Idag, den 21 december 2014, har jag och Daniel bott i vårt lilla radhus i ett helt år! Herre min påve, så fort det gått. Det känns som alldeles nyss vi fick nycklarna och sakteligen började flytta hit kartonger och lampor och mattor och småmöbler och sen, för prick ett år sedan, gick stora flyttlasset. Vi hade hjälp från massor av vänner och familj och utan dem hade det inte alls gått. Med deras hjälp gick det istället jättelätt och smidigt.
Här följer en kavalkad av bilder från året som gått i huset:
Det här var den första bilden jag lade upp från huset. När vi hade fått nycklarna och allt var hundra procent klart och vi stod här och skulle
bo här.
Vi åt vår första middag i huset på golvet i vardagsrummet och bara njöt över hur rätt allt kändes. Innan vi visste att vi skulle få bo här, innan vi vunnit budgivningen och köpt det, när vi bara sett det på Hemnet och blivit så himla intresserade och sedan varit och tittat på visningen, oj vad mycket jag drömde och fantiserade om att bo här. Jag ville så himla, himla gärna bo här. Jag minns att jag gick till simhallen för att tänka på nåt annat men det slutade med att jag simmade längd efter längd och bara fantiserade om storleken på huset och trädgården och braskaminen och tegelväggen. Jag blev alldeles kär i det här radhuset. Det var några lååånga veckor av väntan och längtan.
Och sedan föll det sig så att det var vi som fick det! Helt sjukt egentligen. Det var det enda huset vi tittat på och det enda som jag var intresserad av. Och så blev det vårt! I början var jag alldeles nyförälskad och gick runt med Blixten i omgivningarna och tyckte att jag bodde på det bästa stället någonsin (det tycker jag fortfarande!).
Vi flyttade alltså in tre dagar innan jul och det var lite kaosigt, men vi hade så sjukt många människor som hjälpte till och fixade hos oss. Jag minns hur jag och mamma plockade in allt porslin i skåpen i köket och packade upp alla kartonger och min mamma är en sån himla bra arbetsledare, för när jag ville ge upp så peppade hon mig att fortsätta, så tillslut blev det mesta klart jättefort. Och det var så skönt.
Jag drack glögg och sorterade böcker till bokhyllan. Jag plockade och ordnade och åkte in till stan för att köpa adventsljusstakar, för det måste faktiskt vara lite julmys i ett helt nytt hem.
Blixten hittade sig så småningom till rätta i detta, mycket större, boende. Han var ju van att bo i en liten två, så detta måste känts chockerande stort. Men nu stormtrivs han.
Och tiden gick och vi fick i ordning mer och mer. Satte upp några sneda tavlor på väggen.
Våren kom sakta men säkert, och vi grillade så ofta vi bara kunde, även när det blev kallt på kvällen, bara för att vi kunde. På dagarna hängde vi i trädgården. Blixten hittade favoritplatsen bland tulpanlökarna.
Och tulpanerna kom! Herre, jag har aldrig sett så många tulpaner i mitt liv. Hela rabatten var proppfull av röda och gula och orangea tulpaner. Det kändes så fint och lyxigt, tyckte jag. Det var en sådan överraskning att de kom. Vi köpte huset av sonen till tanten som bott här, huset blev till salu när hon gick bort, och han var inte så noga med att berätta att trädgården exploderar av tulpaner på våren.
När det blev varmare kunde och ligga i solen och läsa, vilket är en av mina bästa sysslor. Blixten låg ofta i skuggan under mig. Så himla drömmigt att ha en egen trädgård där jag kan vara alldeles för mig själv, utan folk som ser in.
Trädgården med uteplatsen var bästa hängstället hela våren och sommaren. Ibland kändes det som en underbar ungdomsgård med folk överallt. Vi drack öl och vattnade blommor och spelade musik. Och till och med på min födelsedag i oktober kunde vi sitta på den inglasade altanen.
På hösten renoverande vi badrummet. Det var 70-talssunkigt i en grön nyans med platsmatta och trasig tapet, men nu är det glänsande vitt och 100 gånger snyggare och mer praktiskt.
Nu har vi satt upp ljusslingan i rhododendron igen och det är kallt ute. Det är fortfarande lite tomt på sina ställen i radhuset. Fortfarande lite glest med möbler. Men som jag trivs fortfarande! Jag älskar att bo här!
