söndag 13 mars 2016

Slutet närmar sig

Undrar om jag kommer sakna stormagen när den inte är kvar? Det känns som att det inte alls är ovanligt att folk gör det. Den är ju ganska gosig, ändå. Även fast den gör mig fruktansvärt otymplig och osmidig och tung och gör att jag får gå mycket långsammare och sova mycket sämre.


Just nu är jag mitt i vecka 34 och helt sjukt så börjar det ju närma sig slutet. Slutet på graviditeten! Helt galet egentligen. Jag har två veckor kvar på min VFU och jag bara längtar tills den är slut, för då, om två veckor, efter påsk, då tar jag paus från skolan och ska ägna hela april åt att vänta på bebis. Den känns helknäppt verkligen, men så är det. VÄNTA PÅ BEBIS! Herre min påve.

Förberedelserna inför dess ankomst går i alla fall framåt. Jag och Daniel har skapat ett litet babyrum, aka det gamla datorrummet, som tidigare gått under namnet "Adams rum". Det är inte alls Adams rum längre, utan bebisens rum. Och det är liksom möblerat och där inne finns bebiskläder och andra tillbehör. Och vi har inte mindre än två vagnar - en modern och en från -86, som Daniel låg i när han var liten. Den är stor och grå och plyschig och fantastiskt 80-talig.

3 kommentarer:

petronella sa...

blir så kluven inne på din blogg då jag som absolut inte har barn känner en sån extremt längtan efter att ha en bebis i magen.

Sandra sa...

Jag älskar min mage och just nu känns det verkligen som att jag kommer sakna den sen. Det jag däremot funderar på är om jag tycker om den för att jag vet att vår bebis bor där inne eller för att den gör att jag på något sätt "slipper undan" de skönhetsideal vi dagligen matas med. Vet inte om de makear någon sense men det är så befriande att jag ibland blir orolig för hur mycket jag faktiskt bryr mig och tänker på det i vanliga fall. Usch.

Kajsa sa...

petronella: åh, jag hoppas att du inte menar kluven på ett mycket negativt sätt, för några sådana känslor vill jag ju verkligen inte skapa.

Sandra: det kan jag också fundera på. Det är himla skönt (för mig som alltid haft magkomplex) att magen äntligen bara får vara och stå ut precis som den vill.