Jag och min man har olika efternamn. Jag bytte aldrig namn när vi gifte oss. Och inte han heller. Vi var ett tag inne på att byta bägge två, till nåt nytt, men det blev aldrig av. Så nu heter vi olika. Och har alltid gjort. Ibland gör det mig lite ledsen.
Jag ser gamla kvinnliga klasskompisar, numera facebook-kompisar, som gifter sig och varenda en byter namn. Varenda en tar sin nya mans namn. De blir liksom en familj på riktigt, medan det känns som att jag och min man fortfarande inte är det. På ett sätt kan det känns sorgligt. Som om vår relation värderas lägre. Folk tror sällan att vi är gifta just på grund av efternamnen. Och egentligen spelar det väl ingen roll. Men samtidigt gör det det.
Häromdagen ringde jag ett sån där "viktigt samtal". Där frågades det om vad jag hette och vad min man hette. Personen jag talade med blev helt förvirrad av att vi hade olika efternamn. Som att hon aldrig hade hört nåt liknande och inte alls kunde fatta att vi var gifta. Det är som om folk fortfarande tror att namnet ändras per automatik bara för att en gifter dig. Det gör det inte. Det är en särskild blankett en måste fylla i och skicka in. Det har inget med själva giftermålet att göra.
På nåt sätt är det nån form av övergångsrit att byta namn. Något som en som kvinna förväntas göra. Men jag gjorde liksom aldrig det. Jag tycker det är meningslöst och larvigt att byta efternamn bara för att en gift sig. Jag hade aldrig en tanke på att ta min mans efternamn. Men nu, när jag tänker på att det kunde stå samma namn på brevlådan och hur mysigt det hade varit ändå, kan jag tycka det är tråkigt. Det hade varit mysigt att vara en "riktigt" familj.
På samma gång kan jag tycka att varför ska det vara jag, varför ska det vara kvinnan som måste byta namn? Så jäkla gammaldags och utdaterat och rent av vidrigt. Vilka skittraditioner vi har! (Inget nytt under solen, i och för sig) Att byta namn och tillhöra någon ny karl. Inte tillhöra pappa längre, utan maken. Nä, något sådant vill jag ju faktiskt inte vara med om.
6 kommentarer:
Hade inte min mans efternamn varit "häftigare" än mitt hade jag aldrig bytt. Jag trivdes med mitt namn, kände mig stolt över att vara en Wahlstedt och jag kan tycka att mitt förra efternamn klingar bättre med mitt förnamn. Men det är väl en vanesak. Jag är iofs stolt över att heta Moscarda (moussaka!) också.
Så, fru Phärson. Var stolt över ditt efternamn och ni är inte mindre en familj för att ni inte heter samma. Kran!
För egen del beror ett eventuellt namnbyte helt på hur snyggt min partners efternamn är. Jag och min flickvän har inga planer på att gifta oss, men om vi skulle göra det skulle vi förmodligen behålla våra respektive namn, eftersom båda är ganska svensson-aktiga. (Jag heter Johansson, hon Olsson.) Ska någon byta får det nog vara för något speciellt än så.
Jemawa: Jag förstå det, Moscarda är ju skitfint! Ett sånt där namn folk kommer ihåg!
Emil: Vi har också son-namn (Persson och Johansson här!) så det lockade väl inte så mycket för nån att byta pga nåt snyggt namn inte.
Jag kommer inte att vilja byta efternamn helt när jag gifter mig, mycket för att det efternamn jag har är min mammas och jag har valt att ha det och välja bort min pappas. I och med vår trassliga relation, att jag nu inte har någon kontakt med honom och sådär är liksom det ett statement. Jag skulle dock kanske kunna tänka mig att lägga till ett namn om min blivande fru har något fint. Skulle då även ha sex namn och den förvirringen när folk försöker komma ihåg dem vore rolig.
Hej! Jag har inte heller bytt namn och känner igen mig i ovan, dock händer det att folk förutsätter att jag bytt efternamn. Vilket också är irriterande, särsk. när det är folk som frågat förut om jag ska byta/har bytt. Både jag och min man har ovanliga namn, ingen ville byta och särskilt inte jag 😉 Delvis pga det du skrev, att det känns som en del av patriarkala strukturer att jag nu skulle upptas i hans familj?! Vi funderade också på att byta till ngt helt nytt men hey, det är väl inte för sent om en vill/ kommer på nåt genialiskt? Gillar din blogg och stil mkt! /Anna
Jag vill inte gifta mig alls egentligen, men om jag och min sambo skulle göra det, då skulle jag vilja ha dubbelnamn. Jag är sjukt stolt över mitt efternamn (finskt) och vill inte byta bort det. Men min sambo har i Sverige rätt ovanliga efternamn (pga chilenare), så någon typ av dubbelvariant skulle jag gå med på... Han heter Campos-Maldonado... tre efternamn är lite väl ambitiöst, men Kautto-Campos funkar fint tycker jag! Min bror tog sin frus efternamn när de gifte sig, men jag tycker att dubbelnamn känns mest rimligt på något sätt...
Skicka en kommentar