Varför, åh, varför är det så att när jag ska gå upp tidigt, om jag har ett möte eller ska jobba eller ska med tåget eller något liknande, då är jag så evinnerligt trött då klockan ringer? Inte en chans att jag skulle vakna tidigare än klockan och kunna gå upp för jag är så pigg och fräsch. Aldrig. När jag måste upp känns klockan som en ond dröm. Det kan bara inte vara sant att det är dags att gå upp än. Jag är ju så tröööööööött. Tröttheten är så stark. Den liksom tar över. Att kravla mig ur sängen och ta mig till toaletten och borsta tänderna och sedan brygga en kopp kaffe känns lika jobbigt som att bestiga Mount Everest. Typ.
Men när jag inte ska upp tidigt. När jag kan sova hur länge jag vill. De morgnarna jag faktiskt borde sova länge. När jag ska jobba natt och behöver så mycket sparad sömn i kroppen som det bara går, ja då jäklarns vad pigg jag är. Som idag. Då slog jag upp ögonen innan åtta och inte kunde jag, ens för att rädda mitt liv, sova lite längre. Andra dagar är det svinjobbigt att vakna och gå morgonpromenaden med Blixten, men idag kändes det som en jättebra grej. Idag var jag hur pigg som helst. Idag, när jag faktiskt behöver sova. För jag ska jobba. I natt.
Normal kroppen är. Inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar