En så kallad out of body experience

Häromdagen var jag på en gynekologisk cellprovtagning. Jag bokade en tid själv, för att det var så länge sedan jag gick (en ska gå var tredje år och det är toppenviktigt). Det hela gick snabbt och enkelt, som det bör. Förutom att barnmorskan tyckte det var helkonstigt att jag bokat min egen tid ("Ni brukar alltid bli kallade..." en ba aah, men jag blev ju inte det, mvh 5 år sen förra gången). I vart fall så är det ju aldrig särskilt jättebekvämt att ligga i en gynstol och få metallinstrument införda i underlivet. Men det som var spännande med just den här mottagningen/undersökningsrummet var att det fanns stora takfönster överallt. Det är väl trevligt med ljusinsläpp och så vidare. Precis ovanför gynstolen fanns ett sånt där takfönster. För att inte tänka på vad som skedde med lillfittan så vände jag blicken upp i taket, upp mot takfönstret. Det var bara det att när barnmorskan tände den starka undersökningslampan så fungerade det där himla takfönstret exakt som en spegel och jag kunde se hela provtagningen uppifrån!! Alltså, detta måste de ju veta om, men är det meningen att det ska vara så? Det var exakt om att se på en film eller nåt. Jag såg jättetydligt vad som hände, och eftersom jag är nyfiken så var jag ju tvungen att kolla. Det blev nästan som en sån här utomkroppslig upplevelse. Jag såg mitt eget underliv vara med om någonting som inte kändes som det hände mig. Olika spatlar och pinnar och instrument fördes in i mig och jag såg mina ben i benstöden och fittan alldeles naken och allting uppifrån och det är inte vanligt att se mig från det hållet, så det såg himla intressant ut. Men ganska konstigt också. Men trevligt. Konstigt men spännande.