YES WHALE

Alltså, jag har sett det här lilla Instagramklippet hur många gånger som helst och blir lika glad varje gång. Och jag känner igen känslan så himla mycket. Själva glädjen och peppet! 

YES WHALE. @haimtheband

Un vídeo publicado por Taylor Swift (@taylorswift) el 23 de Ene de 2015 a la(s) 5:44 PST

Män i mina drömmar: del 2

Jaha, nu hände det här igen. Jag har en tendens till att alltid drömma väldigt verkligt och äkta och intensivt och jag drömmer ofta om random folk. Folk jag inte känner, folk jag känner ytligt, folk jag följer på Instagram, kändisar. Och så vidare. Och sedan blandas människor jag känner i verkligheten in i detta, och det är en himla röra.

Ibland är drömmarna extrasuperintensiva. Det hände när jag gick i gymnasiet en natt. Då drömde jag om en kille i nån klass över mig en hel natt och jag kommer fortfarande ihåg drömmen. Och det är därför jag ens kommer ihåg den killen, för vi hade absolut ingen gemensamt. 2012 drömde jag en natt om Channing Tatum och sen vaknade upp och tyckte han var värsta drömkillen (höhö).

Häromnatten hände det igen. Superintensiv dröm. Fast om en kille i min klass!! Och mer supersexig sexdröm än något annat. Jag har aldrig pratat med den här killen innan och jag vet ingenting om honom. Jag har bokstavligt talat bara sett och noterat honom i klassrummet. Varför ska min hjärna komma på sådana sjuka saker när jag ligger och sover?! I drömmen var vi i någon form av underjordisk bunker, lite som i Mockingjay och det var vatten, duschar och sprinklers, involverade. Och mycket naket! Och liksom *romantiskt*. Lååångsam avklädning i dunkelt rum. Varför gör min hjärna scener i slow motion? Varför drömmer jag sånt här? Och VARFÖR i hela friden minns jag det?? Jag skulle vara lycklig om jag slapp minnas och slapp skämmas och rodna när jag ser honom i skolan.

Wow!

Min nya tröja är bara wow! (Höhö) Närå, men jag gillar'n. När jag gick i gymnasiet hade jag nästan uteslutande t-shirt med olika tryck på. Jag tyckte det var supersnyggt. Det tycker jag nog nu med. Det har gått 10 år, och ett helt varv i stilcirkeln och jag är tillbaka i samma stil. Gött att det kan vara så ibland. 

Idag tänker jag ha på mig samma kläder som igår. Jag brukar aldrig ha det, men är det så himla konstigt egentligen? Ska en byta exakt alltid varje dag så går det ju åt så sjukt mycket kläder. Eller att tvätta ofta och det kommer ju verkligen inte hända.

Jag önskar att folk istället för löften om sockerfritt 2015, eller att träna inför beachsäsongen, har löften om mer glass 2015!

Min toalettpappershållare är i metall och fungerar som en "rolig" Lustiga huset-spegel, så varje morgon när jag kissar möts jag av min nakna kropp speglad i böjd, kromad metall. Min kropp som en oformlig massa. En måste ju skratta åt sånt. Kroppar är väl roliga ändå! Det känns så skönt att jag nu faktiskt kan skratta åt detta, men för inte alls länge sen hade jag blivit ledsen och känt mig ful av att se min spegelbild så förvrängd. Vilket ju egentligen är helknäppt för det är ju ingen korrekt bild av hur jag ser ut. Och även om det var det så skulle jag blivit ledsen för jag gillade inte hur jag såg ut alls. Men nu känner jag att det är bättre att skratta. Kroppen ska väl få vara lite rolig den med. Den typiska manliga kroppen skrattar vi ofta åt. På film och tv och i verkligheten får de möjlighet att vara lustiga och roliga. Vara nakna på ett roligt sätt. Vi skrattar med dom, aldrig mot, för att det är ju så himla roligt med tokiga, nakna karlar. Som kanske moonar eller gör helikoptern och fniss vad skojigt. Kvinnliga kroppar får sällan vara roliga. Ska de vara nakna, ska de vara sexiga. På film är kvinnor nakna mest hela tiden, det är ett himla bröstbonanza, men alltid på ett snyggt och sexigt sätt. I sängen, innan sex, under sex, efter sex. När är det dags för andra kroppar än cismäns att få vara lite roliga? Nu, säger jag! Kroppar är ju bara kroppar. Låt oss ha lite roligt!

Jag älskar att se mig själv naken (i min ensamhet). Att titta på mig i spegeln. Tar alltid tillfället i akt när jag ska duscha. Jag har alltid identifiera mig i Chris Isaak-raden "she's the kind of a girl that looks better naked". Kläder passar inte alltid jättebra på min kropp. Dock har jag aldrig direkt varit bekväm naken. Aldrig nånsin tyckt det känns okej att vara naken inför andra. Det har kommit med åren att jag kan klara av det. Tycka det känns bra och okej. Kan byta om i omklädningsrum och tycka det känns bra. Från att tycka att min kropp är tjock, ful och värdelös till att tycka att den är helt ok. Fullt fungerande och duglig. Till och med snygg! I gymnasiet hatade jag min kropp. Tyckte den var alldeles för stor och fel och sämst. Jag har alltid varit och är fortfarande mycket klantig och tidigare kunde jag bli så otroligt arg på mig och på kroppen och vilja straffa den. När jag ramlar, snubblar, halkar, tappar saker, krossar grejer. Det är ju så himla pinsamt! Då handlade det om mer än bara att jag avskydde kroppens utseende (i förhållande till andra kroppar), jag ogillade dess funktion, eller brist på funktion. Må jag aldrig tänka så igen! Må jag aldrig vilja straffa mig själv eller min kropp. En behöver inte älska sin kropp, verkligen inte, men att gå runt och hata den är så himla negativt och energislösande och nedvärderande. Alla kroppar är bra och okej och duger. Precis som dom är, hur klyschigt det än må låta. Att alla kroppar duger är ord en hört massvis av gånger, men det är så himla svårt att ta in. Att tycka om sig själv. Jag försöker varje dag. Och det går bättre och bättre.

Just precis nu önskar jag mig en vinter utan smalhets och träningshets. Utan folk som "unnar" sig en semla eller ett glas vin och straffar sig dagen efter. En vinter och efterföljande sommar där kroppen bara får vara i en frizon, och ALLA får känna sig glada och bekväma i bikini och på stranden.  En vinter och vår där folk äter glass och fikabröd för jag är övertygad om att glass och fikabröd är nyttigt för kropp och själ. Särskilt i mängder och exakt precis när en vill!

Jag önskar att folk istället för löften om sockerfritt 2015, eller att träna inför beachsäsongen, har löften om mer glass 2015!

Krabbigt!

I fredags for jag till H&M och köpte den där blusen som jag inte köpte för nån månad sen. Jag har tänk på den och drömt om den och nu är den min. Krabbtröjan!! 

Titta vad tjusig den är! Titta bara!

The consistency of pussy mucus plays an important role

Jag har ramlat över flera filmer och tv-serier den senaste tiden som har en sak gemensamt. Eller, de har kanske fler saker gemensamt, men en sak som jag noterat, just för att den är lite ovanlig. Eller har varit, i alla fall. Den blir kanske vanligare och vanligare, om vi har tur. Och vad pratar jag om då?

Jo, oralsex! Specifikt oralsex utfört på kvinnor. Fittslickning, helt enkelt. Jag har sett så många filmer där kuksugning varit en vanlig scen. Det har varit på skoj, på humor, det har varit för att det ska vara sexigt eller i form av maktutövande. Men att se en man utföra oralsex på en kvinna är inte så himla vanligt att se. Då fokuseras det på kvinnlig njutning och det brukar vara en sällsynt syn.

I de här filmerna/serien så står kvinnans njutning och vilja i centrum och jag blev himla glad av att se det.

I Wetlands är det Helen som är huvudpersonen och hon tycker om sex. Hon tycker om själva snusket med sex. Hon tycker om att prova nya typer av sex och liksom upptäcka allt spännande med sex. I den här scenen har hon träffat en kille vid ett matstånd och hon har en teori om att alla vill ligga med folk som luktar fitta, så hon tvättar sig väldigt sällan eftersom tvål och vatten tar bort den naturliga fittlukten. Och hon får napp direkt, så hon verkar ju ha rätt. Sen utför den här mannen oralsex på henne, utomhus, medan hon äter pommes. Vilket verkar helt fantastiskt!

I Ask Me Anything, som jag skrivit om förut, är Katie huvudperson och hon är i lite av en vilsen fas i livet och vet inte riktigt vad hon vill. Hon tar en paus innan college och bloggar om sitt liv. Hon har en pojkvän, men träffar även en äldre kille som bor i närheten. Han slickar henne gärna och frågar inte efter någonting tillbaka.

Gone Girl öppnar nästan med en oralsexscen. Tittaren får se hur det var när Amy och Nick träffades och det var flörtigt och sexigt. Jag tycker det är toppenkul att en sån här scen får visa på deras sexliv istället för nån under lakanen penis i vagina-sexscen. De har jag sett nog av! Vad Amy vill och njuter av är det som visas och blir viktigt.  

Den sista scenen är inte en film utan från en tv-serier, Masters of Sex. I första avsnittet i första säsongen får vi se Virginia lära sin dejt att slicka fitta. Hon sög av honom tidigare och nu vill hon att han ska göra samma för henne. Han vet inte hur det ska gå till för hon har ju ingen penis? Men hon peppar honom och han försöker och det löser sig på bästa sätt. Kan ju tilläggas att det är typ 50-tal och ingen vet särskilt mycket om sex. Hela serien går ut på att de forskar om sex och lär sig mer.

Jag blir glad av de här scenerna. Äntligen får vi se kvinnors njutning. Det är ju ganska sällan det syns annars. Snart kanske scenerna till och med blir mer utvecklande än bara Oohh!-ansiktet. 

När solen skiner märker jag hur himla trött jag är på gråheten

När det är såna här fina dagar som det var idag, går det minsann inte att vara januaridepp. (Åtminstone inte exakt då när en är ute.) Jag och pappa och Blixten gick en halkig långpromenad idag och jag frös nästan kinderna av mig, men det var det värt.

Typiskt bra självporträtt

Saker jag och hunden ägnar oss åt när vi är själva.

The Naked Man

Ni vet när en kollar på gamla favoritkomediserier och kommer på att de inte alls är särskilt roliga, utan bara ganska sexistiska, rasistiska och homofoba?

Som när jag tittar på How I Met Your Mother och Marshall kallar Robin för slampa/slut och skrattet liksom fastnar i halsen.

I avsnittet går Robin på dejt med en kille som kör raggningsknepet The Naked Man på henne (alltså att helt sonika klä av sig naken och vänta på att tjejen ska komma in genom dörren) och hon faller för det och ligger med dejten. Marshall tycker Robin är en stor slampa och skammar henne för att hon ligger med en kille på första dejten bara för att killen var naken. Han tycker det är slampigt att ha sex bara för att ha sex. Hahaha, jag tror jag dör va roligt. En tjej bli kallad för slampa och detta ska vara stor humor.

Senare i avsnittet kör Marshalls fru Lily The Naked Man på honom och han gillar det och ligger med henne och tycker den inte att Robin är så slampig, men ändå. Killarna i den här serien, alldeles särskilt Barney, ligger med hur många tjejer som helst och behöver inte skämmas för det, eller bli kallad slampa på samma sätt som Robin blir. Även om gänget kanske rynkar på näsan åt hans metoder för att ragga på tjejer, så är det ofta framställt som fnissroligt och inte fullt av skam.

Nu för tiden kan jag titta på HIMYM eller Vänner eller nåt och detta händer exakt hela tiden. Det är inte så jäkla roligt att skratta åt sexistiska skämt. Eller rasistiska eller homofoba skämt. För det är typ vad 90 procent av alla amerikanska komedier av den här stilen består av. Och få mig inte att prata om till exempel Jims Värld eller Två och en halv män, jag kräks bara jag tänker på't!

You've got a very big... mouth but don't say a thing

 Jag tror att jag drabbats av januaridepp. Eller så är det bara PMS. Vem vet? Aja, det suger i alla fall. Jag har haft sämsta veckan och det är bara tisdag. Bara tisdag! Allt känns sämst och besvärligt och tråkigt och som att jag bara hellre vill sova och vara varm och gosig än att vara ute och leva. Men det går förhoppningsvis över. Dock är det tråkigt att känns så här. Jag är van att vara gladare och mer pepp. Van att ha mer ork. Inte bli så nedslagen och gråtfärdig för små motgångar. Fast vem vet, det blir kanske stora motgångar också. Månaden är ju inte över än va. Och vintern har massvis av månader kvar.

I never miss a beat, I'm lightning on my feet. And that's what they don't see, mmm...

Det här är vad jag lyssnar på mest hela tiden. Jag har fastnat djupt i Taylor Swift-träsket. (Har ju till och med köpt CD-skivan!) Fast nog är det ett underbart träsk, allt...

