Om exakt en månad kommer jag att vakna upp på morgonen det sjuttonde och vara gift. Med världens finaste kille. Hur sjukt är inte det egentligen? Det känns helkonstigt. Och samtidigt så rätt.
Det känns som att det borde vara längre tid kvar. Det har gått så fort allting. Hur ska vi hinna? Det är så bisarrt mycket att fixa och göra och boka och styra upp. Hur ska allt hinnas? Igår köpte jag nya trosor för att jag varken hinner eller orkar tvätta all tvätt. Det är där vi är nu. Sådant för liksom stå tillbaka. Vardagliga tråksysslor för stå tillbaka för spännande och roliga bröllopssysslor.
Fast egentligen är ju det mesta klart. Det är lite konstigt. Även om jag inte fixar något mer så kommer det ändå att ske en vigsel den 16:e. Så mycket är redan klart. Även om vissa pusselbitar saknas ännu, så är det mesta klart. Hur gick det till? Hur gick det så fort att det mesta är klart. Det känns som att det var alldeles nyss i planeringsstadiet. Även fast det var många, många månader sedan. Tid alltså, det är en riktig luring. Lite önskar jag så klart att det var den 16:e november i morgon. Så att det var dags. Så att vi var framme. Så att det liksom var över. För jag vill inte ens tänka på hur nervös jag kommer att vara den dagen. Och jag kan inte hantera nervös särskilt bra. Det och stress är nog mina sämsta. Och det kommer ju att vara en stor dos av båda den dagen. Det finns en risk att jag utvecklas till en liten bridezilla den dagen (och dagen innan), men förhoppningsvis är det mest roligt. Inte nervöst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar