Förlossningsberättelse: De tolv mest intensiva timmarna i mitt liv – Eller: hur Folke kom till världen

I slutet av graviditeten tänkte jag mycket på förlossningen. Såklart. Jag var inte rädd, men den kändes som ett stort hinder som jag skulle vara tvungen att ta mig över innan jag skulle få möjlighet att möta bebisen. Jag var inte rädd, men jag var ju fullt medveten om att saker kan gå tok under förlossningar och det kan faktiskt vara farligt. Det kan faktiskt bli så att jag inte skulle få komma hem med min bebis. Det är en hemsk tanke, såklart. Men det var en tanke som var med mig hela tiden. Jag ville aldrig ropa hej förrän jag var över bäcken. Och förlossningen var liksom den där sista biten på bäcken som jag var tvungen att ta mig över innan det var klart. I mitt förlossningsbrev skrev jag att målet med förlossningen är att komma hem med en levande bebis. Det var det enda som spelade någon roll. Resten fick gå som det ville.

Natten mot en lördag i slutet av april, i vecka 39+2, vaknade jag vid kvart i två. Nåt kändes annorlunda. Jag hade ont. Inte sådär jättefarligt, det kändes som mensvärk ungefär. Jag gick upp för att gå på toaletten. I sängen var det en fläck. En blöt fläck. Färglös, men blöt. Jag tänkte direkt att det kunde kanske, möjligtvis vara så att det var vattenavgång och att det var någonting som var på gång nu. På riktigt. Även fast datumet för beräknad förlossning inte passerat än och jag inte nått 100% i graviditetsappen. Väl på toaletten så märkte jag att det även kommit en blodblandad, slemmig flytning. Jag blev både nervös och uppspelt. Var det det här som var början på förlossningen?

Jag kunde inte somna om igen, utan satte på en Wallander-film på Netflix för att ha någonting att titta på, där mitt i natten. För såklart var ju inte Daniel hemma. Han jobbade natt. Och jag ville inte höra av mig till honom i onödan. Ifall det inte alls var så att det var förlossning på gång. En har ju hört om latensfaser som håller på hur länge som helst och folk som blivit hemskickade från förlossningen både en och två och tre gånger. (Så här i efterhand tänker jag ju, vad i hela friden hade det gjort om jag hört av mig även fast det skulle varit falsk alarm?) Smärtan blev tydligare och tydligare och kom verkligen i vågor. Jag fattade ju att det var värkar, men var det ”riktiga” värkar eller typ förvärkar? Tiden gick och jag tittade på film och stod ut. Vid 02.39 skickade jag ett meddelande till Daniel. Ett hjärta. För att se om han hade tid att svara (jag visste att han skulle svara direkt om han kunde/såg meddelandet). Jag ville nämligen helst inte ringa till hans jobbtelefon om jag inte var absolut tvungen (hej telefonskräck in i det sista). Han svarade inte. Och han svarade inte. Tiden gick och smärtan blev mer intensiv. Jag kunde inte titta på film längre, utan bara tänka på värkarna när de kom. Andas och hantera dem. Ta emot smärtan. Och sen vila emellan. Försöka sova. Jag minns att det ändå var ganska tätt emellan. Klockan 04.19 plingade det till i min telefon. Ett hjärta. Från Daniel. Då kunde jag inte stå ut själv längre, utan ringde upp honom direkt. Jag låg fortfarande i sängen och hade himla ont och sade bara jättefort till honom att han skulle komma hem, för det hade börjat. Men jag tror jag samtidigt fick fram att han inte behövde skynda sig jättemycket, sånt här kan ju ta tid. Haha, för jo, jag ville ju såklart att han skulle skynda sig massor. Jag ville banne mig inte vara ensam längre. Hunden var helt ärligt inte mycket till stöd.

När Daniel sedan kom hem, vid fem-snåret, herre min påve, vilken lättnad det var. Värkarna gjorde ont, helt klart, men jag kunde prata emellan. Daniel var nervös och tyckte värkarna kom tätt. Jag hade precis laddat ned en värktimerapp, så jag kunde ta tid på värkarna. Daniel ville ringa in till förlossningen, men jag, med min telefonskräck och den konstanta viljan att aldrig överdriva, tyckte såklart vi kunde vänta. Det här är naturligt, tänkte jag. Det är en bra smärta. Kroppen vet vad den gör.  

När jag planerat förlossningen har jag alltid tänkt att stå i duschen (i brist på badkar) och låta det varma vattnet lindra smärtan. Dock ville jag vänta så länge som möjligt med detta, eftersom det var den enda typ av smärtlindring jag kunde fixa hemma. Efter ett tag när Daniel kommit hem så gick jag in i duschen. Daniel var med inne i badrummet och satt och klockade värkarna. Det var jätteskönt med det heta vattnet under själva värken, men jag hade svårt att hitta en bekväm ställning. Ett tag satt jag på huk, men jag blev alldeles trött i låren. Sen hämtade Daniel en stol och ställde in i duschen till mig, men det fungerade inte heller jättebra. Under själva värken var det skönt, men emellan värkarna var det totalt sämst och jag var så trött i hela kroppen och bara längtade in till sängen igen (där jag legat och hanterat värkarna hela natten). Jag kände mig lite besviken att denna metod av smärtlindring inte riktigt fungerat för mig, eftersom jag innan tänkt att det skulle vara så bra, och efter ett tag gav jag upp och gick in till sovrummet igen.

Klockan 6.24 ringde jag ändå in till förlossningen. Det kändes bra att de skulle veta att vi var på gång. Jag pratade med barnmorskan som jobbade natt och berättade läget. Jag sade att jag trodde att vattnet gått och jag hade värkar, som kom ungefär var 4:e minut. Hon sade att vi var välkomna in på en kontroll vid 10.30. Okej, tänkte jag. Det kändes bra. Då hade vi något att förhålla oss till. En tid att passa. Och då skulle vi få veta om det verkligen var på gång. Men samtidigt minns jag att jag kände jag kommer aldrig klara av den här smärtan ända tills halv elva på förmiddagen.

Efter samtalet tog jag två Alvedon för att lindra smärtan. Daniel gick ut med Blixten, så att det skulle vara gjort. Exakt samtidigt som han stängde ytterdörren så kaskadkräktes jag upp Alvedonen och allt annat jag hade i magsäcken (vilket i och för sig inte var jättemycket eftersom jag redan kräkts en gång tidigare). I samma stund som jag kräktes kände jag hur någonting forsade ur mitt underliv. Pang bom! så var det totalt plaskblött överallt i sängen. Värkarna blev mer intensiva och jag såg nog ganska mycket ut som sju svåra år när Daniel kom in efter den korta hundpromenaden. Jag ropade att han skulle komma in i sovrummet för det hade hänt en grej och han kom och började torka upp allt som kommit ut ur mig. Han fick också kolla om det var vatten eller blod eller vad det varit som kommit ur vaginan, då jag inte kunde se. Han sade att det var helt genomskinligt och vattenlikt, så då var vi verkligen säkra på att vattnet nu gått. Sen slutade det aldrig rinna, utan vid varje värk så kom en liten flod med vatten ut.

Efter det här var jag väldigt smärtpåverkad och värkarna blev kraftigare. Jag somnade nästan emellan och klarade inte av att klocka värkarna med appen. Smärtan ändrade karaktär och blev mer tryckande och jag kände att det verkligen inte skulle gå att vänta till halv elva med att åka in. Så vid 8.15 ringde jag in till förlossningen igen. Barnmorskan som svarade var en som jag verkligen inte ville ha under en förlossning (det må låta taskigt, men så var det) så jag blev lite bitter att det var just hon som jobbade. Samtidigt i den stunden spelade det inte så stor roll. Hon sade att det var ganska fullt på förlossningen. Här blev jag lätt stressad, men sen sade hon att vi var välkomna in om vi ville. Puh! Skönt. Nu kunde vi åka in. Fast det kändes nästan omöjligt för mig att klara av att klä på mig, sätta mig i bilen, åka bil, lämna hunden, åka till lasarettet, och sen ta mig till förlossningsavdelningen. Jag låg liksom naken i sängen och hade så ont som jag nånsin haft i hela mitt liv. Som tur är kommer ju värkar liksom i vågor och mellan varje värk fick Daniel hjälpa mig på med trosor och ett par mjukisbyxor och en tröja och strumpor och allt. Det rann fortfarande vatten vid varje värk och jag satte en binda i trosorna. Efter en värk var den totalt genomblöt, så jag tog två mindre handdukar och vek ihop och stoppade i trosorna. Inte så bekvämt, men jag tänkte att detta borde ju klara av att hålla torrt. Haha, nej. Inte alls. Det rann och rann och rann. Daniel sprang och letade efter bb-väskan och babyskyddet och allt som vi var tvungna att komma ihåg (direkt när värkarna hade börjat på natten hade jag hämtat babyskyddet och lagt det i hallen, och jag kände mig mycket duktig som fixat detta). Sen gick han och körde fram bilen till dörren. Han hämtade också en extra handduk till mig att sitta på i bilen. Han packade in allt och kom ihåg Blixten och hjälpte mig in i bilen. Den bilresan var den värsta bilresan nånsin. Fy tusan för att sitta med intensiva värkar i en bil som känns som den kör på varenda litet grus som finns på vägen. I alla fall så åkte vi hem till min mamma, för att lämna hunden. Jag ringde när vi var på väg, men det var ingen som svarade. När vi var framme så sprang Daniel in med Blixten och lämnade honom utan att prata med någon. Sen sprang han ut till bilen igen och vi började resan mot sjukhuset. Den dryga milen har aldrig känts så himla himla lång.

När vi kom fram så var hela jag blöt av vattnet. Handdukarna var dyngsura och det var en stor fläck på bilsätet. Såklart. Det kändes lätt jobbigt att gå igenom sjukhusentrén och ha så jävla ont och vara helt jäkla blöt. Som tur var var det ju lördagsmorgon klockan 9 och ganska folktomt i entrén. Det satt en karl där och väntade som jag jobbat med för många år sen och jag minns att jag tänkte att det är väl klart som fan att en ska möta nån en känner i den här situationen. Men jag tror inte han kände igen mig (annars: hej Kjell!) Jag kände att är det kö till hissarna kommer jag inte klara det här. Men det var ingen kö alls och vi kunde åka upp till våning fem utan problem. Väl där så ringde vi på klockan och precis när de öppnade så kom en värk och det gjorde så himla ont och jag hängde nästan på Daniel och flåsandades. När jag såg vilka som välkomnade oss blev jag himla glad. Det var en barnmorska och en undersköterska som jag gillade och som kändes himla trygga och bra. Jag har ju nämligen haft praktik i tio veckor denna vår på avdelning fem, så jag känner/känner till de som jobbar där. Den barnmorskan vi fick var en av dem som jag hoppats på skulle vara med under min förlossning. Så det kändes bra när jag visste att det skulle bli hon. De visade oss till ett förlossningsrum och helt plötsligt kändes allt väldigt verkligt.

Direkt ville de ha ett urinprov och jag fick sätta mig på toaletten och försöka kissa, men det gick inte alls det. Det kom värk efter värk när jag satt på toaletten och det var svårt att koncentrera mig på nåt annat. Jag fick byta om till en sån där klassisk sjukhusskjorta och hoppa upp i sängen (eller alltså hoppa och hoppa, more like kräla upp i sängen). Barnmorskan gjorde en undersökning för att se hur öppen jag var och dra på trissor! Fullt öppen, 10 centimeter och hon kände bebisens huvud! Det kändes som en jäkla vinst. Och det kändes så skönt att veta att vi inte skulle behöva bli hemskickade eller att behöva höra att jag bara var nån centimeter öppen och att det skulle ta lång tid. Nu kändes det ganska nära. Klockan var 9.30 ungefär och barnmorskan sade att det nog blir en bebis innan lunch och jag blev så sjukt peppad av att höra det. Tänk, att vi kommer få träffa vår bebis innan lunch!

CTG kopplades för att övervaka bebisen och barnmorskan frågade om smärtlindring. Jag hade redan innan tänkt prova lustgas, men kände mig ändå lite tveksam då det gick okej att bara andas igenom sammandragningarna och jag har hört om folk som blivit yrsliga och illamående av lustgas. Barnmorskan peppade mig att pröva ändå, för jag vet ju inte innan hur det kommer påverka just mig. Jag bestämde mig för att prova och det fungerade bra. Eller jag kände knappt nån skillnad alls, mer än att topparna på värkarna minskade lite och det var ju himla skönt. Och det kändes bra att fokusera på att andas i masken. Det blev en tydlig grej att göra för att hantera smärtan. Och tydlighet kändes bra i den här situationen. Jag var mycket smärtpåverkad.

Vid 11-tiden sattes en skalpelektrod på bebisens huvud för att det var tydligen svårt att se på CTGt. Barnmorskan ville att jag skulle försöka ställa mig upp och röra mig för att bebisen skulle åka ner ännu lite mer. Jag var inte helt nöjd över detta, det var skönt att ligga i sängen och jag hade himla ont. Strax efter försökte hon sätta en PVK på mig, men misslyckades flertalet gånger, antagligen för att jag frös mycket och för att jag stod upp. Jag blev alldeles blåmärkig på armar och händer och tänkte att det var ju humoristiskt att just hon misslyckades idag när det var hon som hjälpte mig att sätta min första PVK för några veckor sedan. I vart fall så urintappades jag vid 12-tiden ungefär och det var en sån där grej som jag alltid tänkt att det borde vara obehagligt och väldigt känsligt. Jag har ju både satt katetrar och tappat patienter, men det här var första gången på andra sidan. Men det var inte alls jobbigt. Det kändes knappt och det var liksom skönt att bli av med urin.