3 x vardag

Eftersom jag hela tiden tycker att jag borde bli bättre på att fota min vardag är det ju otroligt att jag aldrig gör det. Här kommer tre vardagsbilder från idag.

Jag cyklade till skolan i morse och hade förmiddagsföreläsning och sen cyklade jag hem. Typ två och en halv mils cykling. Puh! När jag kom hem var jag en hög av trötthet och kyla. Jag åt en lyxig lunch bestående av snabbnudlar och sedan sov jag i en timme. Sedan drack jag kaffe och bläddrade lite lätt i litteraturen till den nya kursen som började idag. 

And I remember thinking, are we out of the woods yet?

Tenta idag då. Peppen är, som synes, stor.

Bilden är ifrån häromdagen när jag satt och pluggade.

Inför själva tentan, alltså idag, är jag ganska lugn, på nåt konstigt sätt. Lugnet före stormen, kanske. Eller typ, det får bära eller brista, nu kan jag inte göra nåt mer. Jag är ingen som sitter och råpluggar natten innan, eller på morgonen. Jag sover mina åtta timmar och hoppas på att det jag lärt mig under kursen fastnat i huvudet. Lite borde ju ha gjort det, kan en tycka.

Mjuka byxor är grejen

Dagens byxval klår häromdagens supertajta jeans med hästlängder. Mjuka och sköna. Som pyjamasbyxor en kan bära ute.

Och detta fuck you är till mig själv i gymnasiet som tyckte att tjejen som alltid bar pyjamasbyxor/mjuksbyxor i skolan var dum i huvudet, turns out att hon hade helt rätt hela tiden. Mjuka, fladdriga byxor är det bästa!

2014: Oktober till december

De här månaderna var ju nyss, men jag kör sammanfattning ändå.

I oktober var jag förkyld och lite deppad över att jag inte kunde cykla till skolan på grund av detta. Jag började en ny kurs i skolan och det kändes som att pluggandet verkligen tog fart. Jag fyllde även år i oktober och bjöd på pizzaparty, mycket vuxet! Det var så varmt den kvällen att vi kunde sitta ute på den inglasade verandan och äta. Jag fick en ny dator i födelsedagspresent och blev nykär i webcambilder. Jag läste Gone Girl och gillade den massor. Jag bloggade ganska mycket, om magtröjor och mitt menskoppsår, om att vara en äkta kvinna och om Big Brother (som jag följde slaviskt!). Månaden avslutades med Halloween och skräckfilm i min ensamhet (ihop med min vän rödvin!).

I november blev världen lite höstigare och ruggigare och jag tog tillfället i akt att börja titta på American Horror Story. Jag började med Coven, sedan Asylum och Freak Show. Snacka om fel ordning. Jag har fortfarande inte sett första säsongen. Jag och Daniel lämnade bort Blixten över helgen och for till Norrköping och träffade ett gäng konstiga personer/fina vänner. Vi ahde en hejdundrande helg, perfekt planerad av värden Björkis. En dag i november hade jag en dålig kroppsdag och tog ut det i bloggen. I skolan skrev vi en tenta, den första salstentan på det här programmet och firade med klassmiddag, och vi hade en praktisk examination och jag fick lite panik för jag hatar att visa upp mina kunskaper framför folk som stirrar på mig och bedömer.

December var ju alldeles precis nyss. Jag var med i Emilys julkalender och skrev mig igenom året som gått. Jag diggade selfies (precis som alltid!). Annars var månaden ganska stressig med ny kurs och jul och allt vad det innebär. Jag bloggade om mens och skrev världens längsta nyårssammanfattning, från 2004 till 2013. Julveckan gick jättefort och var toppenrolig och jag firade som tusan, med kalas och middagar.

Fuck you, obekväma byxor!

Kommer ni ihåg när jag köpte de här byxorna?

De är svarta och alldeles snortajta. Jag tänkte att de kanske skulle töja ut sig, men det har de inte gjort ett dugg. De är fortfarande lika brutaltajta och min mage blir fortfarande lika ledsen. Eller arg! Min mage och mina inälvor är krossade efter en dag i de där byxorna och min mage är arg! Den vägrar vara med på sån här skit längre. Byxor som är helt jävla obekväma. Varför köper jag såna, frågar jag mig själv. För att de är snygga. Snygga på. Ger mig snygga ben. Men hur kan snygghet värderas högre än bekvämlighet, än smärta?

Jag måste sluta med såna här fasoner. Jag trivs ju inte riktigt och är inte en glad person, om jag inte är bekväm. Med de här jeansen använder jag bara en stor och oversize tröja, för jag vill helst inte se gravid ut. Magen blir ju liksom alldeles ihoptryckt och utputande och det är inte skönt någonstans. Jag borde verkligen bara bära sköna kläder. Allt annat är ju nästan lite sjukt. Inte en jävel ute i verkliga livet bryr sig om vad jag har på mig på underkroppen. Jag använde länge endast kjol och klänning och ägde inga byxor alls, men jag har kommit ifrån det lite. Det är så snyggt med byxor. Men jag borde kanske börja med det igen. Alldeles särskilt till våren. Då kan jag bära tajts eller strumpbyxor under (eller inget alls, fram i sommar!) och de är typ bästa plaggen. Det låter klokt. Jag bör ta kloka beslut. Kloka beslut som innefattar mjuka, stretchiga kläder i bra storlek. Kläder kroppen får plats i. Mår bra i.

Idag har jag använt tajts hela dagen. Jag älskar tajts. Att bära tajts som byxor. De är sköna och bekväma och jag får plats med hela magen och låren och höfterna och kan sitta bekvämt och böja benen som jag vill. Kan sprida ut mig. Kan ta plats. Breda ut mig, hur jag vill. Det är ganska gött. Det är skönt att ta plats. Det är mäktigt att sitta och stå som en vill, utan att bli hindrad av tajta kläder. Det händer mig faktiskt ofta, när jag bär tajta jeans, främst. Att jag hellre vill stå än sitta, för jag kan ändå inte sitta riktigt bekvämt. Jeans är ju liksom lite hårda och styva i materialet och inte alls böjliga och medgörliga.

Jag har nyligen köpt på mig en del mjukare, bekvämare byxor. Jag borde helt klart bara använda sådana. Jag borde bara använda kläder jag trivs i, så att jag trivs lite mer med mig själv.

2014: Juli till september

I juli var det verkligen sommar på riktigt. Varmt och ljust och ganska så underbart. Jag grillade och badade och fiskade och jobbade och var faktiskt lite ledig precis i slutet. Jag och Daniel njöt att att bo så nära havet och tog kvällsdopp så ofta vi kunde. Eller förmiddagsdopp. Eller när som. Jag badade med Blixten och med min mamma och gillade livet enormt. Tittade på tjusiga solnedgångar och låg på varma klippor. Jag drack öl och hängde med vänner och en dag i juli for jag till Östergötland och åkte på Göta kanal med min mammas släkt. Det var toppenmysigt! Jag läste Cirkel-trilogin och bloggade om utseende och menskopp och att mingla (som förövrigt suger).

I början av augusti for jag och Daniel ner till Skåne och hälsade på Sverker och Stina (och Björn) Vi badade och njöt av bästa sommar-Malmö. Jag fortsatte mitt motionärsliv med att jogga och det gick bättre än vad jag kunnat tro. Det är ju kul att springa! Jag bloggade om problematik kring grejen med att kurviga tjejer är skulle vara bättre än smala. I slutet av månaden tonade jag håret jordgubbsblont.

I september började jag på en helt ny utbildning och livet tog liksom lite av en annan vändning. Jag bloggade om att börja om på nytt och ha möjlighet att omskapa sig själv (inte så lätt!).  Jag började cykla nån mil till skolan varje dag och köpte cykelhjälm för jag var rädd för att ramla (eller bli påkörd!). Jag klippte av håret, till en kortare höstfrisyr. Min lilla Blixt fyllde 3 år! Och jag var himla trött på mäns beteende på internet.

Kom ikapp, copycat, kom ikapp, copycat.

Geniet Konstgrepps-Karin skriver om selfies och jag kan inte annat än hålla med. Selfies är ett fantastiskt sätt att uttrycka sig på. Att få behålla kontrollen och bestämma alldeles själv. Att se ut som jag vill. Exakt precis som jag vill. Så självcentrerat och underbart.

Jag hittade det här filtret som heter "Spöke" i min webcam och kände att två Kajsa på en gång är ju dubbelt så bra som en, så jag älskade det direkt.  Perfekta selfie-filtret för det blir dubbelt så mycket självisk exponering. Ganska perfekt ju. Jag älskar självporträtt. Jag älskar att ta egna och jag älskar att se andras. Att få se en annan människas selfie är ju att få se hur den personen vill se ut. Hur den vill visa sig för världen.