Den kroppsliga kroppen

Kroppen känns så fruktansvärt kroppslig just nu. Det liksom känns hela tiden. Jag märker av den. Ibland går det toppenbra och jag kan göra grejer och gå promenader och så där, men sen nästa sekund kan jag knappt få på mig skorna. Och tappar jag nåt får det banne mig ligga kvar på golvet och att sitta på vissa ställen är obekvämt och att resa mig upp är obekvämt och att ligga ned är obekvämt och det är så störigt att kroppen inte är som vanligt. Att inte orka något. Jag är ju en sån där lyckligt lottad person i vanliga fall, som kroppen aldrig brukar krångla på. Och nu får jag sammandragningar och ont av minst lilla. Eller så får jag stånka mig och ta sats för att komma upp ur soffan, och när jag väl är uppe så kan jag knappt räta ut mig för att fogarna gör så himla ont. Inte hela tiden, absolut inte. Men ibland. Och det är störigt nog.

Egentligen ska jag ju inte klaga. Jag fattar ju det. Det finns många som har det mycket värre. Hela tiden. Men jag tänker klaga lite ändå. För det är jobbigt. Just nu. För mig. Jag sover uselt på nätterna, för jag kan inte ligga på nåt skönt sätt. Ligga ner liksom. Det brukar ju vara det enklaste och skönaste en kan göra. Men nu kan jag bara ligga på en sida och bara om jag bullar upp med kuddar och grejer. Jag som brukar älska att sova och att gå och lägga mig. Nu är det mest stånk och stön. För att inte tala om hur många gånger jag vaknar på nätterna för att gå och kissa. Jag har inte sovit en hel natt sen tidigt i höstas.

Magen är stor och rund och hård och visst, den är supermysig att klappa på och fantisera om den som bor där inne just nu. Men den är också SÅ HIMLA STOR och i vägen och det är jobbigt och irriterande och det måste banne mig få vara det. Att vara gravid är jobbigt och kroppen tar stryk och det är så tröttsamt att en ska behöva vara så himla glad och lycklig hela tiden. En måste få vara lycklig och tycka det är jobbigt. Faktiskt. De två känslorna måste få finnas på samma gång.

Det är coolt vad kroppen kan klara av. Bygga en helt ny liten person. Men jag är så trött på folk som ba "graviditet är ingen sjukdom". Nä, det är det kanske inte. Men jag har aldrig mått så här dåligt i hela mitt liv. Aldrig varit så här hindrad. (Och då har det inte varit så himla farligt för mig ändå, herre min påve, vissa är ju sjukskrivna eller alldeles fruktansvärt illamående eller får gå med kryckor på grund av fogarna eller allt på en gång.) Det är jobbigt och det är tungt och en måste bara få klaga lite. Klag, klag.