#ImNoModelEither

När jag vaknade upp idag trodde jag inte att jag skulle finna en bild av mig i underkläder på Huffington Post Quebec, men ack så fel jag hade - för titta där är jag!

Det är alltså Amanda Kate Richards, som jag följt länge på the internetz, som startat #ImNoModelEither, detta lilla uppror eller kampanj eller vad ni vill kalla det. Hon såg underklädesföretaget Lane Bryants nya reklam under sloganen I'm No Angel, där företaget, som ofta, riktar sig till plus size-kunder och visar modeller storlek aningens större bära deras bh:ar och trosor i reklamen. Amanda Richards menar att Lane Bryants försök till att inkludera tjockisar föll platt av flera skäl. Bland annat att de uppmuntrar till smal vs tjock-tävling, det vill säga att tjocka måste klanka ner på smala, de ställer smala Victoria's Secret-modellkroppar mot deras egna större, "bättre" modeller, vilket känns allt annat än sunt och kroppspositivt. Richards anser även att Lane Bryants modeller är smaltjocka, proportionerliga, "good fatty", med välsvarvade kroppar, platta magar, stor byst och så vidare och hon själv kan inte alls känna igen sig i dom. Det finns fler sätt att vara tjock på än att ha platt mage och stor rumpa, stora bröst. Det finns banne mig många tusen sätt att ha en kropp på än så. Det är så många olika kroppar som aldrig nånsin får synas i reklam, i media. 

Richards tog ett gäng svartvita bilder på sig själv och publicerade dom på sin blogg och skrev att hon inte är någon ängel och inte nån modell heller, men hon kan klä av sig och knäppa några bilder i underkläderna. Så här skrev hon, bland annat:

Much like you, I have a body. Perhaps like you, I feel that my body isn't represented by the companies that sell me clothing, everything from my outerwear to my underduds. Unfortunately, because I am a plus-size woman, I am routinely persuaded that I should be happy with the options available to me: Happy with the clothes, happy with the size range, and happy with how it's packaged and sold to my fashion-hungry soul and perpetually unsatisfied closet.

I am a size 18. I am white, young, able-bodied, cis-gendered, and fit most of society's "acceptable" beauty standards. I'm no model, but looking at me isn't looking at something particularly different or unusual. For all intents and purposes, I operate at the same level of privilege as a woman you'd see in a Lane Bryant campaign, the only difference being that the fat on my body isn't as "correct" as theirs. No, my body isn't proportional. No, my stomach isn't flat. Yup, I've got stretch marks. Yup, my one boob is smaller than the other, and I'm not particularly busty for my size. No, my skin isn't even or smooth.

Sure, these are absolutely minor differences, between myself and these models. But when I look at their pictures, the minor differences are what keeps me from seeing myself, from seeing my body. If I feel that way, I can't imagine what the legions of other women, the ones who are strikingly different from these models, must feel.

Och jag kan hålla med så himla mycket. Jag har aldrig sett någon kropp som ser ut som min i en reklamkampanj och jag känner mig aldrig representerad i reklamen. Modellerna verkar bli tunnare och tunnare och när jag ser en modell som faktiskt ser ut som en storlek 38, då är det en PLUS SIZE-modell! Och jag blir så jäkla trött. Alldeles matt. Och arg! Hur kan "normalt" (va fan det nu är??) vara size zero och plus size har blivit vanliga storlekar, typ 38-40? Detta är ju helt sinnessjukt. Det måste vara så himla många människor som aldrig nånsin får känna sig synliga eller känna att deras kropp är värd att visas. Så många som aldrig vet hur kläderna eller underkläderna kommer sitta på dom, för en modell med deras kropp gör aldrig nånsin reklam för kläder. 

I alla fall så skrev Richards att det skulle vara ballt att se bilder på andra som inte heller känner igen sig i reklamen eller som vill ge en mer nyanserad bild av kroppar. Och jag var ju inte sen att hoppa på det tåget - som synes.