måndag 13 april 2015

Amen, vi andra då? Vi som har bristningar och daller och snea bröst och gud vet vad ändå. Vi som liksom inte har nån ursäkt?


Jag ramlade över den här tweeten för ett tag sen. Typ en månad sen tydligen enligt datumet. Och jag kan känna igen mig i den så himla mycket.

Jag tycker ofta när jag hör och ser folk prata om detta med att acceptera kroppen och gilla läget och så vidare så kommer de in just på det här spåret. Att det är okej att kroppen är lite ful/hängig/dallrig/whatever för den har ju skapat något magiskt. Ett helt mirakel har den tillverkat. En liten bebis. Eller två eller tre eller fyra. Då gör det liksom inget att den blivit ful, brukar det låta. Det blir liksom "värt det".

Jag läser kommentarer på Instagram om att en kvinnokropp som fött barn är "det vackraste som finns". Jag känner mest öhh what?! Sån himla korkad grej att säga av flera skäl. Och så känner jag ju samtidigt lite så där tjurigt: amen vi andra då? Vi som har bristningar och daller och snea bröst och gud vet vad ändå. Vi som liksom inte har nån ursäkt? Borde vi bara skämmas, skärpa oss? Varför är vi så jäkla fula, när vi inte har nåt att skylla på?

Jag hör detta resonemang så himla ofta. Vid lunchbordet, på fikarasten. Folk som fött barn och gärna berättar om hur jättesnygga och smala de var förr. Många av dom är smala fortfarande. Men kanske väger några kilo mer nu än innan, vad vet jag. "Förr var jag minsann snygg och smal!" (Alltid detta och mellan snygg och smal) Själv har jag varken varit snygg eller jättesmal, men aja. De pratar om sina bristningar och säger att de är "A tiger who earned their stripes!" Earned. Förtjänade. Tjänat. Men vi som har bristningar ändå då? Som inte har en liten bebis som bevis på att vi har tjänat, gjort nåt stort, arbetat, kämpat för bristningar och daller? Vi som bara ser ut så? Som är fula utan att ha fött barn.

11 kommentarer:

SpeLinnea sa...

Ja, herregud i fan vad jag skämts över min kropp. Var det inte vikten så var det hur man såg ut. Detta var framför allt i högstadiet.

För allt som står i biologiboken är ju bara att bristningar får bara de som får barn. Ingenting om att det kan komma lite överallt, eller att tonåringar med kan få, utan att det är nåt problem.

Anonym sa...

Exakt!! Jag personligen känner att jag kämpat hårt, hela livet och inte i nio månader, och den kroppen som jag har nu; ja det är den kroppen jag har nu. INSTÄLLNINGEN till min kropp idag är "bevis på att jag har gjort nåt stort"! ❤️
Kram My

Sandra sa...

Du är så vettig! Varenda ett av dina inlägg är så on point. Kom in på din instagram av en slump (det var så jag hittade hit), och det är bland de bästa slumparna i mitt liv!!

(Låter väl sjukt cheesy but I don't care)

Anna Banana sa...

Spot on!

Jemawa sa...

Bristningar på tuttar och rumpa har jag typ alltid haft.
Och komplex över mina, för min kropp, för stora bröst har jag alltid haft. Trodde att jag skulle acceptera dem mer efter att ha ammat ungar, eftersom att de då på ngt vis används till "det de ska". Men nej.
Äh! Bara att försöka gilla läget. Jag med mina taxben som jag alltid önskat varit längre, för att jag själv tycker att jag ser ut som att mina ben slutat växa när jag var typ10 år. Eller mina små, enligt mig, konstiga tänder.
Jag gillar min kropp, för den är himla bra och många gå ger himla snygg. Men av någon anledning ser jag dagligen att man ska se ut precis tvärt om för att vara tilltalande, med långa ben, perfekt tandrad och så jäkla vidare. Och jag blir arg på mig själv för att jag varje gång önskar att jag såg ut så istället.
Värdelöst.

Sofia sa...

Så bra skrivet!!

Kajsa sa...

SpeLinnea: exakt! Det var banne mig ingen som sade att bristningar är asvanligt och massor av folk har dom: unga, gamla, smala, tjocka, män, kvinnor osv

Kajsa sa...

My: Ja, så himla bra sagt! Den inställningen är ta mig tusan guld värd!

Kajsa sa...

Sandra + Anna Banana + Sofia: tusen tack! <3<3

Kajsa sa...

Jemawa: Ja, varför är en alltid sin hårdaste kritiker? Så himla destruktivt och onödigt. Jämföra sig med andra är det sämsta nånsin, ändå faller jag dit hela tiden. Som du säger: värdelöst!

Felicia sa...

Jag har ju fött barn, men känner igen mig ändå. Men nu när jag är i post-gravid-kroppen så kan jag liksom känna, varför tyckte jag inte att kroppen innan var fin? Ok, ja, det var bristningar på höft och rumpa. Ja, magen var inte superplatt. Tuttarna inte jättefasta. Men det var ju snyggt? Nu efter bebis har jag bristningar över heeeeela magen. En hudpåse på magen. Tuttar som har typ noll innehåll och bara hänger. 8 kg plus. Jag vill känna mig fin nu också, men det gör jag typ inte. Jag skulle vilja känna att jag har skapat ett mirakel (för det har jag) och därför är jag fin i kroppen, men nej. Det enda jag tänker på är varför jag inte uppskattade kroppen som den var innan...