När jag har på mig några kläder som inte känns bra, så skaver det. Inte på kroppen, men i kroppen. Allt känns fel och jag känner mig inte som jag. Jag känner mig onormal och obekväm och allt annat än bra.
Och så ser jag på hur min man klär sig. Det kan ta fem minuter och han bara tar nåt. Det är möjligt att det finns en tanke bakom, kanske inte alla dagar, men i alla fall vissa. Men han verkar inte bry sig, på någon djupare nivå. Det påverkar inte hans mående. (Eller så går han runt och känner sig ful hela tiden, vad vet jag).
Jag har alltid fått höra, sen jag var liten, att det är viktigt att vara fin. Den gamla klyschan om att det är viktigt att bära fina underkläder varje dag, för tänk om en hamnar i en olycka och på sjukhus och personalen där ser ens underkläder. SOM OM FUCKING TROSORNA ÄR VIKTIGA DÅ?? Det är en sån jävla bisarr grej att lära ut till barn. En sån grej som fastnar hårt. Att det är viktigt att vara fin, vara snygg, vara tjusig. Det blir viktigare än allt annat. Vara finklädd och med borstat hår och gärna smink. Vara fin. Vara fin att se på. Vara till behag. För andra.
Jag har jättesvårt att "vara ful". Jag vill gärna känna mig fin. Sen vad fin innebär, är olika från dag till dag. Men känsla måste vara där. Annars blir hela dagen helt fel och jag känner mig sämst av alla. Så himla dumt att kläder och utseende påverkar hur jag mår. Hur jobbar en bort det? Bara utsätter sig?
Men, ja, jag valde ju en himla blus ändå. Jag går inte naken idag. Men det är en sån där jobbig blus som glider isär i knapparna över brösten. Så nu kommer jag att tänka på det hela dagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar