Jag fick en del bristningar i puberteten. Främst på brösten, men även på höfterna. Det är ju nu över 15 år sedan och de bristningarna har bleknat och blivit vita och knappast synliga. Det här med att bristningar inte ska synas, verkar vara väldigt viktigt. När jag googlar "bristningar" och "hudbristningar" så kommer det direkt upp en massa sidor som handlar om att "behandla bristningar" eller "ta bort bristningar" och en hel massa exempel på vad en kan göra för att få bort sina bristningar. Som att de per automatik är någonting fult. Någonting som ska bort. Någonting som bör försvinna från våra kroppar.
När jag läser lite mer om bristningar så blir det tydligt att det inte finns något som helst bevisat som hjälper mot bristningar. Det finns inget att göra för att förhindra deras uppkomst och heller inget att göra när de väl uppkommit. Det är bara att gilla läget. Nu ser kroppen ut på det här viset, liksom. Men ändå så handlar nästan alla texter och artiklar och sidor om hur en ska göra för att få bort dom. Att hela tiden prata om bristningar som någonting fel och negativt och fult bekräftar ju deras status som just det. Och så kan vi ju bara inte ha det! Något som är så vanligt och så fullständigt normalt.
En av de viktigaste grejerna för mig personligen med kroppspositivitet är att jobba för att börja se saker som samhället och all media och alla normer kring utseende nånsin, säger är fult och fel, faktiskt är fint eller bra eller bara helt jäkla neutralt. Saker som bristningar eller så kallat gäddhäng eller kroppsbehåring eller vad det nu kan vara. Att inte se ner på min kropp för att den består av helt normala saker som jättemånga andra kroppar också har. Men som väldigt sällan får synas. Och ännu mer sällan hyllas (typ aldrig nånsin!).
När jag blev gravid så fick jag massvis av nya bristningar på brösten. Pang bom, bara! Ganska tidigt i graviditeten var dom där. Brösten fullständigt exploderade av bristningar. I blått och vitt och lila. De var överallt. Huden kring brösten hade verkligen spruckit upp. Eftersom det var just tidigt i graviditeten så kändes det ganska ballt. Som en bekräftelse på att jag verkligen var gravid. Jag stod i spegeln i badrummet och tittade och tänkte att Wow - jag är verkligen på smällen! Jag störde mig inte så mycket på dom. Bristningar på brösten är ju även ganska lätta att dölja, om en så vill. Och sedan gick graviditeten längre och längre och längre och jag fick inga mer bristningar. Magen växte och jag smörjde in den varje dag. (Även fast det egentligen inte gör någonting för att motverka bristningar.) Och eftersom hoppet är det sista som överger en så tänkte jag att jag kanske slipper fler bristningar. Det har ju gått så lång tid nu. Det kanske inte blir några fler.
Och sen helt plötsligt var jag i vecka 35 eller 36 och jag stod i omklädningsrummet på sjukhuset där jag hade praktik. Jag bytte om inför ett morgonpass och vände mig om för att titta i den stora helkroppsspegeln bredvid mig. Där i spegeln lyste två blå strimmor tydligt mitt på magen. Eller ja, liksom på underdelen. Den delen jag själv inte kan se utan spegel. Och jag blev så himla ledsen. Det må låta töntigt och patetiskt och icke-kroppspositivt. Men det kändes så definitivt. Så absolut. Som att nu kommer min mage aldrig nånsin se likadan ut igen. Som om att magen hade varit perfekt och len och helt orörd på något sätt - och nu var den förstörd. Det känns skitdumt att skriva så här, men så kändes det.
Och ju mer tiden gick, ju mer bristningar uppkom. Fler och fler, varje dag. Bredare och mörkare. Och nu är jag i vecka 39 och nedre delen av min mage är full av dom. Och jag kan fortfarande känna mig ledsen. Ibland. Inte hela tiden. Och sen blir jag ledsen igen över det faktum att jag tänker elaka tankar om magen. Min världsbästa, fina, stora (enorma!) mage. Som just nu skapar något som både är fantastiskt och så jäkla coolt. Vem fan är jag att tänka att den är ful?! Fy tusan vad hemskt av mig. Men jag är inte mer än människa och jag har i hela mitt liv fått höra att bristningar är fult och något som en ska försöka bli av med. Jag blir så himla arg över att vi pratar om bristningar på det sättet. Att det är något en "drabbas" av. Att hudbristningar är inbäddade i så mycket negativitet. Kan de inte bara få vara? Och jag fattar ju att jag låter som värsta hycklaren. Hur kan jag bli ledsen över mina egna bristningar och samtidigt tycka att de är något neutralt, som en inte ska bli ledsen över? Hur kan jag tycka att bristningar bör visas och hyllas, när jag inte vill visa mina egna?
Jag läste någonstans att ungefär 75 procent av alla gravida får bristningar under graviditeten eller efter förlossningen. Det är ju ganska många det. Men jag tycker aldrig jag ser en bild på en gravidmage med bristningar (Inga andra magar heller för den delen. Eller lår eller höfter eller något alls). Alla är så perfekta och hela. Då är det ju inte konstigt att alla som får bristningar kan känna sig lite fel, sådär. Det är därför det är så himla viktigt att alla olika kroppar får synas. Att synas och finnas till spelar roll. Jag följer till exempel flera fantastiska instagramkonton som kontinuerligt visar upp halvnakna eller lättklädda bilder på sina kroppar där bristningar syns. För mig är det en sån himla pepp och en sån jäkla lättnad. Att se dessa snygga och ascoola personer visa sina kroppar med sina bristningar. Genom att göra det så normaliserar de bristningar och det är så jäkla fint att se. Det behövs så mycket. Bristningar får så sällan synas. Även fast de är så himla himla vanliga.
Jag vägrar härmed att må dåligt över min helt vanliga, alldeles fantastiskt ovanliga och unika kropp. Jag vägrar skämmas för något som egentligen är så litet som hudbristningar. De är bara lite märken på huden. Som kanske bleknar med tiden. Eller så gör de inte det. Men det spelar ingen roll. De är fina och alldeles jättevanliga. Visserligen permanenta. Men jag får väl se på dom lite som tatueringar. Och tatueringar är ju balla. (Bara det att jag inte valt varken motiv eller plats själv!)
8 kommentarer:
Åh jag relaterar verkligen till den ledsna känslan. Födde vår son 2013 och hade precis som du inga bristningar alls på magen tills slutet av graviditeten. Blev så himla besviken på min kropp när det helt plötsligt sa poff och hela magen var randig, alltså tokigt många! Idag, visst har de bleknat, finns de ändå där och jag har blivit sams med dem. Men det tog en stund. Och det kanske det får lov att göra? Överhuvudtaget tog det en bra stund innan jag blev kompis med min "efterbarn" kropp, den var ju annorlunda än innan. Tänker nog nu att det är väl klart, bakade ju en 3,5 kilo bebis i den. Klart den blev lite annorlunda.
//Linda
Linda: Jag tror du har helt rätt i att det måste få ta en stund att acceptera och bli vän med den "nya" kroppen. Skönt också att inte vara helt ensam i ledsenheten. Kram!
Usch känner igen mig. Jag fick så otroligt mycket bristningar och de blev inte färre av att jag fick gå över 16 dagar..
Jag minns hur jag grät i duschen flera månader efter förlossningen över min mage. Hur många gånger jag googlat bukplastik för att få bort den här degiga klumpen som ska kallas mage. Den går inte bort.
Jag kommer heller aldrig glömma sommaren efter det att jag fött min son. Min sambos mamma och mormor är aldrig sen med att kommentera kroppar och jag hade sån sjuk ångest inför att visa mig i bikini inför dem. Men så tänkte jag att nej, jag får fan vara klädd i vad jag vill och jag får också ha bikini om jag vill. En dag ropar svärmor in mig i köket, hon skulle ge mig nånting. Glad i hågen skuttar jag in i min bikini och då håller hon fram nån flaska med nån jäkla olja i och säger "Den här får du av mig. Så du kan smörja magen, så de där bristningarna försvinner" Jag blev så paff. Och ledsen. Det enda jag fick fram var "ja okej fast de kommer nog aldrig försvinna"
Jag grät i bilen hem.
Nu har bristningarna bleknat, men magen är kvar och den är inte liten. Men det är som det är. Jag försöker försona mig med den så gott jag kan, men det är inte alltid lätt.
Lycka till med din kommande förlossning! Tack för din härliga pepp-Instagram och blogg!
Therese: tusen tack för din ärliga och fina kommentar! <3 Ah, vilken trist kommentar du fick av din svärmor. Jag önskar att folk kunde tänka ett steg längre innan de pratar.
Är gravid nu, för första gången. Så skönt med dig Kajsa, och alla andra som kroppspeppar! Vill också känna mig tillfreds med hur min kropp kommer att förändras. Svårt när man som du Therese skrev här ovan möter så tråkiga kommentarer om ens kropp från andra. Det finns ett retuscherat ideal som man förväntas leva efter. Ta alla stora gravid magar på tidnings omslagen som ser så "perfekta" ut. Inte har mamman finnar, eller hudbristningar. Och så är det den bilden alla ska förväntas leva efter. Finns såklart en del mammor som inte får bristningar, finnar eller risigt hår. Men det som behövs lyftas fram är ju allas gravidkroppar! Hur olika de kan vara och se ut. och att alla är bra! Viktiga är ju att man mår bra och att barnet mår bra. Och hur bra mår man när man trots dömande kommentarer glatt tar på sig den där bikinin som du Therese, och känner att klart jag ska ha bikini. Och det som hände är att man får en kommentar som får en att gråta på vägen hem? Bristningarna är inte skadliga, det är bemötandet kring dom!
Och så trött jag är på allt prat om hur man på ett "duktigt sätt" ska föda barn och hur snabbt man ska vara "i form" efter förlossningen.
När vi nu äntligen börjar få se alla typer av kroppar och gravida magar, med bristningar, kroppshår och allt därtill. Kanske vi snart får en ny bild att leva efter. För nu har ju bara en typ av kropp/bild visats. och då tror alla som inte är som den bilden att de är fel på dom.
Åh jag känner så väl igen mig i dina känslor. Jag fick bristningar sista dagen av min graviditet, allra sista!! När jag är deppig känns det lite extra surt att jag nästan "klarade mig" men ändå inte.
Men jag försöker verkligen peppa mig själv och ofta kan jag vinna över de dumma tankarna och bara uppskatta att jag har en helt fantastisk dotter som jag skulle ta alla världens bristningar för. Men ibland går det bara inte, då känns det hopplöst att jag alltid ska se ut såhär. Så himla jobbig känsla, speciellt eftersom jag VET att det är många som har det och det är helt naturligt, men som fu skriver så visas det aldrig och fokus är bara på hur de ska tas bort.
Förresten, vet du/nån om bristningar är som vanliga typ operationsärr, att man ska undvika solen första året/tiden? Även om jag vill kunna acceptera mina ränder vill jag ju inte att de ska bli värre.
Word! Håller med dig i vartenda ord. Det är ok att bli ledsen - jag blev det efter graviditet nr 1 men nr 2 accepterade jag det utan problem.
Det är ok att visa upp dem - jag har burit på 2 barn, kroppen ska inte få utskällning, den ska hyllas!
Vi ska könna oss stolta o vackra!
jag tror att de allra flesta kan känna igen sig i vad du skriver. Man vill kunna känna sig vacker oavsett men det är nog dåligt att hänga upp sig på att man reagerar på saker som man inte "borde" regera på. Man måste nog tillåta sig även vara ledsen eller vara lite deppig om kroppen förändras, om man inte gör en så stor grej av det är det nog lättare att gå vidare. Att acceptera att kroppen kan förändras efter man blivit mamma.
Skicka en kommentar