Den senaste tiden har jag bara tittat och lyssnat på gråtframkallande saker. Jag har lyssnat på P3 Dokumentärer om flodvågskatastrofen och 11 september och Estonia. Och gråtit i mängder. Det är alltid kul att gå en promenad och möta en massa folk och ha tårar rullande ner för kinderna. De måste tro att en varit med om nåt fruktansvärt. Dock att det ju faktiskt är bättre när det är på grund av nåt sorgligt en lyssnat på och inte livet i sig.
Jag har inte bara lyssnat på sorgliga saker, jag har tittat på't också. Häromdagen såg jag The Fault in Our Stars igen och grät, grät, grät. Verkligen storgrinade framför datorn. Jag snyftar mig igenom avsnitt av Grey's Anatomy varje vecka. (Nästa avsnitt kommer bli grymt, förövrigt. Sån himla cliffhanger i slutet på förra! Och med grymt menar jag ju såklart bra och med bra menar jag SJUKT JÄKLA SORGLIGT.)
Varför gör jag så här? Varför vill jag framkalla tårar? Jag har alltid älskat att titta på sorgliga saker. Jag har gråtit till så många Oprah- och Extreme Home Makeover-avsnitt som helst. För att inte tala om alla serier på TLC. Herre min påve, jag går igång på direkten. Jag älskar att känna alla känslor, fast liksom ändå veta att det är på låtsas. Det är sorgligt och kanske hemskt, men det är ju definitivt inte på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar