Den Stora Gravidlistan

Jag hade ju tänkt att köra en liten sammanfattning-av-graviditeten-lista den här veckan. Nu hann jag ju inte riktigt det innan bebisen ville komma. Men jag kör ändå.

Jag hittade listan hos Hanna och snor den ganska rakt av bara.

(När jag tog bilden nedan tyckte jag att magen syntes JÄTTEMYCKET)

- Vilken vecka är du i nu?
Eftersom jag ju skriver detta i efterhand, så är jag ju tekniskt sett inte i någon vecka alls, men bebisen kom i 39+2. Så det var sista veckan jag var i.

- När är du beräknad?
Idag var jag beräknad! Den 28 april.

- När fick du reda på att du var gravid?
Det fick jag reda på en måndag tidigt i september.



- Hur gamla var du och din partner då?
Jag var 28, för jag hade inte fyllt än. Daniel hade redan fyllt 29. Men vi är ju lika gamla.

- I vilken vecka var du då?
Vecka 7, tror jag. Det känns som att det är ganska sent att få reda på det, men jag tror att jag på nåt undermedvetet sätt undvek att ta en graviditetstest för jag ville inte bli besviken igen. Jag har tagit så himla många negativa test och det är så fruktansvärt jobbigt när det aldrig aldrig aldrig är positivt.

- Hur tog du det?
Jag blev jätteglad. Och så kändes det fantastiskt overkligt och helt otroligt. Det var samma månad som vi var planerade att börja med IVF-behandlingar. Jag minns att två dagar efter att vi fått reda på att jag var gravid så ringde en sjuksköterska från kliniken och sa att det var våran tur att köra igång med behandling. Och så behövdes inte det. Det kändes underbart och läskigt att meddela att det inte behövdes.



- Mådde du mycket illa i början?
Nej, jag har inte mått särskilt illa alls. Jag har kräkts några gånger och varit lite lätt illamående och hulkat ungefär en miljon gånger, men inte värre än så. Det är jag mycket tacksam för.

- Hade du mycket halsbränna?
Nej, ingen alls! Tack och lov. Det låter ganska obehagligt med halsbränna.



- Är du känslig?
Det är jag ju visserligen alltid, så ja. Definitivt känslig.

- När kände du bebisens första sparkar?
Alltså, jag kommer inte riktigt ihåg? Är det hemskt? Strax efter vecka 20, vet jag i alla fall. Jag kommer ihåg att jag bara gick och väntade och väntade på att känna några sparkar och det kändes som om precis ALLA jag hörde eller läste om hade känt sparkar mycket, mycket tidigare.

- Är du ofta orolig?
Jag är ju en ganska orolig själ, så jag har väl tänk alla katastroftankar ungefär hur många gånger som helst. Det är tyvärr något som gjort att jag ibland känt att jag inte kunnat njuta fullt ut - för jag har varit så nervös att något skulle gå fel. Och då har jag liksom inte velat prata om det för mycket eller så där. Innerst inne har jag nog ändå på nåt sätt alltid känt att det skulle gå bra och att den här efterlängtade lilla bebisen skulle bli min. Fast samtidigt med en gnagande känsla av att allt kan gå fel ändå fram till slutet och en ska inte ropa hej förrän en är över bäcken, och så vidare. Mycket dubbla känslor på samma gång.



- Sparkar bebisen mycket?
Ja! Särskilt på slutet så sparkade den jättemycket och det var både lite jobbigt (rent kroppsligt) och väldigt skönt (rent psykiskt).

- Har du fått bristningar?
Jajjemän, se tidigare inlägg. Jag fick bristningar ganska sent i graviditeten och de är ganska stora och ganska synliga, mitt på magen.

- Har du foglossning?
Nja, inte nåt jättefarligt. Jag har känt av dem, fogarna, helt klart. Särskilt runt vecka 18. Då hade jag så jäkla ont och svårt att gå och fick ångest över att det skulle vara så resten av graviditeten. Men så blev det inte, skönt nog. Jag har kunnat gå och röra mig ganska så bra, ända fram till slutet. Det har inte blivit värsta långpromenaderna direkt, som jag är van att gå, men jag har kunnat gå vanliga promenader, även om det gått lite långsammare än vanligt.

- Har du sammandragningar?
Ja, framåt slutet. Det var helt klart ganska segt att ha praktik på sjukhuset och springa runt på avdelningen och försöka hänga med, när jag kände av både fogarna och hade lite sammandragningar. Men jag är så himla nöjd med mig själv att jag fixade alla 10 veckorna.

- Hur vill du att din förlossning ska se ut?
Det allra viktigaste för mig var att komma hem med en levande bebis. Det var det enda som spelade någon roll. Och sen så var jag öppen för det mesta. Go with the flow, liksom, och lita på och lyssna till barnmorskan och undersköterskan. Det är ju de som är proffsen som varit med på massvis av förlossningar och säkert sett det mesta. Jag ville gärna ha så stor del av latensfasen som möjligt hemma. Att behöva vara på sjukhuset så lite som möjligt kändes viktigt. Jag skrev i mitt förlossningsbrev att jag ville börja med så lite smärtlindring som möjligt som behövdes för att klara av situationen, och börja med icke-medicinska smärtlindringsmetoder och vid behov öka och gå in på medicinsk smärtlindring. Det kändes omöjligt för mig att veta hur jag ville ha det, då jag aldrig innan varit med om något liknande och jag fann det svårt att föreställa mig smärtan. Överlag ville jag vara ganska öppen för förslag under tiden, och även det skrev jag i förlossningsbrevet.

- Hur många ultraljud har du gjort?
Jag har gjort tre stycken. Ett i vecka 12, RUL i vecka 20 typ nånting och sen ett tillväxtultraljud i vecka 38+6.

- Vet du vad det blir för kön?
Nej, det visste vi inte under graviditeten. Det kändes faktiskt totalt oviktigt och jag var faktiskt inte ens nyfiken.



- Hur gammal kommer du vara när bebisen kommer?
Jag kommer att vara 29.

- Vilka är dina favoritkläder?
Allt som passar fortfarande och är mjukt och skönt och inte sitter åt på fel sätt. Gravidjeansen har varit mina bästa kompisar sen jag fick dem i julklapp.

- Vad är din/dina favoriträtter?
Typ samma som vanligt. Annars har jag ätit väldigt mycket frukt pga är ju helt sjukt gott, vill ha frukt hela tiden. Även juice har jag druckit mängder av.



- Vad tycker du inte om i matväg?
Jag gillar det mesta, men alltför stekt mat har vart tufft vissa gånger. Kokt mat var mitt bästa under ett bra tag.

- Vilken sovställning är bäst?
På vänster sida, med en kudde som stöd till magen.

- Övriga tankar:
Jag kan bara känna WOW, detta är över nu. Graviditeten kändes som en evighet full av längtan och väntan och oro och tusen miljoner känslor på en gång. Och den var så lång så lång. Och nu är den slut. Poff, så är jag inte gravid längre. I fredags hade jag värsta stora magen, och i lördags var den borta. Ingen mer kanonkulemage, inga mer sparkar därinne, bara en tom, vanlig, degig mage igen. Och en bebis på utsidan! Som jag kan pussa på exakt hur mycket jag vill. Som jag har byggt. Helt sjukt!




De sista magbilderna i spegeln:

Detta var i fredags och 24 timmar senare var magen puts väck och bebisen var en riktig människa i världen.