Nu är det september, vilket innebär att det är ett helt år sedan jag fick reda på att jag var gravid och allt liksom helt plötsligt vändes upp och ner. Även fast vi försökt skaffa barn länge, så var det en himla chock när det faktiskt gick. (Här har jag skrivit mer om det.) Eller det var på samma gång en chock och exakt vad jag ville skulle hända och vad jag på nåt sätt trodde var på gång kanske möjligtvis men inte ville tro på helt ut. Massor av olika känslor på en gång. Men alla var bra, såklart. Bara fantastiskt och förvirrat och otroligt och allt på precis samma gång. Sedan i september 2015 har inget varit sig likt igen.
Tänk vad fort ett år kan gå och tänk ändå hur långsamt det kan kännas. I början av graviditeten gick det så långsamt så långsamt. Tiden var sirap. Jag var så orolig och veckorna tickade på i sakta mak. Sen gick det aningsens fortare och längtan blev liksom större och större. Sen kom våren och jag hade tio tunga veckors praktik på sjukhuset innan jag skulle vara föräldraledig och tiden gick sakta igen. Det kändes som de här 10 veckorna aldrig skulle bli färdiga. Och sen blev det påsk och praktiken var slut och jag var i vecka 36 eller nåt och helt plötsligt skulle jag inte gå i skolan längre utan vara hemma och vänta på bebisen. Jag var redo och allt var ett stort frågetecken. Konstigt att en kan känna sig redo för ett frågetecken?
En lördag i april så vaknade jag av värkar och ringde Daniel på jobbet och vid lunch den lördagen så fanns Folke. Sprillans ny och färsk och ute i riktiga världen. Och sen blev det en lång varm sommar och jag var nybliven mamma och allt som jag gjort tusen gånger blev nya igen, för jag fick uppleva dom med min lilla bebis. Och nu är det september igen och ett år har gått och jävlar vilket år det varit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar