Kroppen - ett halvår efter förlossningen

Nu har det gått ett halvår sedan förlossningen. Igår om en ska vara exakt. Ett halvår sedan den där dagen som var kulmen på en mycket omtumlande tid för kroppen. Den allra största omställningen min kropp varit med om.

Jag tänkte vi skulle titta lite på kroppen. Hur den ser ut nu. Bara sådär rätt upp och ned. Hur en kropp kan se ut efter en graviditet. Inte hur en kropp alltid ser ut efter en graviditet och förlossning. För någon sådan kropp finns inte. Alla, ALLA, är olika. Och så här ser min ut.

En kan ifrågasätta varför fokus ska sättas på kroppen. Återigen. Men jag tycker det kan vara viktigt. Att se hur kroppar kan se ut. Jag hamnande på hashtaggarna #mombod och #mammakropp på Insta häromdagen och ingen kropp där såg ut som min kropp. En mammakropp kan ju se ut på tusen olika sätt. Med bara en sak gemensamt - det är en mamma. Men på dessa taggar hade en mammakropp kokats ner till en sak - en kropp bör och ska förändras. Förbättras. En kropp som inte duger som den är.

Alla bilder visade supertränade, smala kroppar. De visade för- och efterbilder, där efterbilden alltid var fit och smal och smärt. Inga hudbristningar syntes och bara platta magar. Det var bilder på mammor som lovade sig själva att börja träna och "komma i form" och "get their body back". Som om deras kropp varit borta? Tagit semester under graviditeten? Jag kunde inte alls känna igen mig i dessa bilder och just därför tycker jag att det känns viktigt att vi pratar om att det finns fler sätt så kallade mammakroppar kan se ut på.

Så här såg jag ut innan jag blev gravid (på en strand i Piteå!):



Och så här såg jag ut när jag var höggravid (typ tre dagar innan Smulan föddes):



Och nu då? Hur ser min kropp ut ett halvår efter förlossningen? Typ exakt så här:

Ungefär som innan? Bara lite slappare. Vilket är både coolt och galet. Att en kropp kan gå igenom den enorma förändringen och sen se ungefär likadan ut. (Igen: det här gäller min kropp! Någon annan kan ha förändrats massvis och det är okej! Det är så himla, himla olika.)

Huden är lite mjukare och hängigare, särskilt på magen. Fast den är nog lite slappare överallt. Och jag har ett gäng hudbristningar. Som jag aktivt försöker att bli vän med. Jag lyckas de flesta dagar. Sämre dagar kan jag tänka att de är "fulare" än andras bristningar för de är så breda liksom och så lila fortfarande, 6 månader efter förlossningen (alla säger ju att de ska blekna!).

Vad vill jag mer säga? Jo, att en behöver inte vilja förändra kroppen ("mammakroppen"). En behöver inte börja träna, gå ned i vikt, mäta centimetrar. En kan bara vara. Precis som en är. En kan ta tid på sig. Återhämta sig (viktigt!!). Det är psykiskt och fysiskt en jävla resa att vara gravid och föda barn. Kroppen går igenom något helt enormt. Mentalt och själsligt är det ännu större. Det kan ta tid. Det får ta tid. Och kroppen är fin, exakt som den är.

Och KNIIIP! Träna upp bäckenbottenmuskulaturen. (Barnmorskorna tjatar om det av en anledning)

Jag känner mig fortfarande inte helt återställd. Jag känner mig annorlunda i kroppen. (Känner en sig mycket annorlunda, eller har ont, eller liknande, så SÖK VÅRD. Det är inte okej, och en ska inte behöva må dåligt eller ha ont.)

Men jag är glad i kroppen. Jag tycker om den. Den (jag!) har genomgått och skapat någonting himla ballt. En hel liten människa.

Det är självklart helt okej att inte vara helt förtjust i kroppen efter en graviditet. Självklart! Men det behöver ju inte vara standarden. Det är ganska kasst om det alltid ska vara så. Det är ju fullständigt okej att vara nöjd också. Att tycka att kroppen är fin. Och bra. Och ganska fantastisk.

Och det galna är ju att det kom en bebis ur allt det här. I den där stora magen på bild nummer två i det här inlägget så låg Folke. Och nu är han ett halvår och alldeles fantastisk.

Ett år har gått och vilket jävla år det har varit

Nu är det september, vilket innebär att det är ett helt år sedan jag fick reda på att jag var gravid och allt liksom helt plötsligt vändes upp och ner. Även fast vi försökt skaffa barn länge, så var det en himla chock när det faktiskt gick. (Här har jag skrivit mer om det.) Eller det var på samma gång en chock och exakt vad jag ville skulle hända och vad jag på nåt sätt trodde var på gång kanske möjligtvis men inte ville tro på helt ut. Massor av olika känslor på en gång. Men alla var bra, såklart. Bara fantastiskt och förvirrat och otroligt och allt på precis samma gång. Sedan i september 2015 har inget varit sig likt igen.

Tänk vad fort ett år kan gå och tänk ändå hur långsamt det kan kännas. I början av graviditeten gick det så långsamt så långsamt. Tiden var sirap. Jag var så orolig och veckorna tickade på i sakta mak. Sen gick det aningsens fortare och längtan blev liksom större och större. Sen kom våren och jag hade tio tunga veckors praktik på sjukhuset innan jag skulle vara föräldraledig och tiden gick sakta igen. Det kändes som de här 10 veckorna aldrig skulle bli färdiga. Och sen blev det påsk och praktiken var slut och jag var i vecka 36 eller nåt och helt plötsligt skulle jag inte gå i skolan längre utan vara hemma och vänta på bebisen. Jag var redo och allt var ett stort frågetecken. Konstigt att en kan känna sig redo för ett frågetecken?

En lördag i april så vaknade jag av värkar och ringde Daniel på jobbet och vid lunch den lördagen så fanns Folke. Sprillans ny och färsk och ute i riktiga världen. Och sen blev det en lång varm sommar och jag var nybliven mamma och allt som jag gjort tusen gånger blev nya igen, för jag fick uppleva dom med min lilla bebis. Och nu är det september igen och ett år har gått och jävlar vilket år det varit.

Överraskningssuturer

Efter förlossningen, när jag låg med benen i vädret och var med om den angenäma upplevelsen att få halva slidan reparerad med nål och tråd, sade läkaren som satt och sydde att stygnen försvinner av sig själva. Jag minns att jag inte var helt med i situationen på grund av total utmattning, så jag frågade en gång till för att verkligen vara säker. Japp, stygnen skulle försvinna av sig själva. Toppen, tänkte jag. Vilka bra grejer det finns nu för tiden.

Jag tänkte dock inte särskilt mycket på av "försvinner av sig själva" innebär. Jag gissade att de typ skulle brytas ned av kroppen och försvinna.  Jag blev varse om vad som kan hända med stygnen häromdagen när jag varit på toaletten. De trillade liksom ut. Stygnen. Jag torkade mig med toalettpapper efter att ha kissat och där på pappret var något grått och konstigt. Något som jag definitivt aldrig tidigare sett på ett toalettpapper som varit i mitt underliv. Det var ett stygn! Tjock tråd! Rena repet! Med en knut bevarad! Som funnit i mig i flera veckor. Och som jag nu liksom torkade ut. Sen det första stygnet uppenbarade sig, har fler och fler kommit ut. Jag blir alltid lika förvånad. Det är en sån himla konstig grej!

Och jag fattar inte varför ingen bara kunde säga nåt? "Stygnen kan komma att följa med ut när du kissar eller kanske med pappret när du torkar dig". Så himla svårt är det inte. Det känns ju som om det måste vara fler som blir lite småchockade av detta. Eller? Är det bara jag som inte fattade att de liksom kunde komma ut från slidan också? Det kanske är självklart? Men jag har liksom aldrig blivit sydd förr. Min erfarenhet är minimal.

(Överlag tycker jag brist på information är ganska typiskt i och med graviditeter och förlossningar. Det är ofta jag hör om folk som blir överraskade eller chockade eller förvånande över saker som sker som de aldrig någonsin hade hört talas om. Det kan vara allt från stora viktiga saker, till små petitesser som suturer som dyker upp vid toalettbesök.)

Förlossningsberättelse: De tolv mest intensiva timmarna i mitt liv – Eller: hur Folke kom till världen

I slutet av graviditeten tänkte jag mycket på förlossningen. Såklart. Jag var inte rädd, men den kändes som ett stort hinder som jag skulle vara tvungen att ta mig över innan jag skulle få möjlighet att möta bebisen. Jag var inte rädd, men jag var ju fullt medveten om att saker kan gå tok under förlossningar och det kan faktiskt vara farligt. Det kan faktiskt bli så att jag inte skulle få komma hem med min bebis. Det är en hemsk tanke, såklart. Men det var en tanke som var med mig hela tiden. Jag ville aldrig ropa hej förrän jag var över bäcken. Och förlossningen var liksom den där sista biten på bäcken som jag var tvungen att ta mig över innan det var klart. I mitt förlossningsbrev skrev jag att målet med förlossningen är att komma hem med en levande bebis. Det var det enda som spelade någon roll. Resten fick gå som det ville.

Natten mot en lördag i slutet av april, i vecka 39+2, vaknade jag vid kvart i två. Nåt kändes annorlunda. Jag hade ont. Inte sådär jättefarligt, det kändes som mensvärk ungefär. Jag gick upp för att gå på toaletten. I sängen var det en fläck. En blöt fläck. Färglös, men blöt. Jag tänkte direkt att det kunde kanske, möjligtvis vara så att det var vattenavgång och att det var någonting som var på gång nu. På riktigt. Även fast datumet för beräknad förlossning inte passerat än och jag inte nått 100% i graviditetsappen. Väl på toaletten så märkte jag att det även kommit en blodblandad, slemmig flytning. Jag blev både nervös och uppspelt. Var det det här som var början på förlossningen?

Jag kunde inte somna om igen, utan satte på en Wallander-film på Netflix för att ha någonting att titta på, där mitt i natten. För såklart var ju inte Daniel hemma. Han jobbade natt. Och jag ville inte höra av mig till honom i onödan. Ifall det inte alls var så att det var förlossning på gång. En har ju hört om latensfaser som håller på hur länge som helst och folk som blivit hemskickade från förlossningen både en och två och tre gånger. (Så här i efterhand tänker jag ju, vad i hela friden hade det gjort om jag hört av mig även fast det skulle varit falsk alarm?) Smärtan blev tydligare och tydligare och kom verkligen i vågor. Jag fattade ju att det var värkar, men var det ”riktiga” värkar eller typ förvärkar? Tiden gick och jag tittade på film och stod ut. Vid 02.39 skickade jag ett meddelande till Daniel. Ett hjärta. För att se om han hade tid att svara (jag visste att han skulle svara direkt om han kunde/såg meddelandet). Jag ville nämligen helst inte ringa till hans jobbtelefon om jag inte var absolut tvungen (hej telefonskräck in i det sista). Han svarade inte. Och han svarade inte. Tiden gick och smärtan blev mer intensiv. Jag kunde inte titta på film längre, utan bara tänka på värkarna när de kom. Andas och hantera dem. Ta emot smärtan. Och sen vila emellan. Försöka sova. Jag minns att det ändå var ganska tätt emellan. Klockan 04.19 plingade det till i min telefon. Ett hjärta. Från Daniel. Då kunde jag inte stå ut själv längre, utan ringde upp honom direkt. Jag låg fortfarande i sängen och hade himla ont och sade bara jättefort till honom att han skulle komma hem, för det hade börjat. Men jag tror jag samtidigt fick fram att han inte behövde skynda sig jättemycket, sånt här kan ju ta tid. Haha, för jo, jag ville ju såklart att han skulle skynda sig massor. Jag ville banne mig inte vara ensam längre. Hunden var helt ärligt inte mycket till stöd.

När Daniel sedan kom hem, vid fem-snåret, herre min påve, vilken lättnad det var. Värkarna gjorde ont, helt klart, men jag kunde prata emellan. Daniel var nervös och tyckte värkarna kom tätt. Jag hade precis laddat ned en värktimerapp, så jag kunde ta tid på värkarna. Daniel ville ringa in till förlossningen, men jag, med min telefonskräck och den konstanta viljan att aldrig överdriva, tyckte såklart vi kunde vänta. Det här är naturligt, tänkte jag. Det är en bra smärta. Kroppen vet vad den gör.  

När jag planerat förlossningen har jag alltid tänkt att stå i duschen (i brist på badkar) och låta det varma vattnet lindra smärtan. Dock ville jag vänta så länge som möjligt med detta, eftersom det var den enda typ av smärtlindring jag kunde fixa hemma. Efter ett tag när Daniel kommit hem så gick jag in i duschen. Daniel var med inne i badrummet och satt och klockade värkarna. Det var jätteskönt med det heta vattnet under själva värken, men jag hade svårt att hitta en bekväm ställning. Ett tag satt jag på huk, men jag blev alldeles trött i låren. Sen hämtade Daniel en stol och ställde in i duschen till mig, men det fungerade inte heller jättebra. Under själva värken var det skönt, men emellan värkarna var det totalt sämst och jag var så trött i hela kroppen och bara längtade in till sängen igen (där jag legat och hanterat värkarna hela natten). Jag kände mig lite besviken att denna metod av smärtlindring inte riktigt fungerat för mig, eftersom jag innan tänkt att det skulle vara så bra, och efter ett tag gav jag upp och gick in till sovrummet igen.

Klockan 6.24 ringde jag ändå in till förlossningen. Det kändes bra att de skulle veta att vi var på gång. Jag pratade med barnmorskan som jobbade natt och berättade läget. Jag sade att jag trodde att vattnet gått och jag hade värkar, som kom ungefär var 4:e minut. Hon sade att vi var välkomna in på en kontroll vid 10.30. Okej, tänkte jag. Det kändes bra. Då hade vi något att förhålla oss till. En tid att passa. Och då skulle vi få veta om det verkligen var på gång. Men samtidigt minns jag att jag kände jag kommer aldrig klara av den här smärtan ända tills halv elva på förmiddagen.

Efter samtalet tog jag två Alvedon för att lindra smärtan. Daniel gick ut med Blixten, så att det skulle vara gjort. Exakt samtidigt som han stängde ytterdörren så kaskadkräktes jag upp Alvedonen och allt annat jag hade i magsäcken (vilket i och för sig inte var jättemycket eftersom jag redan kräkts en gång tidigare). I samma stund som jag kräktes kände jag hur någonting forsade ur mitt underliv. Pang bom! så var det totalt plaskblött överallt i sängen. Värkarna blev mer intensiva och jag såg nog ganska mycket ut som sju svåra år när Daniel kom in efter den korta hundpromenaden. Jag ropade att han skulle komma in i sovrummet för det hade hänt en grej och han kom och började torka upp allt som kommit ut ur mig. Han fick också kolla om det var vatten eller blod eller vad det varit som kommit ur vaginan, då jag inte kunde se. Han sade att det var helt genomskinligt och vattenlikt, så då var vi verkligen säkra på att vattnet nu gått. Sen slutade det aldrig rinna, utan vid varje värk så kom en liten flod med vatten ut.

Efter det här var jag väldigt smärtpåverkad och värkarna blev kraftigare. Jag somnade nästan emellan och klarade inte av att klocka värkarna med appen. Smärtan ändrade karaktär och blev mer tryckande och jag kände att det verkligen inte skulle gå att vänta till halv elva med att åka in. Så vid 8.15 ringde jag in till förlossningen igen. Barnmorskan som svarade var en som jag verkligen inte ville ha under en förlossning (det må låta taskigt, men så var det) så jag blev lite bitter att det var just hon som jobbade. Samtidigt i den stunden spelade det inte så stor roll. Hon sade att det var ganska fullt på förlossningen. Här blev jag lätt stressad, men sen sade hon att vi var välkomna in om vi ville. Puh! Skönt. Nu kunde vi åka in. Fast det kändes nästan omöjligt för mig att klara av att klä på mig, sätta mig i bilen, åka bil, lämna hunden, åka till lasarettet, och sen ta mig till förlossningsavdelningen. Jag låg liksom naken i sängen och hade så ont som jag nånsin haft i hela mitt liv. Som tur är kommer ju värkar liksom i vågor och mellan varje värk fick Daniel hjälpa mig på med trosor och ett par mjukisbyxor och en tröja och strumpor och allt. Det rann fortfarande vatten vid varje värk och jag satte en binda i trosorna. Efter en värk var den totalt genomblöt, så jag tog två mindre handdukar och vek ihop och stoppade i trosorna. Inte så bekvämt, men jag tänkte att detta borde ju klara av att hålla torrt. Haha, nej. Inte alls. Det rann och rann och rann. Daniel sprang och letade efter bb-väskan och babyskyddet och allt som vi var tvungna att komma ihåg (direkt när värkarna hade börjat på natten hade jag hämtat babyskyddet och lagt det i hallen, och jag kände mig mycket duktig som fixat detta). Sen gick han och körde fram bilen till dörren. Han hämtade också en extra handduk till mig att sitta på i bilen. Han packade in allt och kom ihåg Blixten och hjälpte mig in i bilen. Den bilresan var den värsta bilresan nånsin. Fy tusan för att sitta med intensiva värkar i en bil som känns som den kör på varenda litet grus som finns på vägen. I alla fall så åkte vi hem till min mamma, för att lämna hunden. Jag ringde när vi var på väg, men det var ingen som svarade. När vi var framme så sprang Daniel in med Blixten och lämnade honom utan att prata med någon. Sen sprang han ut till bilen igen och vi började resan mot sjukhuset. Den dryga milen har aldrig känts så himla himla lång.

När vi kom fram så var hela jag blöt av vattnet. Handdukarna var dyngsura och det var en stor fläck på bilsätet. Såklart. Det kändes lätt jobbigt att gå igenom sjukhusentrén och ha så jävla ont och vara helt jäkla blöt. Som tur var var det ju lördagsmorgon klockan 9 och ganska folktomt i entrén. Det satt en karl där och väntade som jag jobbat med för många år sen och jag minns att jag tänkte att det är väl klart som fan att en ska möta nån en känner i den här situationen. Men jag tror inte han kände igen mig (annars: hej Kjell!) Jag kände att är det kö till hissarna kommer jag inte klara det här. Men det var ingen kö alls och vi kunde åka upp till våning fem utan problem. Väl där så ringde vi på klockan och precis när de öppnade så kom en värk och det gjorde så himla ont och jag hängde nästan på Daniel och flåsandades. När jag såg vilka som välkomnade oss blev jag himla glad. Det var en barnmorska och en undersköterska som jag gillade och som kändes himla trygga och bra. Jag har ju nämligen haft praktik i tio veckor denna vår på avdelning fem, så jag känner/känner till de som jobbar där. Den barnmorskan vi fick var en av dem som jag hoppats på skulle vara med under min förlossning. Så det kändes bra när jag visste att det skulle bli hon. De visade oss till ett förlossningsrum och helt plötsligt kändes allt väldigt verkligt.

Direkt ville de ha ett urinprov och jag fick sätta mig på toaletten och försöka kissa, men det gick inte alls det. Det kom värk efter värk när jag satt på toaletten och det var svårt att koncentrera mig på nåt annat. Jag fick byta om till en sån där klassisk sjukhusskjorta och hoppa upp i sängen (eller alltså hoppa och hoppa, more like kräla upp i sängen). Barnmorskan gjorde en undersökning för att se hur öppen jag var och dra på trissor! Fullt öppen, 10 centimeter och hon kände bebisens huvud! Det kändes som en jäkla vinst. Och det kändes så skönt att veta att vi inte skulle behöva bli hemskickade eller att behöva höra att jag bara var nån centimeter öppen och att det skulle ta lång tid. Nu kändes det ganska nära. Klockan var 9.30 ungefär och barnmorskan sade att det nog blir en bebis innan lunch och jag blev så sjukt peppad av att höra det. Tänk, att vi kommer få träffa vår bebis innan lunch!

CTG kopplades för att övervaka bebisen och barnmorskan frågade om smärtlindring. Jag hade redan innan tänkt prova lustgas, men kände mig ändå lite tveksam då det gick okej att bara andas igenom sammandragningarna och jag har hört om folk som blivit yrsliga och illamående av lustgas. Barnmorskan peppade mig att pröva ändå, för jag vet ju inte innan hur det kommer påverka just mig. Jag bestämde mig för att prova och det fungerade bra. Eller jag kände knappt nån skillnad alls, mer än att topparna på värkarna minskade lite och det var ju himla skönt. Och det kändes bra att fokusera på att andas i masken. Det blev en tydlig grej att göra för att hantera smärtan. Och tydlighet kändes bra i den här situationen. Jag var mycket smärtpåverkad.

Vid 11-tiden sattes en skalpelektrod på bebisens huvud för att det var tydligen svårt att se på CTGt. Barnmorskan ville att jag skulle försöka ställa mig upp och röra mig för att bebisen skulle åka ner ännu lite mer. Jag var inte helt nöjd över detta, det var skönt att ligga i sängen och jag hade himla ont. Strax efter försökte hon sätta en PVK på mig, men misslyckades flertalet gånger, antagligen för att jag frös mycket och för att jag stod upp. Jag blev alldeles blåmärkig på armar och händer och tänkte att det var ju humoristiskt att just hon misslyckades idag när det var hon som hjälpte mig att sätta min första PVK för några veckor sedan. I vart fall så urintappades jag vid 12-tiden ungefär och det var en sån där grej som jag alltid tänkt att det borde vara obehagligt och väldigt känsligt. Jag har ju både satt katetrar och tappat patienter, men det här var första gången på andra sidan. Men det var inte alls jobbigt. Det kändes knappt och det var liksom skönt att bli av med urin.

Klockan hade blivit efter lunch och jag ville att det skulle hända nåt. Den där innan lunch-bebisen kunde vi ju glömma. Det gick långsamt kändes det som. Värkarna var fortfarande kraftiga, men inga krystvärkar. Barnmorskan och en läkare kom överens om att prova med värkstimulerande dropp. Nu blev värkarna mer intensiva och vid 12.35 började jag krysta. Det var så skönt att äntligen få krysta! Att få använda smärtan till något. Att inte bara behöva stå ut och ta mig igenom, utan att få TA I. Och jag höll på hur länge som helst, kändes det som! Först låg jag på sidan och jag tog i och tog i och det kändes som om bebisen aldrig nånsin skulle komma ut och samtidigt kändes det som om det alldeles strax var klart. Det gjorde jävulskt ont och tiden kändes som en evighet. Barnmorskan frågade om jag ville känna på bebisens huvud och det ville jag. Jag sträckte försiktigt ned handen och kände ett mjuk och hårigt huvud och det var den konstigaste och bästa känslan. Efter det ville jag verkligen FÅ UT den där bebisen. Tiden gick och barnmorskan tyckte jag skulle byta ställning. Jag var villig att prova allt som kunde underlätta att få ut bebisen. Jag lade mig på rygg och försökte hålla om benen och ta i, men jag tyckte det var svårt att få kraft. Undersköterskan tog tag i ena benet och Daniel i det andra och efter att ha krystat i en timme ploppade äntligen, äntligen en skrikande liten bebis ut!!

Det var den bästa känslan någonsin. All smärta slutade och magen sjönk ihop som en degklump på en gång. Bebisen skrek och var så himla fin. Jag kände mig nästan avundsjuk på Daniel som fick se allt från andra hållet. Jag fick upp bebisen på bröstet och det kändes otroligt att den där lilla fantastiska nu var våran. Samtidigt kändes det så självklart och rätt. Jag var peppad att det hela nu var över.

Placentan kom lätt ut och den såg himla cool ut. Barnmorskan undersökte mig och det gjorde ont och sen kom en läkare in som ägnade typ en halvtimme åt att sy ihop mitt underliv och det gjorde himla ont igen, men det gjorde inte så mycket för jag hade min nya bebis på ena armen och lustgasen i den andra. Jag chitchattade med barnmorskan och läkaren och allt kändes så jäkla bra.

Både jag och Daniel grät och pussade på bebisen om vartannat. Sen fick vi den där berömda fikabrickan med firadricka och svenska flaggan, och jag fick duscha och var alldeles yrslig och ganska svag och framåt middagstid fick vi flytta in till BB-avdelningen (jag blev skjutsad i rullstol, mvh svag och yr). Sen ägnade vi ett och ett halvt dygn åt att inte sova något utan bara titta på bebis och vara irriterade på de andra som bodde i rummet och försöka ta in vad som skett under lördagen. Jag hade liksom fött fram en helt ny människa. Det är ganska ballt ändå.  

När jag ser tillbaka på förlossningen så här nästan en månad efteråt så är det endast med bra känslor. Jag hade en jättebra förlossning! Den blev ganska likt så som jag tänkt mig och så som jag ville ha det. Jag var hemma så länge jag orkade och jag använde lagom med smärtlindring för att klara situationen, saker som jag pratat med min barnmorska om innan. Under själva förlossningen hade vi ett jättebra barnmorska/undersköterska-team som hjälpte till och Daniel var ett enormt stöd. Det gjorde ont som fan, men jag kände mig trygg hela tiden.

(Så här såg det ut när vi skulle åka hem från BB och Folke hade kläder på sig för allra första gången och jag gjorde mitt bästa för att stå upp trots ett underliv som blödde och kändes stort och svullet som en fotboll och försökte ta in att JAG VAR NÅGONS MAMMA NU.)

Saknar jag gravidmagen?

Häromdagen fick jag en kommentar som jag tycker kan vara värd att lyfta i ett eget litet inlägg.
Så här skrev Sandra:

Hur känns det egentligen att bli av med magen sådär vips på en dag liksom? Saknar du den? Känns kroppen knasig liksom?

Jag förstår exakt den frågan. Jag tänkte mycket på det innan, om jag skulle sakna magen och så där. För ja, en stor, rund gravidmage är ju megamysigt. Att klappa på och så där. Känna sparkarna inifrån. Men egentligen är ju det mysiga den lilla bebisen som ligger därinne - och nu finns ju den ute i världen! Alltså myset finns ju kvar, bara på ett annat ställe, typ i famnen eller i vagnen eller så där. 

Så här var det för mig (det gäller som sagt bara för mig och kan säkerligen vara på en massa olika sätt för andra personer). Min kanonkulemage försvann i exakt samma sekund som Folke gled ur mig ("gled" men aja...). När han kom ut så såg jag hur magen bara sjönk ihop, lite sladdrigt så där. Nästan som en pudding som skakas till lite. Sen var den nästan borta. Bara mjuk hud kvar. Jag kommer ihåg hur jag gick på toaletten sedan, på BB, och kollade i spegeln och ba VAR ÄR MAGEN?! Så knäppt att den bara var borta. 

På ett sätt kan jag sakna den dock. Jag kan sakna känslan. Om en överhuvudtaget är/blir/vill vara gravid, så är det ju under en kort tid i livet. Det kan jag sakna lite. Att det är över liksom. Och kanske aldrig kommer tillbaka igen, vem vet. Jag kan också sakna känslan av att självsäkert bära upp tajta kläder med stolthet - japp, där är jag inte riktigt i vanliga fall, tyvärr. Inte hela tiden, i alla fall. Men jag jobbar på't. Varje dag. Ibland går det bättre, och ibland har jag sämre dagar. 

Annars är jag så himla glad att stormagen är borta! Det är så skönt att kunna röra mig igen. Att kunna böja mig ner utan problem och kunna sitta bekvämt. Att kunna resa mig upp. Att kunna ligga på mage!!! Gud, som jag saknat det. Det är så fantastiskt skönt att kunna göra sådana saker igen. Och att kunna komma i gamla kläder! Kläder som jag inte använt på flera månader. Kläder som jag älskar och som bara hängt i min garderob i väntan. Igår hade jag faktiskt på mig mina vanliga jeans. Det var så himla härligt! Jag har gått i samma gravidjeans sen i julas (har dock älskat dom!), och det är så skönt med variation. 

Det är en liten konstig känsla att kroppen nu nästan ser ut som den gjorde innan graviditeten. Det känns som om det vore omöjligt. Som om den borde ha lämnat mer spår. Det var för mig en så stor grej att gå igenom, och sen några dagar efter förlossningen så är allt nästan som vanligt igen? Det känns otroligt. Helt orimligt. Tänk att kroppen kan fixa det! Helt galet. Tur att jag har bristningarna och ett rejält ömt underliv att påminna mig om tiden som gravid :) :) :) 

Folke en vecka gammal

Bebisen har fått ett namn hörrni! Folke kommer den att heta. Eller, ja, det heter han ju redan. Inte officiellt då inga papper är inskickade än (vem orkar dona med sånt på direkten?), men ändå. Och idag blev han en vecka gammal. Tänk att han funnits hos oss i en hel vecka redan! Världens snabbaste långsammaste vecka. Förra fredagen så fanns han inte i världen och sen i lördags så gjorde han det. Och idag är det lördag igen och nu har han funnits i en vecka.

Tänk att det kan gå så fort att bli totalt stormförälskad i någon. Jag tror jag och Daniel säger till varandra ungefär 100 gånger per dag "Åh, titta vad fin han är!". Han känns så himla självklar, vilket ju är lite konstigt för den här veckan har varit alldeles fylld av saker jag aldrig tidigare gjort. Och ändå känns det så... lätt, på nåt sätt. Inte allt och inte exakt hela tiden, men överlag. Allt känns fantastiskt bra. Även fast det är så nytt och läskigt och okänt territorium, så känns det himlans bra och rätt. Lilla Folke passar så oerhört bra in i vår familj.

Den här veckan har vi haft massor med besök av familj och släkt och den har varit ganska fullbokad överlag. Jag undrar hur nästkommande vecka kommer se ut? Kommer saker kännas ännu mer självklara? Kommer jag bli ännu tryggare i den här nya rollen? Och, framför allt, kommer Folke bli ännu lite sötare? Ganska säker på att sista svaret är Ja!

Den Stora Gravidlistan

Jag hade ju tänkt att köra en liten sammanfattning-av-graviditeten-lista den här veckan. Nu hann jag ju inte riktigt det innan bebisen ville komma. Men jag kör ändå.

Jag hittade listan hos Hanna och snor den ganska rakt av bara.

(När jag tog bilden nedan tyckte jag att magen syntes JÄTTEMYCKET)

- Vilken vecka är du i nu?
Eftersom jag ju skriver detta i efterhand, så är jag ju tekniskt sett inte i någon vecka alls, men bebisen kom i 39+2. Så det var sista veckan jag var i.

- När är du beräknad?
Idag var jag beräknad! Den 28 april.

- När fick du reda på att du var gravid?
Det fick jag reda på en måndag tidigt i september.



- Hur gamla var du och din partner då?
Jag var 28, för jag hade inte fyllt än. Daniel hade redan fyllt 29. Men vi är ju lika gamla.

- I vilken vecka var du då?
Vecka 7, tror jag. Det känns som att det är ganska sent att få reda på det, men jag tror att jag på nåt undermedvetet sätt undvek att ta en graviditetstest för jag ville inte bli besviken igen. Jag har tagit så himla många negativa test och det är så fruktansvärt jobbigt när det aldrig aldrig aldrig är positivt.

- Hur tog du det?
Jag blev jätteglad. Och så kändes det fantastiskt overkligt och helt otroligt. Det var samma månad som vi var planerade att börja med IVF-behandlingar. Jag minns att två dagar efter att vi fått reda på att jag var gravid så ringde en sjuksköterska från kliniken och sa att det var våran tur att köra igång med behandling. Och så behövdes inte det. Det kändes underbart och läskigt att meddela att det inte behövdes.



- Mådde du mycket illa i början?
Nej, jag har inte mått särskilt illa alls. Jag har kräkts några gånger och varit lite lätt illamående och hulkat ungefär en miljon gånger, men inte värre än så. Det är jag mycket tacksam för.

- Hade du mycket halsbränna?
Nej, ingen alls! Tack och lov. Det låter ganska obehagligt med halsbränna.



- Är du känslig?
Det är jag ju visserligen alltid, så ja. Definitivt känslig.

- När kände du bebisens första sparkar?
Alltså, jag kommer inte riktigt ihåg? Är det hemskt? Strax efter vecka 20, vet jag i alla fall. Jag kommer ihåg att jag bara gick och väntade och väntade på att känna några sparkar och det kändes som om precis ALLA jag hörde eller läste om hade känt sparkar mycket, mycket tidigare.

- Är du ofta orolig?
Jag är ju en ganska orolig själ, så jag har väl tänk alla katastroftankar ungefär hur många gånger som helst. Det är tyvärr något som gjort att jag ibland känt att jag inte kunnat njuta fullt ut - för jag har varit så nervös att något skulle gå fel. Och då har jag liksom inte velat prata om det för mycket eller så där. Innerst inne har jag nog ändå på nåt sätt alltid känt att det skulle gå bra och att den här efterlängtade lilla bebisen skulle bli min. Fast samtidigt med en gnagande känsla av att allt kan gå fel ändå fram till slutet och en ska inte ropa hej förrän en är över bäcken, och så vidare. Mycket dubbla känslor på samma gång.



- Sparkar bebisen mycket?
Ja! Särskilt på slutet så sparkade den jättemycket och det var både lite jobbigt (rent kroppsligt) och väldigt skönt (rent psykiskt).

- Har du fått bristningar?
Jajjemän, se tidigare inlägg. Jag fick bristningar ganska sent i graviditeten och de är ganska stora och ganska synliga, mitt på magen.

- Har du foglossning?
Nja, inte nåt jättefarligt. Jag har känt av dem, fogarna, helt klart. Särskilt runt vecka 18. Då hade jag så jäkla ont och svårt att gå och fick ångest över att det skulle vara så resten av graviditeten. Men så blev det inte, skönt nog. Jag har kunnat gå och röra mig ganska så bra, ända fram till slutet. Det har inte blivit värsta långpromenaderna direkt, som jag är van att gå, men jag har kunnat gå vanliga promenader, även om det gått lite långsammare än vanligt.

- Har du sammandragningar?
Ja, framåt slutet. Det var helt klart ganska segt att ha praktik på sjukhuset och springa runt på avdelningen och försöka hänga med, när jag kände av både fogarna och hade lite sammandragningar. Men jag är så himla nöjd med mig själv att jag fixade alla 10 veckorna.

- Hur vill du att din förlossning ska se ut?
Det allra viktigaste för mig var att komma hem med en levande bebis. Det var det enda som spelade någon roll. Och sen så var jag öppen för det mesta. Go with the flow, liksom, och lita på och lyssna till barnmorskan och undersköterskan. Det är ju de som är proffsen som varit med på massvis av förlossningar och säkert sett det mesta. Jag ville gärna ha så stor del av latensfasen som möjligt hemma. Att behöva vara på sjukhuset så lite som möjligt kändes viktigt. Jag skrev i mitt förlossningsbrev att jag ville börja med så lite smärtlindring som möjligt som behövdes för att klara av situationen, och börja med icke-medicinska smärtlindringsmetoder och vid behov öka och gå in på medicinsk smärtlindring. Det kändes omöjligt för mig att veta hur jag ville ha det, då jag aldrig innan varit med om något liknande och jag fann det svårt att föreställa mig smärtan. Överlag ville jag vara ganska öppen för förslag under tiden, och även det skrev jag i förlossningsbrevet.

- Hur många ultraljud har du gjort?
Jag har gjort tre stycken. Ett i vecka 12, RUL i vecka 20 typ nånting och sen ett tillväxtultraljud i vecka 38+6.

- Vet du vad det blir för kön?
Nej, det visste vi inte under graviditeten. Det kändes faktiskt totalt oviktigt och jag var faktiskt inte ens nyfiken.



- Hur gammal kommer du vara när bebisen kommer?
Jag kommer att vara 29.

- Vilka är dina favoritkläder?
Allt som passar fortfarande och är mjukt och skönt och inte sitter åt på fel sätt. Gravidjeansen har varit mina bästa kompisar sen jag fick dem i julklapp.

- Vad är din/dina favoriträtter?
Typ samma som vanligt. Annars har jag ätit väldigt mycket frukt pga är ju helt sjukt gott, vill ha frukt hela tiden. Även juice har jag druckit mängder av.



- Vad tycker du inte om i matväg?
Jag gillar det mesta, men alltför stekt mat har vart tufft vissa gånger. Kokt mat var mitt bästa under ett bra tag.

- Vilken sovställning är bäst?
På vänster sida, med en kudde som stöd till magen.

- Övriga tankar:
Jag kan bara känna WOW, detta är över nu. Graviditeten kändes som en evighet full av längtan och väntan och oro och tusen miljoner känslor på en gång. Och den var så lång så lång. Och nu är den slut. Poff, så är jag inte gravid längre. I fredags hade jag värsta stora magen, och i lördags var den borta. Ingen mer kanonkulemage, inga mer sparkar därinne, bara en tom, vanlig, degig mage igen. Och en bebis på utsidan! Som jag kan pussa på exakt hur mycket jag vill. Som jag har byggt. Helt sjukt!




De sista magbilderna i spegeln:

Detta var i fredags och 24 timmar senare var magen puts väck och bebisen var en riktig människa i världen.

BF imorgon!

BF, beräknat förlossningsdatum, för den här graviditeten är imorgon. 28 april. Ett sånt där datum jag gått och tänkt på och längtat efter i flera månader. Bara väntat till den 28 april. Och hoppats att bebisen skulle komma i april och inte dra ut på sig till maj. Men jag har nästan varit säker nästan hela tiden att det skulle bli i maj, ändå. Gå över tiden, så där. Gå längre än det beräknade datumet.

Men så blev det ju inte alls! För i lördags, den 23 april, så kom den där himla efterlängtade lilla bebisen ändå. Några dagar innan BF. Mitt på blanka lördagseftermiddagen födde jag en alldeles perfekt liten bebis. Helt otroligt, ändå. Att det fungerar. Att något som bott i min mage så länge, helt plötsligt finns ute i världen. Eller, plötsligt och plötsligt, några timmar tog det ju ändå. Men hela grejen känns faktiskt så plötslig.

Nu är vi i alla fall hemma sedan några dagar, och det är så skönt att det knappt är klokt. Nu är vi en liten miniperson i familjen och allt är vänt lite på ända. Samma som innan, men så himla annorlunda. När en har gått och tänkt på någonting och längtat efter det så länge som jag har gjort, så blir det nästan overkligt när det väl är dags. Att vi ska vara föräldrar nu, det går knappt att fatta. Att jag är någons mamma. Sedan i lördags är jag någons mamma. Ni hör ju, det låter helt ofattbart. Men ändå så sant.

Vissa saker känns väldigt verkliga dock, till exempel påminns jag om förlossningen exakt varje gång jag vill göra nåt så galet som att röra mig, sitta, gå eller något sånt där. Men det är väl så det är. En hel person har ju liksom kommit ut ur mig. Eller som min mormor sade: "Att en sån där liten kan komma ut ur framstjärten, det är helt otroligt!". Och det är det ju faktiskt (dock kan jag själv önska att ordet "framstjärt" aldrig nånsin ska användas).

Lite tankar om hudbristningar

Jag tänkte jag skulle ventilera lite kring bristningar. Ja, ni vet. Såna i huden. Streck eller strimmor. Röda eller blå eller lila. Det sägs ju att det är supervanligt med hudbristningar. Eller sägs och sägs. Det är det. Vanligt, alltså. Alla kan få dem. Folk som är smala, folk som är tjocka, folk som tränar, folk som är unga, folk som är gamla, folk som går upp mycket i vikt och folk som går ner mycket i vikt. Typ alla. Massor av folk får dem i puberteten. Andra får när de är gravida. Det har mycket med hormoner att göra, varför det är så vanligt under just pubertet och graviditet.

Jag fick en del bristningar i puberteten. Främst på brösten, men även på höfterna. Det är ju nu över 15 år sedan och de bristningarna har bleknat och blivit vita och knappast synliga. Det här med att bristningar inte ska synas, verkar vara väldigt viktigt. När jag googlar "bristningar" och "hudbristningar" så kommer det direkt upp en massa sidor som handlar om att "behandla bristningar" eller "ta bort bristningar" och en hel massa exempel på vad en kan göra för att få bort sina bristningar. Som att de per automatik är någonting fult. Någonting som ska bort. Någonting som bör försvinna från våra kroppar.

När jag läser lite mer om bristningar så blir det tydligt att det inte finns något som helst bevisat som hjälper mot bristningar. Det finns inget att göra för att förhindra deras uppkomst och heller inget att göra när de väl uppkommit. Det är bara att gilla läget. Nu ser kroppen ut på det här viset, liksom. Men ändå så handlar nästan alla texter och artiklar och sidor om hur en ska göra för att få bort dom. Att hela tiden prata om bristningar som någonting fel och negativt och fult bekräftar ju deras status som just det. Och så kan vi ju bara inte ha det! Något som är så vanligt och så fullständigt normalt.

En av de viktigaste grejerna för mig personligen med kroppspositivitet är att jobba för att börja se saker som samhället och all media och alla normer kring utseende nånsin, säger är fult och fel, faktiskt är fint eller bra eller bara helt jäkla neutralt. Saker som bristningar eller så kallat gäddhäng eller kroppsbehåring eller vad det nu kan vara. Att inte se ner på min kropp för att den består av helt normala saker som jättemånga andra kroppar också har. Men som väldigt sällan får synas. Och ännu mer sällan hyllas (typ aldrig nånsin!).

När jag blev gravid så fick jag massvis av nya bristningar på brösten. Pang bom, bara! Ganska tidigt i graviditeten var dom där. Brösten fullständigt exploderade av bristningar. I blått och vitt och lila. De var överallt. Huden kring brösten hade verkligen spruckit upp. Eftersom det var just tidigt i graviditeten så kändes det ganska ballt. Som en bekräftelse på att jag verkligen var gravid. Jag stod i spegeln i badrummet och tittade och tänkte att Wow - jag är verkligen på smällen! Jag störde mig inte så mycket på dom. Bristningar på brösten är ju även ganska lätta att dölja, om en så vill. Och sedan gick graviditeten längre och längre och längre och jag fick inga mer bristningar. Magen växte och jag smörjde in den varje dag. (Även fast det egentligen inte gör någonting för att motverka bristningar.) Och eftersom hoppet är det sista som överger en så tänkte jag att jag kanske slipper fler bristningar. Det har ju gått så lång tid nu. Det kanske inte blir några fler.

Och sen helt plötsligt var jag i vecka 35 eller 36 och jag stod i omklädningsrummet på sjukhuset där jag hade praktik. Jag bytte om inför ett morgonpass och vände mig om för att titta i den stora helkroppsspegeln bredvid mig. Där i spegeln lyste två blå strimmor tydligt mitt på magen. Eller ja, liksom på underdelen. Den delen jag själv inte kan se utan spegel. Och jag blev så himla ledsen. Det må låta töntigt och patetiskt och icke-kroppspositivt. Men det kändes så definitivt. Så absolut. Som att nu kommer min mage aldrig nånsin se likadan ut igen. Som om att magen hade varit perfekt och len och helt orörd på något sätt - och nu var den förstörd. Det känns skitdumt att skriva så här, men så kändes det.

Och ju mer tiden gick, ju mer bristningar uppkom. Fler och fler, varje dag. Bredare och mörkare. Och nu är jag i vecka 39 och nedre delen av min mage är full av dom. Och jag kan fortfarande känna mig ledsen. Ibland. Inte hela tiden. Och sen blir jag ledsen igen över det faktum att jag tänker elaka tankar om magen. Min världsbästa, fina, stora (enorma!) mage. Som just nu skapar något som både är fantastiskt och så jäkla coolt. Vem fan är jag att tänka att den är ful?! Fy tusan vad hemskt av mig. Men jag är inte mer än människa och jag har i hela mitt liv fått höra att bristningar är fult och något som en ska försöka bli av med. Jag blir så himla arg över att vi pratar om bristningar på det sättet. Att det är något en "drabbas" av. Att hudbristningar är inbäddade i så mycket negativitet. Kan de inte bara få vara? Och jag fattar ju att jag låter som värsta hycklaren. Hur kan jag bli ledsen över mina egna bristningar och samtidigt tycka att de är något neutralt, som en inte ska bli ledsen över? Hur kan jag tycka att bristningar bör visas och hyllas, när jag inte vill visa mina egna?

Jag läste någonstans att ungefär 75 procent av alla gravida får bristningar under graviditeten eller efter förlossningen. Det är ju ganska många det. Men jag tycker aldrig jag ser en bild på en gravidmage med bristningar (Inga andra magar heller för den delen. Eller lår eller höfter eller något alls). Alla är så perfekta och hela. Då är det ju inte konstigt att alla som får bristningar kan känna sig lite fel, sådär. Det är därför det är så himla viktigt att alla olika kroppar får synas. Att synas och finnas till spelar roll. Jag följer till exempel flera fantastiska instagramkonton som kontinuerligt visar upp halvnakna eller lättklädda bilder på sina kroppar där bristningar syns. För mig är det en sån himla pepp och en sån jäkla lättnad. Att se dessa snygga och ascoola personer visa sina kroppar med sina bristningar. Genom att göra det så normaliserar de bristningar och det är så jäkla fint att se. Det behövs så mycket. Bristningar får så sällan synas. Även fast de är så himla himla vanliga.

Jag vägrar härmed att må dåligt över min helt vanliga, alldeles fantastiskt ovanliga och unika kropp. Jag vägrar skämmas för något som egentligen är så litet som hudbristningar. De är bara lite märken på huden. Som kanske bleknar med tiden. Eller så gör de inte det. Men det spelar ingen roll. De är fina och alldeles jättevanliga. Visserligen permanenta. Men jag får väl se på dom lite som tatueringar. Och tatueringar är ju balla. (Bara det att jag inte valt varken motiv eller plats själv!)

Tips och tack och jättebebis

Tusen tack för alla tipsen och idéerna kring amningskläder! Det är så himla praktiskt och bra och värdefullt att kunna ställa frågor här på bloggen och ba få en massa bra svar. Så himla lyxigt! Och så bra med mammor och gravida som hjälper och tipsar varandra. Jag tar gärna emot råd och tips, så länge jag bett om det själv. Det är ju så mycket jag inte vet just nu. Snacka om att stå inför något helt nytt och främmande. Då är det ganska fint att kunna få tips från massa smart internetfolk! (Och väldigt smidigt!)

Idag var vi förresten hos barnmorskan igen, på världens snabbaste besök. Men jag har sällan frågor att ställa och undrar inte så mycket egentligen. Vilket kanske låter paradoxalt med tanke på hur jag gnäller och undrar här. Men som patient är jag extremt tyst och medgörlig. Mest vill jag bara att tiden ska gå, just nu. Skynda sig lite extra, så att bebisen kommer. Men barnmorskan vi går till nu är i alla fall så himla bra och fin och rolig och snäll. Allmänt fantastisk på alla sätt. Och det är så himla skönt. Nästa vecka ska vi på tillväxtultraljud för att titta närmare på bebisen och göra en viktskattning. Förhoppningsvis är det inte en jättebebis jag håller på att baka, utan en helt normal liten sak. Som är smidig att få ut.

Amningskläder - nödvändigt eller totalt onödigt?

Kan vi prata lite om det här med amningskläder? Behövs det? Vad behövs? Och hur mycket behövs? Hur ska en veta innan bebisen kommer och innan en ens har provat att amma? Amningen kanske inte fungerar alls?

Jag köpte mina första (enda?) amningsplagg idag, två linnen och en klänning. Om en inte räknar bh:ar alltså, för det köpte jag för ett tag sedan. Linnen känns rent spontant som en smart grej, då jag tänker att jag kan använda dom under andra kläder.

Häromdagen letade jag lite i garderoben för att hitta kläder som kanske skulle passa till amning, men det är banne mig inte lätt när en inte vet, liksom. Jag tänker att skjortor/plagg med knäppning fram kan vara bra. Allt som gör det lätt att få ut tuttarna. Men det är inte så att jag äger hur många skjortor som helst. Jag har ett par skjortlinnen, alltså skjortor utan ärmar, och de kan ju vara trevlig att använda i sommar. Ihop med en kjol eller nåt. Men om brösten blir större så kommer de inte gå att knäppa alls, vilket är ju lite av en downer. Även kanske typ oversize-tröjor är bra att ha, som jag kan dra upp och sen ha ett av de där linnena under? Eller vilket linne som helst, så att jag inte blir kall. Sådana har jag ju flera. Annars tycker jag att det var svårt att hitta bra plagg som jag redan har, då absolut inget av dom är anpassat för amning (såklart). Det gäller att tänka om. Vilket i och för sig är ganska kul det med. Som en liten utmaning *hej positivt tänkande*. Jag har en hel del kläder i min garderob, så egentligen borde jag helt klart kunna hitta nåt bra. Lite som med gravidkläderna. Jag har köpt och använt gravidbyxor (ett måste för mig!) och två par tajts och några tröjor. Och sedan blandat med vanliga kläder. För mig har det varit jätteviktigt att känna mig både bekväm och som mig själv under graviditeten. Och då har kläder som faktiskt passar kroppen varit en stor del i det.

Tänk till exempel när jag är hemma och ammar, vilket ju definitivt lär vara merparten av tiden, då behöver jag kanske inte nåt särskilt amningsplagg, känns det som? Då kan jag ju bara slänga av mig kläderna? Men vill jag det? Jag har ingen aning. Men jag bara vägrar köpa nåt av alla dessa dyra plagg som kommer upp när jag googlar "amningskläder" eller "kläder att amma i". Herre min påve, vissa är helt hutlöst dyra. Så bra kan de bara inte vara. Och några "härliga vintageklänningar med knäppning fram" (ett annat typexempel på tips som kommer upp när jag googlar) äger jag inte heller.

Det skulle ju kännas bra att ha förberett så mycket som möjligt, då det är lite lättare att göra det nu, än när det finns en liten bebis att ta hand om. Men nog är det svårt att veta vad jag behöver, för det här med både gravid- och amningskläder känns också som en sån här grej som att alla vet att de kan lura stackars blivande föräldrar på som inte har nån koll och tror att de behöver exakt allt som säljs.

Den kroppsliga kroppen

Kroppen känns så fruktansvärt kroppslig just nu. Det liksom känns hela tiden. Jag märker av den. Ibland går det toppenbra och jag kan göra grejer och gå promenader och så där, men sen nästa sekund kan jag knappt få på mig skorna. Och tappar jag nåt får det banne mig ligga kvar på golvet och att sitta på vissa ställen är obekvämt och att resa mig upp är obekvämt och att ligga ned är obekvämt och det är så störigt att kroppen inte är som vanligt. Att inte orka något. Jag är ju en sån där lyckligt lottad person i vanliga fall, som kroppen aldrig brukar krångla på. Och nu får jag sammandragningar och ont av minst lilla. Eller så får jag stånka mig och ta sats för att komma upp ur soffan, och när jag väl är uppe så kan jag knappt räta ut mig för att fogarna gör så himla ont. Inte hela tiden, absolut inte. Men ibland. Och det är störigt nog.

Egentligen ska jag ju inte klaga. Jag fattar ju det. Det finns många som har det mycket värre. Hela tiden. Men jag tänker klaga lite ändå. För det är jobbigt. Just nu. För mig. Jag sover uselt på nätterna, för jag kan inte ligga på nåt skönt sätt. Ligga ner liksom. Det brukar ju vara det enklaste och skönaste en kan göra. Men nu kan jag bara ligga på en sida och bara om jag bullar upp med kuddar och grejer. Jag som brukar älska att sova och att gå och lägga mig. Nu är det mest stånk och stön. För att inte tala om hur många gånger jag vaknar på nätterna för att gå och kissa. Jag har inte sovit en hel natt sen tidigt i höstas.

Magen är stor och rund och hård och visst, den är supermysig att klappa på och fantisera om den som bor där inne just nu. Men den är också SÅ HIMLA STOR och i vägen och det är jobbigt och irriterande och det måste banne mig få vara det. Att vara gravid är jobbigt och kroppen tar stryk och det är så tröttsamt att en ska behöva vara så himla glad och lycklig hela tiden. En måste få vara lycklig och tycka det är jobbigt. Faktiskt. De två känslorna måste få finnas på samma gång.

Det är coolt vad kroppen kan klara av. Bygga en helt ny liten person. Men jag är så trött på folk som ba "graviditet är ingen sjukdom". Nä, det är det kanske inte. Men jag har aldrig mått så här dåligt i hela mitt liv. Aldrig varit så här hindrad. (Och då har det inte varit så himla farligt för mig ändå, herre min påve, vissa är ju sjukskrivna eller alldeles fruktansvärt illamående eller får gå med kryckor på grund av fogarna eller allt på en gång.) Det är jobbigt och det är tungt och en måste bara få klaga lite. Klag, klag.

Rimligheten?

Alltså, rimligheten i mitt mående just nu? Jag har precis ägnat typ en timme åt att gråta pga läste gamla inlägg från min egen blogg. Om graviditet och bebislängtan och sånt där. Och började tänka på hur jäkla jobbig förra våren var (och våren innan dess och våren innan dess, och exakt alla år då jag försökt bli gravid men det BARA INTE GICK) och hur sinnessjukt lättad jag blev när det äntligen blev ett himla plus på stickan och hur himla störigt det är att jag fortfarande inte fått träffa den där bebisen som tar så lång tid att bakas. Och sen grät jag ännu lite mer för att jag bara inte orkar vänta längre. Och sen ännu lite mer för att Daniel inte var hemma och kunde trösta mig. Och sen ännu lite mer just nu när jag skriver detta. Ni hör ju. Rimligheten.

(Fokusera på mer positiva och mindre gråtiga saker istället, Kobran. Så som att du dammsugit idag och tvättat fönster - tvingat mamma tvätta fönster - och bytt lakan i sängen och satt upp insynsskydd i köket. Praktiska, bra saker att ägna sig åt istället för att fulgråta hela dagarna.)

Magen i v. 37!

Magen är verkligen större än nånsin (vilket ju inte är så konstigt i och för sig). Den känns bautastor och den ser nog stor ut för utomstående också för det är det första folk frågar om, pratar om, ropar om på stan. "När är det dags?" är de allra vanligaste orden jag hör nu för tiden.

Tänk att det fortfarande är några veckor kvar (tur det, för jag är inte riktigt redo än!) och att magen ska bli ännu lite större. På onsdag ska jag till barnmorskan igen och mäta härligheten. Magen är, så att säga, på övre delen av kurvan. Men åh, vad jag tycker om den. Den är hård som en trumma och alldeles perfekt att klappa på. Och det rör sig därinne ungefär hela tiden. Det är lite spännande. Som att ha en liten alien boende i sig. Fast en snäll dårå.

Naveln är fortfarande en inåt navel och det har tillkommit några sprillans nya bristningar i huden. Från sidan står magen rätt ut och jag kan fortfarande bli chockad när jag ser mig i profil. Så läget är väl lite som det ska vara i vecka 37, kan jag tänka. Det blir lite tyngre för varje dag och jag boar loss här hemma. Idag, till exempel, har jag sorterat i ordning alla skorna i klädkammaren och lagt dem i nyinköpta trådkorgar samt satt in basenheten till babyskyddet i bilen. Och tvättat alla små bebiskläder. Så nu hänger de på tork och bara väntar på att användas.

BB-väska?!

Jag och min käre make ska åka bort över helgen - på bröllop! Himla fint det där. Daniel berättade i morse att en av hans arbetskamrater hade frågat om vi skulle ta med oss typ en BB-väska ifall att det skulle hända nåt/komma igång när vi var borta. Och jag ba skrattade. För det är klart att det inte händer. Men sen blev jag helt kall och ba TÄNK OM DET GÖR DET?! Vilken chock.

Jag har inte ens packat någon väska att ta med till förlossningen/BB. Knappt ens ägnat det en tanke. Det känns som att det är så himla långt i framtiden. Det enda jag ordnat med är tofflor, det känns som en bra grej.
Men ni som vet - vad är det viktigaste att komma ihåg? Det där som en brukar glömma? Eller det där en bara inte vill vara utan? KOM MED TIPS!

Jag är lite rädd för tiden på förlossningen och BB. Jag tycker det är lite läskigt att vara inlagd på sjukhus. Antagligen på grund av att jag aldrig varit det innan. Jag förstår det humoristiska i min rädsla då jag tillbringat de senaste 10 veckorna i korridoren på BB på min praktik, men att arbeta är ju definitivt inte samma sak som att vara patient. Jag tror jag kommer känna mig så utsatt som patient. Allt kommer vara så nytt. Först med förlossningen som förhoppningsvis kommer gå bra, men som ju kan gå hur som helst. Och sen tiden på BB när jag kommer vara alldeles skör och allt kommer vara så himla nytt.

En freaking månad!

Idag är det alltså 28 mars och för mig som mest har bebis på hjärnan just nu innebär det datumet endast en sak: att det är exakt en månad kvar till beräknad förlossning!
En månad känns ju skitlite efter alla dessa månader.

En månad är ju bara några veckor och helt plötsligt kommer det ha gått en vecka och sen två veckor och då är det nästan bara två veckor kvar! Jag får banne mig svindel!

Datumet för beräknad förlossning är ju ett datum jag har haft i huvudet och tänkt på så himla länge. Det är som om det datumet blir allt en ser fram till, och sen efter det är det bara tomt - för då har jag ju liksom ingen aning om hur livet kommer vara. Visserligen kommer jag säkert gå över flera veckor och så kommer det vara maj när bebisen kommer. Men det får väl gå det med. Jag har ju inte så mycket att välja på, det är ju mest att bara hänga med.

Slutet närmar sig

Undrar om jag kommer sakna stormagen när den inte är kvar? Det känns som att det inte alls är ovanligt att folk gör det. Den är ju ganska gosig, ändå. Även fast den gör mig fruktansvärt otymplig och osmidig och tung och gör att jag får gå mycket långsammare och sova mycket sämre.

Just nu är jag mitt i vecka 34 och helt sjukt så börjar det ju närma sig slutet. Slutet på graviditeten! Helt galet egentligen. Jag har två veckor kvar på min VFU och jag bara längtar tills den är slut, för då, om två veckor, efter påsk, då tar jag paus från skolan och ska ägna hela april åt att vänta på bebis. Den känns helknäppt verkligen, men så är det. VÄNTA PÅ BEBIS! Herre min påve.

Förberedelserna inför dess ankomst går i alla fall framåt. Jag och Daniel har skapat ett litet babyrum, aka det gamla datorrummet, som tidigare gått under namnet "Adams rum". Det är inte alls Adams rum längre, utan bebisens rum. Och det är liksom möblerat och där inne finns bebiskläder och andra tillbehör. Och vi har inte mindre än två vagnar - en modern och en från -86, som Daniel låg i när han var liten. Den är stor och grå och plyschig och fantastiskt 80-talig.

Du kanske aldrig når dit du vill nå, men du når mig.

Titta vad gullig jag var när jag skulle gå på 30-årskalas i slutet på februari (så sjukt att folk börjar fylla 30! Och att jag själv kommer göra det senare i år!!).

Jag var rena vårblomman! Närå, men det var gött att hitta en klänning som passade. De flesta kläder passar inte alls längre. De blir alldeles för korta eller så går de inte att knäppa alls. Men den här passade i alla fall och jag var ytterst tacksam. Att solen sken gjorde bara att den här blommiga sommarklänningen kändes ännu bättre i gråa februari.

Det är nåt med att gå på kalas som gör att det krävs en klänning tycker jag. Eller allra minst en kjol. Jag har nog aldrig gått på ett kalas eller en fest eller ett galej av nåt slag i byxor (kanske för att jag äger väldigt få snygga byxor? Borde kanske satsa mer på byxfronten, för i vanliga fall freaking älskar jag ju byxor). Mycket få gånger har jag kalasat i byxor, i alla fall. Det känns så mycket finare och roligare med klänning eller kjol. Lite uppklätt. Lite ansträngt. Jag vet inte, men jag gillar det. Precis som jag gillar att se andra uppklädda. Det är så himla fint att se folk som jag oftast ser liksom vardagsklädda, att se dom uppklädda. Jag älskar't!

(Angående rubriken så spelar vi Valborg för bebisen i magen varje dag. Det är så himla mysigt och den låten har nu blivit så sammankopplad med den här graviditeten)