Klockan hade blivit efter lunch och jag ville att det skulle hända nåt. Den där innan lunch-bebisen kunde vi ju glömma. Det gick långsamt kändes det som. Värkarna var fortfarande kraftiga, men inga krystvärkar. Barnmorskan och en läkare kom överens om att prova med värkstimulerande dropp. Nu blev värkarna mer intensiva och vid 12.35 började jag krysta. Det var så skönt att äntligen få krysta! Att få använda smärtan till något. Att inte bara behöva stå ut och ta mig igenom, utan att få TA I. Och jag höll på hur länge som helst, kändes det som! Först låg jag på sidan och jag tog i och tog i och det kändes som om bebisen aldrig nånsin skulle komma ut och samtidigt kändes det som om det alldeles strax var klart. Det gjorde jävulskt ont och tiden kändes som en evighet. Barnmorskan frågade om jag ville känna på bebisens huvud och det ville jag. Jag sträckte försiktigt ned handen och kände ett mjuk och hårigt huvud och det var den konstigaste och bästa känslan. Efter det ville jag verkligen FÅ UT den där bebisen. Tiden gick och barnmorskan tyckte jag skulle byta ställning. Jag var villig att prova allt som kunde underlätta att få ut bebisen. Jag lade mig på rygg och försökte hålla om benen och ta i, men jag tyckte det var svårt att få kraft. Undersköterskan tog tag i ena benet och Daniel i det andra och efter att ha krystat i en timme ploppade äntligen, äntligen en skrikande liten bebis ut!!

Det var den bästa känslan någonsin. All smärta slutade och magen sjönk ihop som en degklump på en gång. Bebisen skrek och var så himla fin. Jag kände mig nästan avundsjuk på Daniel som fick se allt från andra hållet. Jag fick upp bebisen på bröstet och det kändes otroligt att den där lilla fantastiska nu var våran. Samtidigt kändes det så självklart och rätt. Jag var peppad att det hela nu var över.

Placentan kom lätt ut och den såg himla cool ut. Barnmorskan undersökte mig och det gjorde ont och sen kom en läkare in som ägnade typ en halvtimme åt att sy ihop mitt underliv och det gjorde himla ont igen, men det gjorde inte så mycket för jag hade min nya bebis på ena armen och lustgasen i den andra. Jag chitchattade med barnmorskan och läkaren och allt kändes så jäkla bra.

Både jag och Daniel grät och pussade på bebisen om vartannat. Sen fick vi den där berömda fikabrickan med firadricka och svenska flaggan, och jag fick duscha och var alldeles yrslig och ganska svag och framåt middagstid fick vi flytta in till BB-avdelningen (jag blev skjutsad i rullstol, mvh svag och yr). Sen ägnade vi ett och ett halvt dygn åt att inte sova något utan bara titta på bebis och vara irriterade på de andra som bodde i rummet och försöka ta in vad som skett under lördagen. Jag hade liksom fött fram en helt ny människa. Det är ganska ballt ändå.  

När jag ser tillbaka på förlossningen så här nästan en månad efteråt så är det endast med bra känslor. Jag hade en jättebra förlossning! Den blev ganska likt så som jag tänkt mig och så som jag ville ha det. Jag var hemma så länge jag orkade och jag använde lagom med smärtlindring för att klara situationen, saker som jag pratat med min barnmorska om innan. Under själva förlossningen hade vi ett jättebra barnmorska/undersköterska-team som hjälpte till och Daniel var ett enormt stöd. Det gjorde ont som fan, men jag kände mig trygg hela tiden.

(Så här såg det ut när vi skulle åka hem från BB och Folke hade kläder på sig för allra första gången och jag gjorde mitt bästa för att stå upp trots ett underliv som blödde och kändes stort och svullet som en fotboll och försökte ta in att JAG VAR NÅGONS MAMMA NU.)

"Confidence, Cohen"

Ibland önskar jag att jag, likt Seth Cohen, hade min egen Anna som kunde peppa mig att få lite bättre självförtroende.

Men samtidigt undrar jag varför folk alltid tror att ens självförtroende kommer att bli bättre av att de påpekar att det kanske inte är så jättebra? Jag vet inte hur många gånger jag hört "Du måste få lite bättre självförtroende bara, så går det toppen". Det enda jag känner är JA JAG VET ATT JAG INTE HAR SÅ DÄR JÄTTEMEGABRA SJÄLVFÖRTROENDE EXAKT HELA TIDEN. Tro mig, jag vet. Jag vet det mest av alla, för det är jag som lever i den här kroppen. Genom att påpeka det hamnar jag bara i en jättekonstig situation där jag känner mig ännu mindre och sämre än jag redan gör.

Det knäppa är att det folk tycker är "dåligt självförtroende" tycker jag ofta är normalt beteende, allra särskilt om en är ny på en arbetsplats eller i skolmiljö, vilket ofta är fallet i dessa situationer. Att jag är ny och känner mig osäker och inte kan regler och rutiner och vill vara säker på att jag gör rätt och att det inte ska bli fel. Det tycker jag är bra beteende, men andra ba "dåligt självförtroende". Så himla tröttsamt.

För ungefär ett år sen fick jag nog och ringde det där läskiga samtalet om barnlöshetsutredning

Efter förra inlägget fick jag några kommentarer som ville att jag skulle skriva mer om barnlöshetsutredningen och hur den gick till för oss och så där. Och det kan jag ju göra. Jag visste själv inget alls om detta när jag och min man gick in i det.

Vi har försökt skaffa barn/bli gravida i ungefär tre år. Och det är en skitlång tid. Och inget har hänt. Alla graviditetstester har alltid varit negativa. Och på den tiden hinner en tänka väldigt mycket. Till exempel så blir en ganska övertygad om att nåt är fel. Om att det aldrig kommer att gå. En googlar på adoptionssajter och börjar tänka kring det och vet inte riktigt vad en tycker om adoption egentligen och känslorna är kluvna och en tittar på Vänner och känner sig som Monica och Chandler och en börjar tänka på en liv helt utan barn och hur det skulle kännas.

Och allt går så himla långsamt. Och det känns som PRECIS alla andra blir gravida och får barn hela tiden. Och att det är så jäkla lätt för dom. De verkar bara råka knulla lite och sen vips är dom gravida. Och vissa säger att det var inte ens meningen, en lycklig liten "olycka" och när en hör det så bränner det bakom ögonlocken. Och till sist är det allt en kan tänka på och det gör så himla ont att höra och läsa om alla andra som får barn. Liksom ont i allra innersta delen av hjärtat.

Så till sist en dag fick jag nog. Jag gick in på landstingets hemsida och kollade var i min närhet en kunde genomgå fertilitetsutredning och ringde dit helt skakis (så jäkla jobbigt att prata i telefon ju! och ännu jobbigare att prata om känsliga grejer). Och det svarade en gullig person som tyckte att vi helt klart borde få komma och genomgå en utredning för så lång tid ska det inte alls ta att bli gravid. Hon rekommenderade mig att ringa till en klinik och det gjorde jag och de svarade där med och var gulliga och ställde ett gäng frågor på telefon och så skulle vi få komma dit om ett par veckor (nästa gång jag hade mens, för det skulle en ha för proverna). Och allt kändes med ens en liten aning bättre för nu var liksom första steget taget.

När vi väl gick dit så var jag också helt skakis och allt kändes lite läskigt och skitjobbigt, för vad hade vi gett oss in på? Och vad skulle proverna säga? Första besöket så togs det blodprover för de skulle undersöka hormonnivåer och äggreserv och så vidare. Och vi pratade lite och så där, men jag tror det gick ganska fort. Sen under kommande veckor och månader så följde flera besök med spermaprov och flertalet gynekologiska undersökningar (en blev verkligen vän med den vaginala ultraljudsscannern). Och vi pratade med läkaren och hon sade att allt såg bra ut. Vilket nästan gjorde mig irriterad. Varför fungerar det inte då?! Det var väldigt frustrerande. Men samtidigt skönt, såklart. Äggen fanns och ägglossning skedde och spermierna var både många och snabba. Tydligen.

Och vi satt och pratade med läkaren om sex och samlevnad och grejer och hon var sådär superpedagogisk och tydlig och till sist satt jag och funderade på om jag verkligen vet hur barn blir till. Ja, men efter som vi försökt så länge. Jag tänkte att jag kanske missat en svinviktig lektion på sexualkunskapen i åttan där de gick igenom nåt magiskt sätt angående hur en blir gravid.

Men så var det ju inte såklart. Jag hade inte missat nåt. Vi hade gjort rätt alla gånger. (Vad humoristiskt det hade varit annars? Om läkaren ba "jaha ni har inget penetrerande sex, men så blir inga barn gjorda??" Och vi skulle vara helt chockade och storögda och ba "Aha! Okej..! Tack!").

I vart fall bestämdes det att vi skulle få börja med IVF precis efter sommaren (vi gjorde utredningen under våren). Och då släppte lite av en sten från våra axlar och vi kunde slappna av. Och ta det lugnt och njuta lite av sommaren, för nu hade vi ju en lösning i sikte. Och det var så skönt.

 Och sen där i början på september då ringde dom och meddelade att nu var det dags, nu skulle vi börja med IVF. Då fick jag tårögt svara att, "nä, det behövs inte". För två dagar innan hade jag tagit ett graviditetstest som var positivt.

Jag ser villor pyntade med björkris och svenska flaggor och ballonger och skyltar

Det är skolavslutningskväll i staden och jag går runt, utan att fira någon, utan att titta på studenter, och tänker på att det var tio år sedan jag själv tog studenten. 10 år och exakt samma. Och en helt annan person. Samtidigt. Ibland är det jobbigt att ens tänka tillbaka för det finns så lite av mig i den där blonda tjejen på mina studentbilder.

Jag går runt i den varma sommarkvällen med hunden och undrar om det är lättare för tonåringar nu? För studenter? Eller svårare? Eller exakt samma? Jag går runt i sommarkvällen och tänker på hur töntigt helande det är att gå runt i en sommarkväll. Med solnedgången framför ögonen och musik i hörlurarna. Jag tänker att för tio år sedan var det svårare att få tag i musik att lyssna på i hörlurar. Och för tio år sedan visste jag inte riktigt hur bra jag mår av att ta långa promenader.

Jag ser villor pyntade med björkris och svenska flaggor och ballonger och skyltar och tänker på de studenterna som bor där. På hur deras natt kanske kommer vara. Kanske vild och galen. Kanske fylld av fylla och bråk. Kanske ensam utan klasskamrater men med föräldrar. Kanske för att alla klasskamrater är rövar som den aldrig mer vill träffa. Eller för att alla klasskamrater är jävla mobbare.

Jag tänker på hur min dag var för tio år sedan och hur min dag var idag. Hur ett helt liv får plats på tio år. Och hur får de kan gå.

Jag har tittat på Orange is the New Black och lyssnar på Martha Wainwright och önskar att jag hört den här sången för tio år sedan.

I will not pretend, I will not put on a smile

I will not say I'm all right for you

Freaking sommarlov!

Idag är det måndag och i fredags skrev jag två tentor, de sista tentorna för terminen, och där med har jag sommarlov! Wohoo!

Fast jag må erkänna att det känns lite knäppt. Jag har gått en helt år på sjuksköterskeprogrammet. Bara två små år kvar (stora år!). Skolan har varit så intensiv och ny och mycket skoltid och mycket tentor och mycket kurslitteratur att tanken på att vara fri från det tills i höst, känns så galet. Fast bra också.

När jag vaknade i morse så kände jag mig så fri, jag kunde liksom göra vad som helst, utan att ha ångest för att jag borde läsa kurslitteratur eller nåt sånt. Så härligt att "bara" jobba i sommar och inte ha en massa måsten som hänger över en på samma sätt. När jag går hem från jobbet är jag liksom klar med jobbet. För den dagen. Jag kan släppa det och bara vara. Så är det ju aldrig med skolan. Det ska bli så härligt.

Och eftersom jag på senare tiden blivit värsta sommarälskaren, så känner jag att den bästa tiden verkligen ligger framför mig. Även fast sommaren kommer bestå av mest jobb, känner jag massa pepp. Som när jag var 10 och fick sommarlov. Allt roligt ligger framför mig.

Saker jag gråtit åt idag

Jag känner mig extremt skör just idag. Jag vet inte varför. För att det regnar? För att det är lördag och jag är ensam hemma med noll planer? För att jag ska ha ägglossning strax med hormoner och allt vad det innebär? För att livet är allmänt tungt precis innan sommaren? Jag vet inte, antagligen en blandning. Men i alla fall.

Saker jag gråtit åt idag:

1. Husdjur och hur fantastiska de är. Blixten i synnerhet. Och hur himla svårt det kommer vara att överleva när inte han finns kvar längre.


2. Låten Flashlight av Jessie J.

Låten kommer från Pitch Perfect 2, som jag inte ens sett. Men raden I'm stuck in the dark but you're my flashlight. You're getting me through the night är tårframkallande idag. 

3. Den här scenen från How I Met Your Mother:

Mycket kan en säga om HIMYM och jag har kritiserat serien flera gånger, men nåt jag verkligen gillar med den är Lilys och Teds vänskap. Hur den har växt och blivit så stor och djup liksom även fast Ted tekniskt sett var Marshalls vän från första början. När de två står där på taket och berättar saker för varandra som de aldrig berättat för nån annan tidigare och knappt ens för sig själva. Lily erkänner att hon ibland inte alls vill vara mamma och Ted erkänner att han vill att Robin ska göra slut med Barney och bli ihop med honom istället. Det är så fint att de kan ha varandra till det och jag blir alldeles tårögd. 

Praktik i ett yrke som jag i vanliga fall jobbar i

Jag går ju, som bekant, i skolan och har just nu fem veckors praktik. Praktik i ett yrke som jag i vanliga fall jobbar med. Lite luddigt, men det går ganska bra.

I vanliga fall, när jag jobbar, är jag van att jobba själv och ha mina gamla vanliga vårdtagare som jag har en relation till. Nu är jag helt plötsligt inte alls själv, på praktikplatsen, och det är folk överallt och jag är extremt medveten om att jag blir bedömd för allt jag gör. Bedömd för skicklighet och hur jag utför uppgifter och hur jag är som person och hur duktig jag är på att prata och va glad, typ. Och jag är inte en glad och pratsam människa. Jag är en ganska tyst och blyg människa, som behöver massvis med tid för att bli bekväm och känna mig hemma. Nu börjar det närma sig halvtidsbedömning med läraren, som då kommer till praktikplatsen, och jag är så himla nervös. Nervös för att inte klara det. För att jag känner mig obekväm och inte riktigt vet min roll på praktiken. Jag tycker det är svårt att "vara framåt" och "ta egna initiativ" för jag vet ju inte deras rutiner eller var något finns eller hur deras dagar brukar se ut.

Samtidigt känns det larvigt att vara nervös, för jag vet ju att jag är himla bra på detta. Det är ju det här jag kan. Både praktiskt och teoretiskt. Men handledaren är bara en person och den ska bedöma mig och berätta för min lärare hur jag är och beter mig och det känns som är några veckor är alldeles för kort tid för att veta det.

There's sadness in the family, Dad told me. Let's not speak of it, it only brings us down

Jag känner mig ofta ganska ensam och utanför. Det är en grej jag skäms massor för. Det är såna där tråkiga och fula känslor som en egentligen inte ska prata om. Och gör en det så är det som om en klagar eller gnäller eller jag vet inte vad. Det är lätt att få ett "Du måste vara mer positiv" eller "Du måste ta första steget själv" kastat i ansiktet. Att jag måste vara mer framåt och ta för mig. Eller så får en höra att alla tycker det är svårt med det sociala, ingen passar in, alla fejkar hela tiden. Och det kanske är så, vad vet jag? Men varför är det då alltid jag som är awkward och inte har nån att stå och chitchatta med? Alltid jag som sitter ensam? 

Det är svårt att beskriva hur det känns att vara ensammen. Jag går till skolan själv, går in själv, sätter mig själv. Pratar inte direkt med någon i korridoren, i kafeterian och ingen pratar direkt med mig. Alltid lite utanför. (Tack och lov för grupparbeten, där jag blir tvingad in till en grupp, en tillhörighet som jag ska arbeta och umgås med och de är tvungna att vara med mig. Där kan jag trivas mer och det känns lite lättare i hjärtat, lite enklare med det sociala.)

 Tänk att jag fortfarande får ett sånt hugg i hjärtat när bänkarna är två och två, eller indelningen är i par, och jag får vara ensam. Alltid ensam. Den som ingen väljer. Den som får sitta ensam. Den som ingen vill vara två och två med för de har redan någon annan att vara i par med. Redan någon annan de är närmast. Någon annan som gjort intryck, som är roligare eller trevligare. Någon annan som märks mer. Det är alltid lite sorgligt och fast jag är så jävla van så gör det alltid lite ont.

Jag är en sån där som folk inte känner igen, även fast vi träffats innan. En sån där som ingen kommer ihåg namnet på. En sån som läraren inte riktigt minns namnet på fast han varit enda läraren under två hela kurser. En sån där osynlig. En sån där som inte riktigt passar in någonstans. 

På jobbet trivs jag med vårdtagarna, men har svårt med kollegorna. Jag har aldrig förstått mig på kallprat och tycker det är lättare att vara tyst. Jag äter lunch själv och är så van med det att sällskap känns jobbigt.

Jag tänkte länge att jag inte alls skulle skriva det här, för jag vill inte grotta ned mig i de här känslorna. De är så svarta och kladdiga och lägger sig som en dimma överallt och när jag är mitt i de hemskaste, mest utsatta känslorna av ensamhet så är det så svårt att ta mig ur dimman och jag vill egentligen inte tänka på det. Jag vill hellre bara låta det vara. Tänka på roligare saker. Men samtidigt vill jag prata om det. Jag tänker att jag kan väl inte vara den enda som känner så här? Det känns viktigt att skriva och prata om känslor som inte alltid är så himla charmiga och tilldragande hela tiden. Prata lite om det fula och kladdiga. 

Män i mina drömmar: del 2

Jaha, nu hände det här igen. Jag har en tendens till att alltid drömma väldigt verkligt och äkta och intensivt och jag drömmer ofta om random folk. Folk jag inte känner, folk jag känner ytligt, folk jag följer på Instagram, kändisar. Och så vidare. Och sedan blandas människor jag känner i verkligheten in i detta, och det är en himla röra.

Ibland är drömmarna extrasuperintensiva. Det hände när jag gick i gymnasiet en natt. Då drömde jag om en kille i nån klass över mig en hel natt och jag kommer fortfarande ihåg drömmen. Och det är därför jag ens kommer ihåg den killen, för vi hade absolut ingen gemensamt. 2012 drömde jag en natt om Channing Tatum och sen vaknade upp och tyckte han var värsta drömkillen (höhö).

Häromnatten hände det igen. Superintensiv dröm. Fast om en kille i min klass!! Och mer supersexig sexdröm än något annat. Jag har aldrig pratat med den här killen innan och jag vet ingenting om honom. Jag har bokstavligt talat bara sett och noterat honom i klassrummet. Varför ska min hjärna komma på sådana sjuka saker när jag ligger och sover?! I drömmen var vi i någon form av underjordisk bunker, lite som i Mockingjay och det var vatten, duschar och sprinklers, involverade. Och mycket naket! Och liksom *romantiskt*. Lååångsam avklädning i dunkelt rum. Varför gör min hjärna scener i slow motion? Varför drömmer jag sånt här? Och VARFÖR i hela friden minns jag det?? Jag skulle vara lycklig om jag slapp minnas och slapp skämmas och rodna när jag ser honom i skolan.

När allt blir fel

Jag vill så himla gärna vara en chill och cool människa, en sån som bara finner sig i situationer och anpassar sig i livet, men det är jag inte. Tyvärr. Jag är känslostyrd och blir så jäkla obekväm ibland. Jag passar inte in och vet inte vad jag ska göra med mig. Kroppen känns fel och för stor och jag känner av hur jag står, hur jag andas, min dåliga hållning. Så här är det inte alltid, inte ens så ofta längre, men det hände idag. Och det är så himla pinsamt, för det märks så väl. Jag kan inte dölja det.

Idag i skolan hade vi praktiska övningar hela dagen. Praktiska grejer är ju ganska viktigt på sjuksköterskeutbildningen. Vi skulle bädda sängar och utföra personlig hygien och så vidare. På varandra och på dockor. Vi fick "arbetskläder" och skulle byta om. Kläderna fanns i storlek S eller L och det är ganska sämst för en osäker person som har storlek M. Redan där blev allt helt fel för mig. Det kliande innanför huden och jag ville liksom bara gömma mig. Försvinna. Sen gick vi in i metodrummet och skulle göra dessa praktiska övningar. Framför alla. Jag klarar inte av sådana situationer. Hela jag känns malplacerad och felaktig. Obekväm. Alla andra verkar så naturliga i en sådan låtsassituation, men jag kan inte vara det. Jag ville bara blunda och dö när jag skulle låtsas vara patient, för att känna på hur det är i patientens situation. Även fast jag tycker det är superviktigt att känna hur det känns, så blir situationen helt fel för mig. Jag får scenskräck av att vara inför alla.

När vi skulle prova använda bäcken så sade läraren att hen behövde assistans av en av studenterna för att visa för de andra hur en skulle göra och jag stod närmst så hen bad mig hjälpa till, men jag kunde bara inte. Under dagen hade flera av de i klassen hjälpt läraren att visa, jag var den enda som sade nej, men det låser jag för mig. Jag kan inte. Jag kan inte vara spontan och stå framför alla. I blickfånget. Det går inte.

Gråtfest

Jag kan vara en ganska blödig människa. Jag gråter till cancergalor och till Grey's Anatomy och till gifar med sörjande hundar. Sån har jag alltid varit. Och det blir ju inte bättre när jag har mens, om en säger så.

Här är fyra videos jag gråtit till idag:

Amerikanska politikern Wendy Davis som filibustrar för att fördröja och stoppa en omröstning som skulle försämra abortsätten om det blev ja. Så ballt! Och allt stöd bland publiken. Så himla fantastiskt. Hon pratade i en hel dag, över tio timmar.

YouTubearen Jessica Vigansky berättar för sin pappa att hon är med barn, och han alltså ska bli morfar. Dör på hans gulliga reaktion.

TFIOS!!!

Och till sist en alzheimerssjuk man som har tappat talet, men pratar finfin med dotterns hund:

Sånt här kan jag sitta en hel kväll att gråta till. Ibland kan jag till och med aktivt leta upp sorgliga/fina/vackra videos och historier och bara grååååta.

Typiskt bra tillfälle för nån ond att attackera

På tal om förra inlägget om ensamhet, fast kanske mer skojfriskt/skitläskigt: i natt ska jag sova ensam i nya huset! Det är dagen före julafton och Daniel jobbar natt, så jag måste sova helt själv. Jag gillade inte att sova ensam i lägenheten, och tanken på att göra det här är inte rolig. Vi har bara bott här i två nätter, i natt blir alltså den tredje, och nu ska jag sova helt själv!! Typiskt bra tillfälle för mördare/spöke/panter eller nåt att slå till och attackera. Tur att jag har Blixten, annars hade jag gått under. Han är kanske inte särskilt stor eller skräckinjagande om nu attacken skulle komma, men han är i alla fall mjuk och go och sällskaplig.

Alla ljud är nya i huset och allt mörker är nytt och annorlunda. Vi har inga persienner eller rullgardiner så valfritt spöke eller allmän odåga har fri sikt in. Usch, nu tänker jag att jag inte borde skrivit detta pga nu kommer jag jinxa hela situationen. Men, det får bära eller brista. Själv måste jag vara och sova måste jag göra.

En usling

Idag är det andra advent och jag känner mig som en usling. Jag skulle egentligen ha åkt iväg på en grej idag, men jag ställde in det i sista sekund. Jag känner mig alltid så himla dum de få gångerna jag ställer in grejer, eller inte kommer. Men det fanns inte en chans att jag skulle orkat åka till Stockholm idag. Flera timmars resa. Flera olika bussar. Bussar som inte passar varandra i tid och skulle inneburit en timmes väntan utomhus sju på morgonen. En söndag. När jag vaknade var det åtta minus. Det fanns inte en chans att min kropp skulle orkat ta sig till huvudstaden.

Och jag hatar ju att åka själv på grejer. Resa är nåt av det värsta jag vet, och är jag själv blir det ännu värre. Jag blir så orolig och nervös. Kan bara tänka att allt kommer att gå fel. Jag kommer missa bussar och tåg och jag kommer att gå vilse och inte hitta. Eller gå in i fel dörr. Glömma bagaget på perrongen. Göra bort mig.

Men jag känner mig ändå så himla sämst som inte kämpar hårdare. Eller skaffar ett himla körkort så jag slipper åka buss.

Om telefonskräck

Jag har utvecklat en rädsla för min telefon. Eller nej, vad säger jag. Inte utvecklat. Det har inte blivit så på senare dagar. Så har det alltid varit. Jag har alltid varit obekväm och besvärad av min telefon. Blivit illa till mods när det låter. Samtidigt som jag vill att den ska ringa eller plinga till, för det är ju kul om folk vill nå en, det betyder att en är omtyckt och jag vill vara omtyckt. Samtidigt så vill jag så himla gärna att den inte ska ringa. För det betyder ju att jag måste göra nåt tillbaks. Att jag måste svara. Att jag måste agera i världen. Eller så betyder det nåt dåligt. Det kan vara dåliga nyheter. Allt från någonting riktigt hemskt, till att någon ställer in. Att någon inte vill träffas. Fast jag tycker ju att det är lika jobbigt när någon vill träffas.

Jag minns förr. I gymnasiet. Min gamla Siemens-telefon. Det var inga smart phones på den tiden. Den fanns inte internet på telefonen och det fanns ingen kamera. Jag förstod knappt hur den fungerade och var livrädd att den skulle ringa ifall jag skulle göra fel. Jag minns en gång att en tjej i min klass frågade om hon fick ge mitt nummer till en kille som tydligen ville ha det och den här tjejen var snäll och glad och peppig så av någon anledning sade jag att okej, det får du väl. Och så sms:ade han. Såklart. Det var ju därför han ville ha numret. Och jag svarade. Och vi messade till varandra. Och samtidigt som jag ville att han skulle svara så ville jag inte det. Jag kände mig bara ful och värdelös och så fort mina ord skickades till en annan telefon så kändes de fel och alldeles för privata och jag skämdes när jag tänkte på att jag låg i min säng och hade någon form av samtal med en kille som jag inte ens pratat med i verkligheten. En kille som jag inte ens var särskilt förtjust i. Allt kändes kladdigt och fel och telefonen blev någonting jag bara ville skulle vara tyst och inaktiv.

Något år senare fick jag en Motorola-telefon. Den tyckte jag var himla fin till en början. Den hade kamera och färgskärm och kändes mycket modern. Den hade Rocky-theme songen som ringsignal. En sån där gammal typ av pling-plong-ringsingal ni vet. Det var inget jag valde, utan den hade den redan programmerad när jag fick den. Hatet jag utvecklade mot den där jävla Rocky-sången blev så himla stort. Det tog år innan jag ens kunde lyssna på den igen. Jag satte på den precis nu, när jag skriver det här, och det var nästan inga jobbiga känslor kvar, så det är ju skönt. Men då. Förr. Herre min påve, så jobbigt jag tyckte det var. Det ryste i mig varje gång det ringde. Jag vet inte ens varför. Jag var rädd att det skulle vara någon som ville nåt. Som skulle tvinga mig att säga nåt. Tvinga mig att lämna ut mig, vara mindre privat än jag ville. Tvinga mig att vara social och go och gla'. Jag har aldrig varit go och glad.

Nu för tiden är det mer på grund av att jobbet ringer och det skapar en sån himla stress hos mig att vara ring-och-spring-vikarie. Att veta att de kan ringa fem i sju varje morgon och vilja att jag ska komma till jobbet bums. Eller på eftermiddagen för den delen. "Kan du komma nu?" Det är psykiskt påfrestande för mig att veta att de kan ringa när som helst och då förväntas jag släppa allt och komma. Jag tycker mitt jobb är jätteroligt och jag gillar att jobba, men jag behöver verkligen helst ett par dagar, eller i alla fall ett dygns, framförhållning. Annars blir jag jättestressad och trött i huvudet. Och det är svårt att ställa om till jobb på direkten för mig. Att sova, få ett samtal, hoppa i jeansen och cykla iväg och vara på jobbet på bara 15 minuter, eller nåt. Mitt huvud klarar liksom inte riktigt av det. Jag gillar att vara mentalt förberedd. Så att hela tiden vänta på att de ska ringa och när det väl ringer både hoppas och samtidigt inte hoppas att det är jobbet.

Det är inte bara rena telefonsamtal det gäller. Allt är lika jobbigt. Sms och mejl och facebookmeddelanden och chat. All form av kommunikation. Med alla typer av människor. Både privat och jobbmässigt. Kollegor, klasskompisar, vänner, släkt. Jag tycker det är så obekvämt. Jag vet ju aldrig vad den andra kommer att skriva, vad den kommer att svara. Och samtidigt vill jag kommunicera med folk, för jag vet att mina relationer, både sociala och professionella, lider av detta. Jag jobbar med de här känslorna hela tiden. Och de har verkligen förbättras. Jag blir lugnare och duktigare och bekvämare hela tiden. Men det är verkligen inte lätt.

7 år!

Idag har jag och min stora kärlek varit ett par i sju år. Det känns både lång tid och kort tid på samma gång.

Här kommer en random bild på oss så ni minns hur vi ser ut, den är från en fest hemma hos oss när vi bodde i Malmö för några år sen:

Det känns ganska länge när jag tänker på allt vi hunnit med under de här sju åren. Hur mycket livet och vi och omvärlden ändrats och hur vi vuxit upp och verkligen blivit vuxna. Eller vadå vuxna? Men vi har blivit äldre och bättre i alla fall. Mer perfekta än nånsin skulle jag säga.
Det känns ganska ballt att leva med sin bästis och liksom dela hela livet med nån.

 Jag satsar på sju år till, men hoppas på hundra!

Oh, Lola!

Det är spännande det här med doft och hur en minns olika dofter och när en bar dem. Jag bar Oh, Lola! när jag gifte mig.  Jag tycker att det är en himla god doft, och ganska olik från vad jag brukar gilla. Nu kommer jag alltid att tänka på min bröllopsdag när jag känner den här doften.

Och det är ju ganska magiskt faktiskt. Att dofter är så starkt förknippat med olika minnen. Jag beställde Oh, Lola! specifikt för att bära på den dagen och den här doften kommer alltid att vara speciell för mig.

Så fort jag känner den här doften tänker jag på den där dagen i november och hur nervös jag var innan. Nervös för att allt skulle klaffa. Att allt skulle bli bra och precis som jag ville. Jag minns hur mörkt det blev prick klockan 16 och hur glad jag var att vi fixat belysning till verandan där vigseln skulle ske. Jag minns hur vacker min klänning var, liksom alldeles gnistrande, och hur stilig min (då blivande) man var. Jag minns alla gäster och jag minns hur rolig festen var.

När jag känner mig nere kan jag alltid ta en sniff på Oh, Lola! och bli på bättre humör. Jag kommer nog alltid vara extra förtjust i den här parfymen. Min egen speciella bröllopsdoft.

Kända män jag var förälskad i som barn, del 5: Sångaren i ett coverband på Öland en sommar

Jag var liten. Jag minns inte hur gammal, men liten. Kanske gick jag i lågstadiet. Kanske i mellanstadiet. Eller nåt sånt. Jag var i alla fall på semester med hela min stora familj. På Öland var vi. På Böda. Vi campade. Vi kids tyckte det var svinroligt. Vi åt glass och badade dagarna i ända. På kvällarna gick vi till någon form av pub och restaurang och åt mat och drack läsk. Vi barn alltså. De vuxna kan nog ha druckit nån öl. I vart fall så var det då jag såg honom. En av de snyggaste karlar jag sett. Då. Han var sångaren i coverbandet som uppträdde på campingplatsen. Men för mig var han en rockstjärna. Jag tyckte han var supersexig och tog en massa bilder på honom. På den här tiden var det kameror med film i. Så det kostade liksom för varje foto. Men jag kunde inte bry mig mindre. Den här vackra varelsen var tvungen att fångas på bild. Tyckte jag. Han hade långt, fladdrande hår och han sjöng låtar som Living Next Door to Alice och Mustang Sally. Det var after beach och den kanske 35-årige sångaren var mitt ögongodis.

Jag blev aldrig förälskad i pojkar i min egen ålder när jag var liten. Nästan aldrig i alla fall. Bara i äldre killar. Vuxna män. Gubbar.

I heard air hiss out the hole!

Idag har jag känt mig väldigt Hannah Horvath. Jag har nämligen något i mitt öra. Eller, rättare sagt, jag har känslan av att det är något i mitt öra. Något som killar mig. Som jag inte får ut. I vänsterörat. Så himla irriterande. Vad är det?! Det måste ut. Jag blir galen. Är det en liten insekt? Är det hundhår som fastnat där? Är det något som lagt ägg och byggt bo i mig? Eller är det bara lite öronvax?

Jag har varit nära hela dagen att köra upp en tops så långt det bara går för att få bort känslan. Men jag har hållit mig. Än så länge.

Jag hoppas att det inte kommer gå så här långt.

Mina åldersnojor

Det är konstigt det här med ålder. Ibland känner jag mig så himla gammal. Och andra gånger är jag så ung.

I skolan är det jag som är den gamla. I ålder är jag gammal. Jag är närmare trettio än tjugo och det tycker tjejerna i skolan är svinagammalt. De är strax över tjugo. Vissa har barn. De flesta har barn. Eller barn på väg. Jag har varken eller. Även fast jag är så gammal.

En boende på avdelningen där jag gör min praktik kommenterade igår att hon nästan blev orolig för mig. Att vara över tjugofem och inte ha barn än, det tyckte hon inte lät bra. Att få första barnet nära, eller efter, trettio var alldeles för sent, tyckte hon. Nu är hon visserligen 90 år och dement, men ändå. Det ligger nåt i det hon sade. Jag får känslan av att många håller med henne. Just det där med barn verkar vara en hang up för folk. Många tycker liksom att det är konstigt att vara i min ålder och inte ha barn än. Att jag börjar bli för gammal. Snart är min tid förbi och the ship has sailed. De blir nästan oroliga för att jag är så gammal.
Det samma gäller det här med fast anställning. Att jag inte har det tycker många är lite konstigt och oroande. Det "bör" en ha vid en viss ålder. De som tycker det är givetvis från en helt annan generation än jag och många har inte riktigt koll på hur arbetsmarknaden ser ut idag. Eller de vet väl egentligen, men är ändå fast i tanken att det ska vara "som förr". När de var unga. När de fick jobb hur lätt som helst. I alla de här sammanhangen känner jag mig gammal. Eller rättare sagt för gammal.

En annan anledning till att jag känner mig gammal i skolan är att jag har så himla mycket mer utbildning än alla de andra i klassen. Jag har mer kunskap och mer verktyg att använda kunskapen. Och eftersom jag är lite äldre har jag även mer erfarenhet generellt. Jag har arbetat mer, till exempel. Pluggat mycket mer. På högskola och universitet. Det gör att jag i många ämnen vet mer och får förklara saker för andra. Och det gör att jag känner mig himla gammal.

I andra sammanhang känner jag mig jätteung. Inom partiet till exempel. Där är jag ung med stort U. Rena barnet. Jag var ju iväg på en konferens häromhelgen och då var jag definitivt yngst. Den som var yngst efter mig var strax under 40. De som var runt 50 var i princip unga de med. I de fallen kan jag känna mig ung och dum. Det är ju sämsta sättet att känna sig ung på. Jag kan känna att mina tankar och åsikter inte är särskilt viktiga för att jag inte har samma kunskap och erfarenhet som de äldre. Att de ser ned på mig på grund av min ålder. Typ vad gör en sådan ung jänta här, med oss? Som om jag inte hör hemma där.

Jag tycker inte jag hör hemma någonstans jag. Vad ska en tjugosexåring hunnit med i livet egentligen? Var hör jag hemma? Ingenstans verkar det som. Jag låter liksom mina åldersnojor styra mig. Jag har alltid varit ganska ålderskänslig. Ganska åldersbesatt. Jag har aldrig velat erkänna det, men jag har alltid tyckt ålder varit viktigt. Jag har alltid blivit stressad när folk som är yngre än mig "hunnit med" mer. (Som om det finns en måttstock på vad en ska hinna och när). Jag jobbar hela tiden på att inte bry mig. Jag undrar när jag kommer känna mig nöjd och bekväm i min ålder.

Överlag tycker jag dock att allt blir bättre med åren. Jag gillar nog den här åldern ganska mycket. Jag fyller tjugosju i år och det känns ganska okej. Ibland. Ibland får jag svindel när jag tänker på hur gammal jag är. Rent känslomässigt har jag aldrig haft en bättre ålder. Jag har aldrig mått bättre eller varit lyckligare än just nu. Att vara ung är inte what it's cracked up to be. Varje år blir livet bättre. Än så länge i alla fall. Förhoppningsvis fortsätter det så.

Kända män jag var förälskad i som barn, del 4: Jon Bon Jovi

Det var precis i början på år 2000 och jag var runt 13 år när Bon Jovi släppte singel It's My Life. Och jag föll direkt. Det var så jäkla bra. Tyckte jag då. Jag tittade på Mtv och Ztv och bara väntade på att just den videon skulle spelas. När det gjorde det blev jag så himla lycklig. Jag köpte skivan och spelade den dygnet runt. Min kompis Linnea blev ungefär lika förtjust som jag och vi började lyssna på massa gamla Bon Jovi-skivor.

 Ztv hade en grej där de körde en timme med musikvideos från samma artist. Jag spelade in Bon Jovi-timmen på en VHS-kassett som jag sedan spelade sönder. Det var ju bara så himla bra. Och Jon Bon Jovi var ju bara så himla snygg.
Linnea hade en CD av dem som inte jag hade och vi brukade lyssna på den hemma hos henne. På sommaren så skulle Linnea åka på semester med sin familj och det slog mig samma morgon som hon skulle åka att det skulle ju betyda att jag inte skulle få lyssna på den skivan som hon hade på hela tiden hon var borta. Jag ringde henne i panik och frågade om jag fick låna skivan. Det fick jag, men de skulle åka alldeles strax så jag fick skynda mig. Jag cyklade så fort hem till henne att jag fick blodsmak i munnen, men jag hann i vart fall. Hon gav mig skivan och jag cyklade nöjt hem. Nu skulle jag kunna lyssna hur mycket jag ville under tiden hon var på semester.

I augusti 2000 spelade Bon Jovi på Globen och jag och Linnea hade biljetter! Det kändes skitvuxen att få gå ensamma på konsert i stora Stockholm. Vi fick skjuts upp din av min farsa och hennes farsa körde oss hem, men på själva spelningen var vi ensamma, föräldrafria. Så ballt! Det var givetvis en megabrakonsert, men jag minns att jag var besviken att det inte spelade power balladen Always. Linnea och jag hade ju lyssnat in oss på alla gamla låtar och den var kanske min favorit. Men ändå, det var en himla bra spelning. Tänk att så se Jon Bon Jovi live. Att få njuta av hans uppenbarelse på riktigt.

Jag började mer och mer prata om hur snygg Jon Bon Jovi var och bry mig mindre och mindre om musiken. Linnea kallade mig groupie och tyckte att jag inte var nåt riktigt fan. Ett riktigt fan bryr sig om musiken och inte sångarens utseende. Men vad kunde jag göra, han var ju bara så himla läcker?