet eller skolan och han hoppar av glädje att se mig. Han vill slicka på mig kinden och lite överallt och han går runt i cirklar av glädje. Då är det svårt att inte bli lika glad själv.

Han är ett litet glädjepiller. Det går inte att vara ledsen eller deppad eller nere när han är i närheten. Och är jag det så blir det liksom alltid lite bättre när han är där och ligger och sover nära, nära eller slickar mig på näsan.

Det är fantastiskt att ha någon i familjen som antingen är trött och vill bara mysa eller glad och vill bara leka. Det är alldeles underbart att ha någon som blir alldeles själaglad bara jag klappar honom. Och kliar lite bakom örat. Jag försöker alltid pussa honom lika mycket som han pussar mig, men det tycker han liksom inte riktigt om. Han vill vara den som står för pussarna.

Blixten är ofta så himla roligt. Det är nåt av det bästa med husdjur. De är så konstiga och roliga och de överraskar en hela tiden. I morse skulle jag jobba, så jag gick upp vid halv sex. Det första jag gjorde var att gå på toa och när jag kom in i sovrummet igen var Blixten borta. Var är han, tänkte jag. Sprang han ut i vardagsrummet och lade sig? Då såg jag att det var nåt som liksom rörde sig under täcket. Nåt var vid liv i min säng. Täcket rörde sig sakta, sakta framåt. Och det var ju Blixten såklart. Som hade hoppat upp i våran säng och krupit in under täcket och blivit helt täckt av tyg. Där låg han som i en liten kokong och hade det bra. Och det gör mig så himla lycklig. Att ha en sån liten figur i mitt liv. En som är så rolig och knäpp och söt och snabb och leksugen och trött som Blixten.

Det finns inget bättre än att ta långa promenader med Blixten och rensa huvudet. Gå runt i timmar, många kilometer och bara tänka på annat. Han är bästa promenadsällskapet. Dock inte bästa konversationssällskapet, det kan bli rätt tyst när han är med. Men det ger mig bara mer tid till att fundera och det kan faktiskt vara himla skönt att vara tyst ibland.

Min fina, lilla Blixt. Nu ska jag gå och pussa lite på honom.

En sån där helt vanlig onsdag

Det är inte ofta jag går runt i luvtröja och tajts. Totalt ogenomtänkt och bara för att det är skönt och enkelt. Men vissa morgnar när jag börjar tidigt och cyklar direkt till jobbet och byter om till arbetskläder, då kan det ske. Och ska jag inte göra något särskilt på eftermiddagen, ja då får kläderna vara kvar.

 

Idag blev det luvtröja hela dagen, men jag piggade på mig på eftermiddagen med påskmust och fruktsallad. Men inte ihopblandat, för det vore ju konstigt.

Lite syrén, lite neon

När jag hittar ett fint halsband på rea så kan jag inte bara motstå det. Det här kommer från Gina Tricot och kostade två guldpengar, eller nåt sånt.
Jag äger absolut inget annat i neon så jag tänkte att någonstans måste en ju börja.

En förändring i mig

Jag tror att jag har märkt att jag har blivit en sån där jobbig elev. En engagerad elev. En sån som jag aldrig gillat tidigare. Egentligen är ju det ganska bra. Eller, det är ju jättebra. Att vara engagerad och brinna för någon är ju hur bra som helst. Men jag känner inte riktigt igen mig. Jag är en pluggis nu. En teacher's pet. Jag hoppas i vart fall att läraren gillar mig. Ibland har jag nästan en tendens att ta över lektionen, men det är ju för att jag blir så uppeldad. Det är ju ett så himla spännande ämne. Idag fick jag nästan be om ursäkt för att jag var så on fire (ja, det var de exakta orden jag använde), men många andra är helt tysta och det blir jag tokig på. Ska vi diskutera ett ämne så kan en inte sitta och hålla tyst. Det funkar bara inte. Och det gör mig fullkomligt superirriterad. Vilket är himla dumt eftersom jag själv brukar vara den tysta.

Under den här första delkursen har jag haft alla rätt på alla prov. Stort A. På alla delar. Guldstjärna i kanten. Det känner jag heller inte riktigt igen. Nog för att jag brukar vara ganska bra i skolan, men jag brukar sällan vara allra bäst. Det är en himla skön känsla faktiskt. Och det faktum att jag vet att jag är bra på det här gör att jag känner mig självsäker och att jag vågar prata och att jag kan sluta vara blyg. Det är typ första gången nånsin som jag känner så. Jag blir aldrig nervös eller stressad i skolan för jag vet att jag kan det här. Är det så här andra människor, icke-blyga människor, känner hela tiden? De självsäkra människorna? De som vågar ta för sig och prata och fråga och räcka upp handen och diskutera och säga sin åsikt och redovisa och hålla föredrag. Tänk att jag blev en sådan till slut. I alla fall på den här kursen. Det känns väldigt bra, må jag säga. Det känns bra att veta saker och få bevis på att jag är duktig. Det känns bra att vara den som vågar, den som uttrycker sig, den som tar plats. Istället för att vara den som sitter tyst i ett hörn, med en massa tankar och åsikter som aldrig hörs. Den personen är jag så van vid och den är ganska skön att slippa.

Jag hoppas att den här känslan av trygghet och självsäkerhet sprider sig till fler delar av mitt liv. Det skulle kännas himla bra att bli en sådan person. En person som är trygg i sig själv och har en självklarhet i vem en är. En person som vågar prata och vet att det är okej att ta lite plats ibland. En person som är lite go och glad och trevlig istället för överanalyserande och osäker. Det skulle sitta himla fint faktiskt.

Dagens första mål

Frukost har länge varit mitt bästa mål. Jag har alltid älskat att äta frukost. Liksom längtat till det. Jag har kunnat ligga på kvällen när jag ska sova och tänka på hur gott det ska bli med frukost på morgonen.

 Men jag har tappat det nu. Tror jag. Jag vill inte äta frukost det första jag gör. Jag vill hellre vänta lite. Ta en kopp kaffe först och sedan en mer flytande frukost. Så som fil eller yoghurt eller nåt. Tidigare har jag varit väldigt förtjust i smörgåsar, men inte längre. Det känns ungefär som det tråkigaste nånsin att äta. Allra speciellt på morgonen. Ge mig banan, riskaka, gröt, vad som helst hellre än mjukt bröd. Hårt bröd går an, det är lite knastrigt och med gott tuggmotstånd. 

Idag blev det en tallrik fil med massa musli, banan och vindruvor i. Och två stora koppar kaffe, såklart. Det var fantastiskt gott.

Nu matchar jag mattan. Och Blixten.

Ända sedan för kanske ett halvår sedan då jag såg min mamma ha på sig svartvita tajts med lite mönster på (ja, jag tar klädidéer från min mamma), har jag varit sugen på mönstrade ben. Men jag har liksom inte hittat nåt bentyg som jag gillat. Förrän nu.
Jag var inne på Monki och såg de här supermönstrade tajtsen. Svartvita, precis vad jag var ute efter.



Först var jag nära att fega ur och inte köpa dem. För när passar det egentligen med så här mönstrade ben? Hur ska jag matcha dem? Vad passar svartvita ben med egentligen? Men Jessica, mitt shoppingsällskap och stöd, peppade mig och menade att en bara måste våga ibland. Mönstrade tajts kan passa med det mesta.

Sagt och gjort, nu äger jag alltså ett par svartvitmönstrade tajts. Och jag gillar dem himla mycket.

Jag hjärta pannlugg

Jag tycker att lugg är typ det finaste som finns och jag älskar min lugg. Men av någon anledning är jag förbaskat dålig på att hålla efter den. En lugg är liksom som finast om en klipper den med jämna mellanrum. Om en inte vill ha den lång förstås, men det är ju en annan sak. Jag vill ha min i lagom längd, men jag låter den ofta växa ut sig alldeles för lång. För att jag är lat helt enkelt. Drömmen vore ju egentligen att gå till en frisör och jämna till luggen, men det finns inte en chans i världen att jag skulle göra det. Jag gör det själv hemma framför badrumsspeglen.Överlag är jag himla dålig på att ta hand om mitt hår. Jag vet inte riktigt varför, men av någon anledning har jag fått för mig att håret, det får liksom klara sig själv. Utan min hjälp. Vilket tyvärr inte alls är sant. Det blir mycket finare om jag hjälper det på traven.

Igår kväll tog jag mig i varje fall i kragen och klippte av nästan en centimeter av luggen. Nu är längden mycket finare tycker jag. Och betydligt lättare att se igenom.

Vårigaste läppfärgen

Jag tittar en hel del på sminkvideos på YouTube och den senaste tiden har flera av de jag följer tipsat om Rouge Caresse-läppstiften från L'Oreal. Jag har inte lyckats hitta något sådan läppstift och vid närmare googling verkar de inte finnas i Sverige (?). Tyvärr.
Men nu när jag var i Stockholm i veckan råkade jag springa på ett Shine Caresse, som liksom är Rouge Caresse, fast i läppglansform. Jag visste inte ens att de fanns i glansform, men jag knep åt mig ett snabbt som ögat.

Nu när jag har provat den kan jag säga att herre min påve, så underbart det här glanset är. Egentligen är läppglans fel ord, för det är ganska likt ett stain, tycker jag. Det ger mycket färg och stannar kvar länge på läpparna. Ett glansigt stain. Eller nåt sånt. Jag gillar det i vart fall. Himla mycket. Jag har inte köpt ett läppglas på hur länge som helst, jag har bara använt läppstift det senaste året. Men nu slog jag till och det var verkligen lyckat. 

Det jag köpte är i färgen Eve, som helt klart var den finaste färgen. En väldigt vårig rosalila. Mycket fin på läpparna.  Alla färger hade väldigt tjejiga namn, som typ Lolita, Marilyn och Princess. Men Eve var allra tjusigast, tyckte jag. Och det gjorde nog många andra också, för jag tog den sista i hyllan.

Taylor Swift och hennes positivitet

Har ni sett Taylor Swifts nya video? Eller jag tror den är ny, i vart fall. Jag har inte superkoll på Taylor Swift, men jag lever ju i världen, så lite vet jag ju. Jag ramlade över den här videon i morse och jag var såklart tvungen att kolla. För sån är jag.

I vart fall så heter den 22 och skulle kunna beskrivas som en hyllning till livet vid 22. Typ allt är så bra och gött när en är ung. En kan leva livet och toka till det genom att ha på sig hipsterglasögon och hoppa i poolen med kläderna på. Nu är det ju ett litet tag sedan jag var tjugotvå och det tackar jag för. Jag är ännu gladare att jag inte såg den här videon när jag var ännu yngre. Herregud, jag skulle bara blivit heldeppad. För sådär underbart fantastiskt kan inte livet vara. Jag blir stressad nu när jag ser den. Jag vet inte om Taylor vill att vi ska bli peppade till att leva samma sköna liv som hon lever, eller om hon bara vill skryta att hennes är så bra, men jag gillar det inte alls.

I videon hänger hon och hennes tajta tjejgäng runt och har det trevligt vid poolen, på stranden, i köket och äter tårta samt på någon form att fest/klubb. Dom är "happy, free, confused and lonely in the best way". Jag vet egentligen inte vad det är jag stör mig på så himla mycket, mer än hela grejen att de ska vara så himla sköna hela tiden. Överpositiva. Typ hela grejen med att hänga runt, vara megasnygg hela tiden och göra drinkpyramider på morgonen. Liksom, livet är inte så. Att hon sjunger meningen "Everything will be alright if we just keep dancing like we're 22". Jag blir helt ärligt provocerad av en sådan mening. Ba allt i livet löser sig för att man dansar som en tjugotvååring (vad betyder det ens? Hur dansar dom?). Nej, dina problem kommer inte att lösa sig för att du dansar. Nog för att det är bra att vara positiv, men det finns gränser, Taylor Swift.

Brittany S. Pierce

Åh, Brittany, du är alltid lika vis.

I senaste avsnittet sade hon även nåt som jag väldigt ofta tänker:

- Unfortunately, we live in a democracy, so we can't force you to do anything.

Här skulle en kunna dragit nån parallell till Underlandet, men det är jag för trött för

Idag har jag jobbat hela dagen och när jag går upp kvart i fem så är jag inte så pigg på kvällen. Det går liksom inte. Jag har ingen hjärnkraft kvar. Jag kan inte formulera tankar eller ord. Hjärngröt. Egentligen borde jag sova middag när jag kommer hem , men så blev det inte idag. Det brukar faktiskt nästan aldrig finnas tid till det. Så jag tänker inte försöker skriva några vettiga ord här.

Vi tittar på en bild på mig och lilla Alice istället. Min man blev nämligen morbror för någon vecka sedan och det betyder ju att jag blev nästan moster.

Små bebisar är så himla gosiga att hålla i. En får knappt nog. De är mjuka och hjälplösa och goa och liksom lätta och tunga på samma gång. Så himla fina. Små, alldeles nyblivna, liv.

Prickig blus och svart kjol

Idag hade jag på mig en prickig blus, jag var i skolan och skrev prov (som jag fick A på) och jag var på tårtkalas. En helt okej dag skulle jag vilja kalla det.

Det här med dodgeball?

Alltså, är inte dodgeball en jävligt sjuk lek? Eller sport kanske de engagerade vill att det ska kallas. Jag kom att tänka på det när jag såg det senaste avsnittet av Cougar Town, där de spelar just dodgeball, att det är ju så himla fucked up. Kasta bollar på folk och träffa, så får du poäng. Att det spelas på skolgymnastiken är ju helt galet egentligen.

När jag gick i skolan spelade vi både killerball och spökboll, vilka båda två är helt bisarra och jag antar att de är typ svenska varianter på dodgeball. En ska kasta bollar på folk och när en blev träffad fick en inte vara med länge. I killerball fick en komma in på planen igen när den som kastad själv blev träffad. Det var ju i princip alltid (alltid!) de starka som vann. Idrottsmänniskorna. Det var alltid samma. Ibland kunde nån icke-idrottsmänniska nästan vinna på grund av att den liksom blivit "bortglömd" på planen för att idrottsmänniskor tävlade mot och kastade bollar på varandra. I spökboll var det i varje fall lag, men i killerball var en ju helt ensam. Alla mot alla. Vilket idiot som helst borde ju kunna tänka ut att det inte är en bra lek för högstadieungdomar att hålla på med på idrottslektionen. Men ändå körde vi dem. Om och om igen. Jag var aldrig ens nära att vinna. Jag kan inte kasta och jag är inget bra på att hålla mig undan. Sämsta kombinationen.

Både killerball och spökboll har himla konstiga namn när en tänker på det. Jag menar killerball. Mördarboll. En mördar folk genom att träffa dem med en boll, vilket på nåt sätt är samma sak som att skjuta dem. Det är ju inte sunt någonstans. Spökboll är ju lite samma sak. En "dör" när en blir träffad med bollen och så blir en ett spöke som fortsätter spelet på andra sidan graven.

Jag hoppas verkligen att de här lekarna inte leks på idrottslektionerna nu för tiden.

Hej, ägg!

Nuförtiden äter jag mitt frukostägg i de tjusigaste äggkopparna. Så himla våriga och påskiga att jag smäller av. Det är precis vad jag behöver just nu när snötäcket ligger tjockt på marken och temperaturen är stadigt på minus.

Geometriskt

Mina nya örhängen är en cirkel ovanpå en triangel. Så enkelt som det kan bli.

Jag matchar örhängena med randig tröja och mintgröna naglar. 

Sabrina, The Teenage Witch

Som bekant är jag mycket förtjust i 90-talsfilmer och -serier. Med det in mind borde det inte komma som någon överraskning att jag är fasligt förtjust i Sabrina, the Teenage Witch. 

Det är en klassisk 90-talsserie och jag följde den slaviskt när den gick. Nu har jag fått tag på hela serien och har börjat tittat på den igen, mer sammanhållet. Fast jag har sett alla avsnitten tidigare. De första har jag sett en massa gånger. Och till och med läst, jag är ganska övertygad om att de kom i bokform också. 

Det allra första avsnittet, alltså piloten, är så fantastiskt bra. Det är då hon upptäcker att hon är en häxa för första gången, på hennes 16-årsdag, och hon kliver in i en magisk värld. Hon får reda på att hennes släkt också är häxor och att hennes katt egentligen inte alls är en katt utan en magiker som försökt ta över världen och är dömd till att leva som katt.



Serien är givetvis fantastiskt 90-talssnygg. Jag älskade Sabrinas look då och jag gör det fortfarande.

I piloten träffar hon the Witches Council för första gången, hon förtrollar ärkefienden Libby till en ananas och hon vrider tillbaka tiden. Bara sådär. No big deal. En fattar ju direkt att hon är en alldeles särskild häxa. Nåt speciellt, helt klart.

När hon ligger i sängen och chitchattar med Salem om dagens händelser bär hon något så snyggt som en fotkedja. Jag måste bara leta upp min gamla fotkedja till i sommar, så himla snyggt ju.

Det bästa är också att Sabrina är ganska mycket av en tönt. När hon går med i the Science Club tycker till och med vännerna Jenny och Harvey att hon är en supertönt. För att inte tala om vad Libby tycker. Men det är ju ganska coolt att vara en tönt.

(Exakt ett sånt här halsband hade jag):



Första avsnittet slutar med att Sabrina får ge igen på Libby genom att häxrådet ordnat så att hon får leva om dagen, så hon vet allt som ska ske och när. Alltid skönt när Libby får igen för gammal ost.

Sabrina, the Teenage Witch är fantastiskt bra och jag råder alla som inte sett den att göra det omedelbums. 

Ganska så jättetrött

Alltså, jag vill inte vara gnällig. Vinter är ju vinter, liksom. Men jag är ganska så jättetrött på det här vädret. Jag vill inte halka runt mer i snö och på isgator. Jag vill ha sol och varmare temperatur. Jag vill inte bli piskad i ansiktet av vind, jag vill bli smekt av solen och få fräkniga kinder. Jag vill stänga in mina vinterkängor i garderoben och ta fram mockajacka och träskor. Mars brukar ju vara lite av en vårmånad, men jag får väl ge upp den tanken och sätta allt hopp till april istället. Ja, så får det bli. I april, då bara måste det ju vara vår. Annars orkar jag bara inte mer.

Stay right where you are, I'm coming to you

Nu är säsong två av Girls avslutad och jag tycker att det sista avsnittet var hejdundrande. Precis så bra som en säsongsavslutning ska vara. Annars tycker jag att säsongen har varit svajig och väldigt speciellt. Det har gått fort också. Säsong ett känns väldigt lång. Det händer så fantastiskt mycket och jag har sett alla avsnitt alldeles för många gånger. Men det händer liksom nåt exakt hela tiden. Alla karaktärerna utvecklades nåt enormt i säsong ett.

Säsong två har varit mer stillsam på nåt sätt. Jessa har knappt varit med alls känns det som, och Ray har fått en mycket större roll. Och Hannah har det mest varit uppförsbacke för. Men det är inte det jag ska prata om nu. Säsongen kan jag sammanfatta först när jag sett alla avsnitt en gång till. Men det sista avsnittet. Åh, så bra det var. Även fast jag inte riktigt nånsin gillat Adam och även fast det är ganska fucked up att sparka in nåns dörr, så kan jag inte motstå honom i den scenen. Och hennes lilla, ynkliga "You're here" i slutet. Så fint ändå.

 
- You're here.
- Well, I was always here.

Måndagslista

Jag hittade en lista som fladdrat runt på nätet och jag kände att det vore väl ypperligt roligt att fylla i den.

När vaknade du imorse?
Typ kvart över sex när min man kom hem från nattjobbet. 
Vad var det första du tänkte när du vaknade?
"Ja, måndag, det är lika med Girls till frukost!"

Har du ringt nån imorse, vem och vad sa ni?
Nej, jag ringde ingen, men jag blev uppringd av jobbet klockan sju. De ville att jag skulle jobba idag, men det kunde jag ju inte. Jag har varit på nämndsammanträde hela dagen. 
Vilket humör är du på?
Lite trött, lite sur för att det är så förbaskat kallt idag, men ändå mest glad.

Har du ont någonstans?
Jag har fet mensvärk, men annars är det ingen allvarligt.
Om du fick välja vad som helst att äta just nu, vad är du då sugen på?
Jag är inte så hungrig, men jag är himla sugen på en kopp te.
Vad köpte du när du drog ditt kort senast?
Det var på Ica på vägen hem alldeles nyss. Jag köpte riskakor och bananer, bland annat. 
Vilken var den första hemsidan du gick in på på internet?
Facebook, bloggen, Twitter. Men allra först Instagram. Fast allt på mobilen, såklart.

Vad ska du göra ikväll?
Typ dricka den där koppen te jag är sugen på och titta på gamla avsnitt av Lost.
Vilken är den första låten du sätter på idag?
Jag lyssnar väldigt sällan på musik. Det händer nästan aldrig att jag sätter på en låt bara sådär. Men igår, eller i förr går, satte jag på Perfect Ten när jag skulle klä på mig och sminka mig.

Vad tycker du om din blogg?
Älskar'n!
Vad gjorde du för exakt en vecka sedan, den här tidpunkten?
Klockan 17 för prick en vecka sedan träffade jag min svägerskas fina lilla Alice för allra första gången.

Tror du att du kommer få en komplimang idag, för vad?
Det var en som sade att min hund är väluppfostrad idag, det är kanske en komplimang?
När fotade något senast, och vad?
Det var idag och det var mig själv.
Har du gjort av med pengar idag, på vad?
Ja, mat. Både lunchmat och mathandling på Ica. Två gånger mat.
Om du sträcker ut ditt ben rakt ut, vad snuddar du vid då?
Väggen i köket.
Vad har du på dig idag?
Jeans, en ny tröja med tjusigt mönster och trekantshalsband, alltså detta: