En ananas och hela alfabetet

Jag har skaffat mig lite saker att hänga på väggarna. Eftersom vi är förhållande vis nyinflyttade och har mycket större än tidigare är våra väggar himla vita och tomma. Det är svårt att veta hur jag vill ha det. Nu i veckan köpte jag två nya illustrationer att sätta upp på väggarna. En ananas och ett alfabet. Ananasen tycker jag är sjukt fin och glad. Typ somrig.

Den har inte hamnat på väggen än, den står på ett bord och känner in rummet.

Alfabetet tycker jag är toppenfint också. Inte heller det har hittat upp på väggen. Jag avskyr att göra hål i en perfekt och hel vägg, så jag väntar lite. Försöker hitta den perfekta platsen. I vilket rum den passar bäst, och så vidare. Än så länge står den bara lutad mot väggen. På en korg full med rollspelsböcker och tärningar.

Nån gång ska jag få upp dem på väggen. Men allt har sin tid.

Rose gold

Alltså, hur fin är inte Sienna Miller i den här drömmiga hårfärgen? Älskar det!

"Rose gold" läser jag att internet kallar den och det låter ju alldeles toppenfint. Precis så vill jag se ut i håret. Tydligen är det en Hair Trend för 2014. Nu känner jag mig väldigt modern och trendig. Det är inte ofta det händer, vill jag lova.

It's our party we can say what we want, it's our party we can love who we want

Jag är en sån person som alltid går runt och sjunger för mig själv. Det har jag alltid gjort. Jag minns i gymnasiet när jag alltid gick runt i korridorerna och nynnande och sjöng och hur mycket jag skämdes när nån märkte det och påpekade det. Jag har alltid en låt i huvudet. Så har det alltid varit. Det finns två problem med det här beteende.

1. Jag har en hemsk sångröst, är helt tondöv och kan verkligen inte sjunga.

2. Jag kan liksom inte välja låtarna som fastnar i mitt huvud. Det kan vara exakt vad som helst. Sådana låtar jag inte gillar. Sådana jag knappt kan. Sådana jag hört bara nån gång. Eller låtar som är helt opassande för situationen.

Att jag har en dålig sångröst brukar jag inte bry mig om. Jag står ju knappast på en scen och sjunger. Att jag sjunger dåligt hjälper ju inte situationen, men det är heller inte alldeles förkrossande. Då är problem två värre. När jag sjunger en låt som jag kanske inte riktigt gillar eller som är förhållandevis opassande. Häromdagen hade jag till exempel My Nigga i huvudet. Kommentar överflödig. Eller alla gånger jag går runt och sjunger på 50 Cent. Mycket pinsamt. Och i många tillfällen ganska olämpligt att gå runt och sjunga. I'm into having sex, I ain't into making love. Skäms lite av att bara skriva det här.

Igår hade jag We Can't Stop i huvudet. Gick runt och sjöng den hela dagen på jobbet. Och nu ska vi minnas att jag jobbar i äldreomsorgen.

Förhoppningsvis sjöng jag ganska tyst och förhoppningsvis är inte 90-åringar toppenbra på engelska, men ändå. Inte ok. 

To my home girls here with the big butt
Shaking it like we at a strip club

Remember only God can judge us

Forget the haters cause somebody loves ya

And everyone in line in the bathroom

Trying to get a line in the bathroom 

On Wednesdays we wear pink - del 2

Nu går hela mitt hår i en ljust rosa ton. Jag gillar't. Som tusan. Det är så himla härligt att titta ned på topparna som skymtar i synfältet och de är helt rosa. Så därmed följer här en bildkavalkad.

I got stripes

När jag blir uttråkad eller tröttnar på nåt, vill jag ha förändring direkt. Igår tog jag till nagellack för att förvandla mitt tråkiga mobilskal till vårigt och färgigt.

Jag är himla nöjd med det barnsligt färgglada resultatet. Skalet var genomskinligt vitt innan, men det hade blivit så himla missfärgat att det såg så tråkigt ut. En massa färg var det enda som kunde göra det bättre.

I just think our emerging hormones are destined to alter our relationship and I'm trying to limit the fallout.

Jag har alltid varit en Joey och alltid, alltid velat vara en Jen.

3 x vardag

Här kommer tre vardagsbilder från de senaste dagarna. Från Instagram den här gången. Men jag ska försöka att fota med vanliga kameran mer. Jag tycker ju det är både roligt och bra, men mobilkameran är så mycket lättare och den är alltid nära till hands.

Här är i alla fall min frukost en dag, lite rosa hår och en spanande Blixten på ett bord.

They call me 'quiet girl', but I'm a riot

Jag hatar att prata inför folk. Det har jag alltid gjort. Mest när det gäller formella grejer, som att hålla ett föredrag eller tala/prata framför folk på något möte. Informellt har jag mycket mindre problem. Inte för att jag tycker om att mingla med folk. Det är nåt av det värsta jag vet. Att prata i/för en informell grupp har jag inga problem med. Men att hålla nån form av föredrag eller presentation eller att ta ordet för att säga något. Det går bara inte. Det låser sig. Jag kan träna tusen gånger i mitt huvud, men när jag väl står där framme så kommer det inte ut nåt. Inte nåt bra i alla fall. Ibland kan jag väl pladdra fram några meningar. I kulsprutefart. Otydligt och luddigt. Stressen och nervositeten är så påtaglig. Det är en sån tydlig skräck.

Ibland vill jag säga saker. Jag kan sitta på ett möte eller nån form av sammanträde eller i ett klassrum eller nåt och ha nåt jättebra att säga. Något som jag verkligen vill dela med mig av. Eller nåt som jag brinner för och bara måste säga, för den andra personen som pratade har ju bara så fel. Ibland kommer jag på nåt riktigt smart och vill dela med mig. Ibland kan jag svaret på en fråga. Men det går ändå inte. Hela kroppen låser sig. Det hände igår på mötet jag var på. Jag tyckte massvis och hade en jättebra sak att säga. Jag ville verkligen säga det. Jag var så nära att räcka upp handen. Handen låg på bordet och det liksom ryckte i fingrarna. Den blev alldeles fuktig av svett och jag blev alldeles varm. Jag ville ju uttala mig i frågan. Men det gick bara inte. Hela hjärnan och kroppen bara vägrar. Allt går i slow motion och sen är ögonblicket förbi. Alla har gått vidare och börjat prata om nåt annat.

Ibland, ibland så trotsar jag mig själv och vågar ändå säga nåt. Alltid nåt virrigt och slarvigt, för allt blod rusar upp till huvudet i rekordfart och jag blir alldeles röd och stirrig, men ändå. Nåt. Efteråt känner jag mig så himla stolt och modig. Jag önskar jag kunde trotsa mig själv oftare. Men det händer nästan bara när jag blir tvingad. När någon säger mitt namn. Tror att jag viftade med handen, fast jag bara rättade till luggen. Då. Då säger jag nåt. När jag är halvt oförberedd. Då kan jag haspla ur mig nån mening. Som jag knappt kommer ihåg efteråt. Men oj, vad stolt jag är sedan.

Såhär har det alltid varit för mig. Jag minns i mellanstadiet när jag skulle hålla nån presentation om svenska fiskar och stod framför alla och bara panikläste på pappret för det var det enda sättet att ta mig igenom det. I högstadiet och gymnasiet började jag och mina kompisar göra filmer om olika ämnen istället för muntliga redovisningar. Många lärare gick med på det och på så sätt undslapp jag att prata. Vi gjorde filmer om Skottland och franska revolutionen och tornados och Stockholms blodbad och Guldlock (på franska). Att vara med på film och larva mig och prata där istället har aldrig varit nåt problem. Inte heller att stå på scen och spela teater och sånt där. I gymnasiet var jag frivilligt med och spelade upp Pälsen på en föräldrakväll. Det var lite skojpinsamt och skratt och fniss, men inga problem. I vissa situationer älskar jag att ha all uppmärksamhet riktad mot mig. Men samtidigt så hatar jag att vara i centrum.

Ibland tror jag att det handlar om osäkerhet kring ämnet. Om det är en presentation i skolan eller så, så är jag kanske inte helt hundra på ämnet. Jag kan inte exakt, precis allt om det. Det finns kanske luckor i min kunskap och det gör mig osäker. Och rädd. Och stressad. Men samtidigt så tycker jag att det är lika jobbigt att presentera mig. När alla deltagare på mötet, eller personer i klassen, eller på arbetet liksom sitter i en ring och ska berätta vem de är. Jag vet ju mest om mig själv i hela världen, så i det fallet borde jag ju vara fantastiskt säker på ämnet. Men så funkar det ju inte. Huvudet, kroppen, hjärtat, hjärnan, allt låser sig och jag kommer inte på nåt att säga och allt jag kommer på låter dumt och tänk om jag säger nåt fel?

När jag var liten trodde jag det här skulle gå över när jag blev äldre. Och det gör det kanske. Sakta, sakta. Men sakta är inte fort nog.

Det är totalt omöjligt att äga för många ljusstakar

För en vecka sen lurade jag med mig min pappa och min lillebror på loppis. Vi åkte till Öppen Hand, som bara har öppet två gånger i veckan och det är alltid sjukt mycket folk. Jag var ute efter köksstolar och ljusstakar i metall. Alltså, stolarna behövde inte vara metall, de kunde vara vilket material som helst, men ljusstakarna, ja ni fattar.

Stolar hittade jag tyvärr inga bra. Vi har två stora bord här hemma, ett i köket och ett i vardagsrummet, men bara fyra stolar totalt. Det är lite lite. Jag är trött att alltid sitta på olika pallar eller fåtöljer vid matbordet, när vi är fler än fyra. Så jag vill gärna hitta snygga och bra stolar. Men som sagt, det hittade jag inga. Det fanns bara jättefula stolar kvar, och jag må visserligen inte vara så noggrann, men nån slags gräns måste det finnas. Så, inga stolar. Men ljusstakar hittade jag! Och en grön vas.

Tre ljusstakar i metall hittade jag. En kräver dock ett mycket litet ljus, som jag inte skaffat än. Så den är tom. Men det andra är använda och tjusiga. Personligen gillar jag den kopparfärgade bäst.

Nu står ljusstakarna tillsammans på soffbordet. Som ett litet gäng i metall.

On Wednesdays we wear pink!

Jag vet inte riktigt vad jag vill göra med mitt hår. Jag är mitt i lite av en mellanperiod. Det är dags att bestämma om jag vill ha långt eller kort, pannlugg eller inte. Men jag tror att jag vill att det ska växa sig lite längre i alla fall.

Men mina fingrar kliar ju såklart. Efter förändring. Jag blir så lätt trött på mitt hår. Speciellt när det bara hänger och slänger. Så i fredags kväll slängde jag i lite rosa toning i topparna. Rosa hår kan ju aldrig vara fel.

Jag vågade inte ta i hela håret, för även om det heter toning så finns risken att det fastnar rejält och jag vill inte bli av med det blonda helt. Det är min naturliga färg och jag har kämpat länge att få tillbaka den, efter att jag färgade det rött häromåret. Men topparna är ju bara att klippa bort om jag skulle tröttna. Men just nu tycker jag att det är superfint med rosa toppar. Jag önskar att det var starkare. Men det är ju det negativa med att det bara är toning. Färgen är så himla svag. Men ändå tjusigt. Det känns som My Little Pony-hår längst ned i topparna.

Det är precis lagom förändring för mig. Nu får jag så att säga ett litet andrum tills jag börjar tröttna igen. Jag är ungefär sämst i världen på att ha håret på utväxt.

Menskopp - första gången!

Igår fick jag mens och jag har nog aldrig varit så peppad på mens som då. Det var ju nämligen dags att prova min nya menskopp. Jag köpte den för drygt en månad sen, men då kom den i posten precis när mensen var slut så jag hann inte prova den. Men igår var det dags.

Jag var megapeppad. Jag har läst massor på nätet om menskopp, främst hos Fanny/Arsinoe. Det var jättebra att läsa på så mycket som möjligt innan jag provade, för det är ju faktiskt ett totalt nytt typ av mensskydd och det kan nästan vara lite läskigt att prova. Men efter att ha läst mycket kände jag mig ganska trygg. Jag vågade inte testa den på dagen, för jag var borta på konferens i Eskilstuna hela dagen igår och jag kände inte för att mensläcka på nån annans stol. Men på eftermiddagen när jag kom hem, då jäklar!

Jag provade först att vika den som ett c, men det fungerade inte alls för mig. Jag tryckte ned den ena sidan och gjorde som en spets, det fungerade mycket bättre. Det var lättare att för in den än jag trodde. Den satte sig direkt på plats med ett litet plopp, typ. Det både hördes och kändes att den satt rätt och bra. Den läckte ingenting på hela kvällen. Jag gick en kvällspromenad med hunden och den höll tätt hela tiden. Jag var nästan förvånad att det fungerade så bra. Den känns inte alls när den sitter inne.

När jag skulle tömma den var jag orolig för två saker. Först för att inte få tag på den och ha problem att få ut den. Och sen för att den skulle spilla. Men det gick bra! Jag har fortfarande kvar pinnen/antennen och det underlättade såklart. Jag kan/bör nog klippa av den, men jag ska prova att ta ut den några fler gånger först. Angående spillet, så gick det himla bra. Den har varit typ halvfull och det har inte varit någon svårighet att ta ut den utan att spilla över kanten. Första gången jag tog ut den kändes det skitcoolt att se mensblodet på det sättet. Annars har det alltid varit uppsuget i nåt, en binda eller en tampong, men nu var det ju liksom flytande. Jag tror det är ett mycket bra sätt att få koll på sin mens och hur mycket en blöder.

Först tänkte jag inte ha på den över natten, för jag var rädd för att den skulle läcka (min mens brukar vara ganska kraftig de första dygnen), men sen tänkte jag att va fan, det får väl bära eller brista. Det var så spännande att använda den att jag gärna ville prova över natten också. Det är ju lite av ett eldprov med så många timmar. Jag vaknade till vid kvart i sex på morgonen av att det kändes lite blött. Jag trodde det läckt massor, men det var bara en liten fläck i trosorna. När jag tömde koppen var det ganska mycket i den, men det var inga problem att tömma eller för in den igen.

Än så länge är jag mycket nöjd med menskopp! Jag tror det kommer att fungera ännu bättre när jag fått in rätta knycken (jag har inte ens använt den ett dygn än). Ikväll ska jag jobba, jag får se om jag är vågad nog att använda koppen på jobbet (jobbar ju utan bra tillgång till toalett, så det är att spela lite farligt). Men jag tror det, än så länge känns det himla bra.

I have 94 per cent recall of all conversation. I tested it myself.

Idag är det fredag och jag har inte jobbat för jag har pluggat hela dagen. Alltså, "pluggat". Närå, så illa är det inte. Men nästan. Jag läste om njurarna, men sen knackade lillebror på dörren och ville ha promenadsällskap ned till stan. Och vilken storasyster skulle jag vara om jag nekade honom det på alla hjärtans dag? Jag och Blixten fick en promenad på flera timmar och jag hittade nya gympaskor till reapris. Toppenbra ju. Mycket roligare än att plugga.

Jag är randig idag. I en klänning som konstant knäpper upp knapparna och skapar en obekvämt stor urringning. Tur att jag har ett linne under. 

Dock ska jag vara glad att jag kommer ihåg det mesta jag läser eller hör, så jag behöver oftast inte plugga särskilt mycket för att det ska sätta sig. Tur det! För jag är ganska dålig på att plugga.

Hurra för könsneutrala barn!

Jag har sett den här debattartikeln, publicerad hos Aftonbladet, gillas och delas i min feed den senaste tiden. 

Främst har den delats av förskollärare. Vilket kanske inte är så konstigt då den handlar om förskolan, men att dela någonting utan kommentar betyder i princip att en håller med om vad som sägas och det gör mig både ledsen och rädd. Artikeln är ett rent skämt, full av felaktigheter och ganska skrattretande. 

Författaren till artikeln, en 69-årig man, menar att "genusfundamentalister" (hahaha!) vill behandla alla barn exakt lika, genom att till exempel kalla alla för "hen" (oj, vilket läskigt ord!) och förbjuda färgen rosa för flickor (?!). Vidare skriver han att kön inte bara är en social konstruktion, utan att det finns små genetiska orsaker till pojkars och flickors beteende. Till exempel att flickor skulle vara mer språkligt begåvade, att ambitiösa i skolan och ha en medfödd sämre psykisk hälsa. Kan det vara så att många flickor utvecklar en språklig begåvning för att det hela tiden uppmuntras? För att vi rapar upp såna här "fakta" hela tiden? Och att pojkar är sämre på det för att det aldrig nånsin är nån som uppmuntrar dem? För det tydligen sitter i deras hjärna att vara språkliga idioter? Och om det nu finns skillnader, varför hela tiden påpeka och reproducera dem? Varför inte försöka motverka dem? Uppmuntra grabbar till att plugga lite mer och få lite bättre betyg. 

Givetvis är biologiskt kön inte en social konstruktion, men det är sällan vi genusfundamentalister pratar om biologisk kön. Könsroller, däremot, är hundra procent en social konstruktion. Och det är de stereotypa könsrollerna, de normerna och idealen, vi vill krossa. Vi feminister och könspoliser (artikelförfattarens ord, såklart :) ) vill bredda alla rollerna, för alla. Vi vill att alla barn ska kunna och vilja bära alla färger, hela regnbågen. Tillåta alla barn att leka med alla leksaker, att utveckla alla olika sidor hos sig själva. Att öppna upp världen för alla barn och ge dem en massa olika möjligheter i livet, istället för bara två. Tusen olika möjligheter, istället för två snäva roller. 

Artikelförfattaren menar att vi inte ska "göra våld på naturen och skapa könsneutrala barn". Tillåt mig att skratta. Våld på naturen?! För det är naturen som gör att pojkar kläs i luftiga, blåa kläder och leker med bilar och kallas "tuffa" och gör sämre ifrån sig i skolan och får högre lön? Det är naturen som gör att små flickor kläs i tajta, rosa kläder och korta kjolar som en inte kan klättra i träd i och leker med dockor och kallas "söta" och senare får bra betyg och sämre lön?

Det knäppa i den här artikeln är att den slutar med att tycka att skolan och förskolan bör arbeta kompensatoriskt och till exempel motivera och uppmuntra pojkar att ta skolan på större allvar och träna sin känslomässiga intelligens. Eller att peppa flickor till större självförtroende - exakt det som är genuspedagogik!! Att öppna upp och bredda, inte stänga in och smalna av. 

Hurra för ordet hen! Hurra för könsneutrala barn! 

Lite neon, lite beige

Jag gillar verkligen min nya halsduk som jag hittade på Monkis rea. Verkligen. Jag tycker den är superfin. Men ibland känner jag mig som en människa med varselkläder. Typ nån som jobbar på ett bygge och måste ha på sig en varselhalsduk så inte lyftkranar och bulldozers ska krocka med den. Eller nåt.

Den är alltså neongul och nudebeige. Himla fina färger ihop (jag har en kofta i nästan samma kombination. Nej, jag ska inte bära dom ihop. Eller ska jag?). Den gula är verkligen galet neonig. Den riktigt lyser. Jag är inte mycket för neon annars, men ihop med beige tycker jag att det kan vara toppenfint.

Men ändå. Varselfärg. Jag är lite kluven.

3 x vardag

Här kommer tre till vardagsbilder. Från igår. En tisdag. Jag jobbade och gick promenad med min pappa och organiserade lite i bokhyllan och målade om en lampa (som sen inte funkade) och var på loppis och fikade kaffe och semlor med pappa, lillebror och Daniel vid ett vårigt köksbord med tulpaner.

Var är alla flygande bilar?!

Varför är det så svårt och tråkigt och ointressant att göra saker som en måste/verkligen borde göra och så himla kul att göra exakt allt annat? Vem kom på att det ska vara så? Himla dumt, tycker jag.

Syfta du på nåt särskilt nu, Kajsa? Ja, men tänka sig att det gör jag faktiskt. Jag syftar på plugget aka min utbildning som jag går just nu. Den som jag började gå på distans istället för på plats för jag tröttnade på klassen och takten de studerade i. Distans passar ju toppenbra när jag vill jobba så mycket som möjligt, men distans innebär också att jag måste tvinga mig själv att plocka upp boken och läsa om geriatrik på egen hand och det är liksom inte lika lätt som när jag blir tvingad. Det är så mycket annat som lockar. Typ internet och serier och hunden och promenader och matlagning och mannen och loppisrundor och fika och till och med dammsugning blir helt plötsligt JÄTTEVIKTIGT. Konstigt att det aldrig varit det annars? Nu prioriteras allt högre än kurslitteraturen och det är ju heldumt. Det fattar ju jag med. Men det är så svååårt att göra saker jag måste göra. Även fast det egentligen är jätteroligt och jag pluggar ett superkul ämne. Så blir det ändå tråkigt pga måste.

Nån smarting borde kommit på en lösning på detta - det är ändå 2014, framtiden är här, var är alla smarta idéer och flygande bilar?!

Den senaste tiden (bilder från Instagram)

Den senaste tiden har det varit ganska full fart, känns det som. Tiden går jättefort, samtidigt som jag hinner med himla mycket. Allt sker i sån fart att jag knappt hinner med. Jag blir lite matt bara jag tänker på det.

Jag har till exempel köpt en luddig tröja som jag älskar och nästan har bott i. Jag har tittat på den tidigare, men tyckt att det varit lite slösigt med en luddig tröja, men nu hittade jag den på halva reapriset och då blev det såklart ett köp.

En lördagsförmiddag var mamma här och myste med fika och promenad. Vi tände ljus i spisen och provsatt i vår nya soffa (som är min pappas gamla soffa). 

Det har varit riktigt vinter. Den har både kommit och försvunnit. Blixten diggar snö, så han var hellycklig när den låg tjock. 

Jag har shoppat på Monkis underbara rea. Det blev både och randig klänning och en transparent, prickig blus. Och lite annat. 

Jag och Daniel har haft gäster boende hos oss. En underbar helg var både David, Sverker och Stina här. Vi åt våfflor, gick promenader i snön och drack öl.

Och så myste vi en hel massa såklart. Jag känner lite hat mot ordet "mys" i alla former, men det var helt klart det vi gjorde.

Jag har gosat oändligt med Blixten. Precis som alltid. Hur kan en inte älska det här ansiktet?!!

Jag har gått långa promenader och jag har druckit te ur min nya tekanna. Jag har fikat och jag har bakat sockerkaka.

En fredag bestämde jag och Daniel oss för att lägga in alla goda grönsaker och rotfrukter vi vet i ugnen och äta med dovhjort och rödvinssås. Det var gott. Sjukt gott.

I lördags kände jag våren i mig och gick och köpte tulpaner och ställde på köksbordet. Nu blir jag glad varje gång jag går in i köket.

I lördags hade jag också på mig läppstift i färgen Hot Plum och en glittrig blus.

Och jag tittade på Capote!! Denna fantastiska film som jag velat se sen 2005 men av nån himla anledning inte gjort. Vilket egentligen är så sjukt konstigt för jag gillar både PSH och Truman Capote. Men nu är det gjort i alla fall. Jag njöt varje minut.