Jag fick sådan himla åldersnoja häromdagen. Den bara vällde över mig. Jag blev rent chockad över hur gammal jag kände mig. Jag brukar alltid vara chill med att bli äldre och tycka att det inte spelar så stor roll. De senaste åren har liksom alla känts ganska lika. Men för någon dag sedan så bläddrade jag i min mans kalender över 2015. Jag skulle kolla upp hur han jobbade nåt visst datum och såg att han redan hade fyllt i allas födelsedagar, vilket datum de fyller och hur gamla de blir. Jag bläddrade till min födelsedag (dumt gjort!) och såg att det stod 29! TJUGONIO!! Det är ju visserligen sant och jag vet ju att det är på väg, men det kändes så sjukt och bisarrt. Det kändes helt fel och jättegammalt. 29! Det slog över mig. Jag var inte beredd. Jag känner mig INTE som en tjugonioåring. Jag vet inte vad en borde ha avklarat som 29-åring, men jag har inte hunnit med det. Den sifferkombinationen kändes helt fel. Inte som jag. Allt som slutar på nio känns dåligt. Jag minns inte vad jag gjorde som 9-åring, men säkert var det ett dåligt år. Samma med 19. Kan inte komma på nåt som hände när jag var 19? Närå, det är väl inte sant, jag hade ful frisyr och mådde uselt.
Tur att jag fyller sent på året och har därmed ett år på mig innan det sker samt ett helt gäng kompisar som ska gå igenom det innan.
Detta bådar inte väl inför 30-årskrisen.
3 kommentarer:
Känner igen den där känslan (kunde därför inte låta bli att fnissa lite när jag läste det).
Åh, jag känner precis likadant. Hallå, jag är väl forfarande 21 liksom? Får trösta mig med att jag befinner mig i mitt hjärtas stad Tokyo på 29-årsdagen och det är ju underbart!
(hittade till dig via Lovisa/polichinelle)
Christin: Skönt att nån känner igen sig :):)
Tokyoyo: Precis! Livet känns liksom likadant som när en var 21! Ingen dåligt tröst, måste jag säga! :)
Skicka en kommentar