Vi låtsades att vi var nån snygg, lite äldre tjej med c-kupor, som var öppen och villig.

När jag läste det här stycket i Lena Dunhams Not that kind of girl blev jag så himla påmind om hur jag gjorde exakt samma sak. Där, precis när datorer och internet blivit en stor grej. I var mans hus, så att säga. Alla hade fortfarande modem, så det kostade mycket pengar att surfa innan typ 18 på kvällen, men när vi fick chans så var det värsta grejen. Chatta. Chatta med främlingar. Vara anonym och möta andra anonyma i ett chattrum. Aftonbladets chatt var största grejen.

Jag var kanske 11 eller 12 och internet var inte jättenytt längre. Jag minns att jag och Linnea gick hem till henne och satt i vardagsrummet där datorn stod och loggade in på Aftonbladets chatt och hittade på nåt tvetydigt, sexigt chattnamn. Låtsades att vi var nån snygg, lite äldre tjej med c-kupor, som var öppen och villig. Vi visste exakt vad vi skulle skriva för att locka till oss män, killar. Visste exakt vad vi skulle skriva för att de skulle gå igång. Männen var alltid äldre, alltid ute efter knull, bilder, webcam, men de kan ju lite gärna ha varit pre-teens som vi. Och vi var alltid nervösa för att Linneas pappa skulle komma in och se vad vi gjorde.

Det här var en av mina bästa fritidssysselsättningar. Det var spännande och pirrigt och kändes vuxet. Jag chattade ensam också. Hemma på kvällarna. Hittade på nåt vågat namn. Visste vad som var utmanande. *våt_flicka* Hade en tid en grej med att låtsas att min påhittade chattpersona var gravid, så screennamnet var typ *17ochgraviid*. Och så fort jag loggade in började män chatta med mig. Och jag älskade det. Jag älskade uppmärksamheten. Att det var lagom farligt.  Och det var alltid en stressfaktor med eftersom jag ville undvika att bli upptäckt, såklart, men också för att internet kunde dö så fort nån lyfte på telefonluren. Inget kunde hända egentligen, men precis allt kunde hända i fantasin. Först gjorde jag det bara för grejen. Det var kul och spännande. Sen började jag tycka det var sexigt. Upphetsande. Det blev mitt eget, personliga förspel.