Jag vill så himla gärna vara en chill och cool människa, en sån som bara finner sig i situationer och anpassar sig i livet, men det är jag inte. Tyvärr. Jag är känslostyrd och blir så jäkla obekväm ibland. Jag passar inte in och vet inte vad jag ska göra med mig. Kroppen känns fel och för stor och jag känner av hur jag står, hur jag andas, min dåliga hållning. Så här är det inte alltid, inte ens så ofta längre, men det hände idag. Och det är så himla pinsamt, för det märks så väl. Jag kan inte dölja det.
Idag i skolan hade vi praktiska övningar hela dagen. Praktiska grejer är ju ganska viktigt på sjuksköterskeutbildningen. Vi skulle bädda sängar och utföra personlig hygien och så vidare. På varandra och på dockor. Vi fick "arbetskläder" och skulle byta om. Kläderna fanns i storlek S eller L och det är ganska sämst för en osäker person som har storlek M. Redan där blev allt helt fel för mig. Det kliande innanför huden och jag ville liksom bara gömma mig. Försvinna. Sen gick vi in i metodrummet och skulle göra dessa praktiska övningar. Framför alla. Jag klarar inte av sådana situationer. Hela jag känns malplacerad och felaktig. Obekväm. Alla andra verkar så naturliga i en sådan låtsassituation, men jag kan inte vara det. Jag ville bara blunda och dö när jag skulle låtsas vara patient, för att känna på hur det är i patientens situation. Även fast jag tycker det är superviktigt att känna hur det känns, så blir situationen helt fel för mig. Jag får scenskräck av att vara inför alla.
När vi skulle prova använda bäcken så sade läraren att hen behövde assistans av en av studenterna för att visa för de andra hur en skulle göra och jag stod närmst så hen bad mig hjälpa till, men jag kunde bara inte. Under dagen hade flera av de i klassen hjälpt läraren att visa, jag var den enda som sade nej, men det låser jag för mig. Jag kan inte. Jag kan inte vara spontan och stå framför alla. I blickfånget. Det går inte.
7 kommentarer:
Jag ville inte heller hjälpa till att visa. Tycker att hela situationen känns helmärklig. Dessutom vägrade jag tvätta den manliga dockans nedre regioner för jag tycker att det känns jätte JÄTTEkonstigt.
Däremot tyckte jag att du var en jättebra patient.
Vi får stötta varandra vännen, jag känner mg jäkligt vilse alltså.
Kraaaaam!
Det är ju så himla jobbigt att inte klara något "alla andra" lyckas göra. Men poängen med att utbilda sig till något är ju att lära sig, inte att vara bra från början. Dessutom avgör inte den där övningen hur bra du kommer att bli i ditt yrkesliv.
Frida: Eller hur! Och det knäppa är ju att jag kan allt på övningarna och utför mycket av det i mitt dagliga arbetsliv, det är bara själva grejen med att visa upp det och göra det framför alla andra som är så himla jobbig.
Jemawa: Det var helmärkligt! Får bita ihop på examinationen och sen inte tänka tillbaks. Kommer aldrig bli nån skådespelare av mig iaf :) KRAM!
alltså, det där är mitt VÄRSTA! att gå upp och visa saker inför andra. trots att jag kanske kan det toppenbra så blir jag supernervös och vill alltid att alla andra ska göra först så jag verkligen kan dubbelkolla. känner samma oavsett om det är i skolan eller brandutbildning eller what not. har varit samma hela livet. sen kan jag gå ut på en scen och spela teater utan att blinka, men då har jag ju liksom en helt annan sorts roll redan från början.
och förresten hej! jag har nyss hittat din blogg och blivit så GLAD! du skriver så bra och roligt och trevligt och gillar så mkt saker som jag också gillar! tack för det, så glad att hittat en ny favoritblogg! kram
reb: åh, tusen tack! :) Vad glad jag blir! kram!
Skicka en kommentar