Måndagslista

Jag snor helt brutalt denna måndagslista från Lovisa.

1. Vad ser du fram emot den här veckan?

Exakt allt med helgen! Att tentan är på torsdag morgon, vilket betyder att den är över på torsdag lunch. Att det på fredag är freaking 1 maj!! Älskar första maj och fylls med värme och glädje och kamp. och sen är det långhelg i och med ledig fredag samt ledig måndag pga ny kurs börjar tisdag. Jippi på det! 

2. Vilken var den senaste bloggen du började läsa?
Oj, jag vet inte. Jag har nog inte hittat en ny blogg på länge. Tipsa gärna om ni har nån bra!

3. Ska du laga någon härlig mat den här veckan kanske?
Hahaha, nä. Jag lagar extremt sällan mat. Jag är inte bra på't och jag tycker det är tråkigt. Uppskattar däremot mycket att få mat lagad till mig. 

4. Säg en grej du verkligen vill göra som du ska ta dig tid för den här veckan!
Se ifatt Mad Men, mvh Bra Prioriteringar 

5. Innan vi gör måndag på riktigt, vilket ord ska du hålla hårt i hela veckan?
Plugg, plugg, plugg. Tenta på torsdag. 

6. Vad gjorde du igår kväll?
Igår kväll åt jag pizza, läste igenom handlingar till sammanträde imorgon och sen tittade på Netflix. 

7. En bild som symboliserar denna dag:

Nämnde jag att jag har pluggat? :))

8. Vad åt du till frukost idag?
Mängder med kaffe plus en skål med mjölk och chokladflingor. Inte den vuxnaste av frukostar, men kanske den godaste. 

9. Vilken tid på morgonen vaknar du?
Typ sju. Om jag inte börjar jobba sju, för då vaknar jag fem. Ställer alltid klockan. Även på helger. Jag gillar att gå upp tidigt och *njuta av morgonen*

10. Hur ser du oftast ut till vardags?
Ungefär så här:

Tina Belcher

Jag har börjat titta på Bob's Burgers. Eller, börjat och börjat, jag är på säsong fyra. Men det går så fort att titta när det är så roligt och så korta avsnitt. 

Serien handlar alltså om familjen Belcher som äger en hambugerrestaurang, där alla jobbar. Familjen har tre konstiga och fantastiska barn, där min storfavorit såklart är Tina! Även mamma Linda är helt underbar. 

6 x vardag

Så här ser min vardag ut just nu. Mest tentaplugg och tulpaner och utehäng i lilla trädgården och P3 Dokumentär i lurarna och solglasögon och glassiga vårnagellack. Och allmänna freak outs när saker inte går som jag vill. Jag lyssnar på Silvana Imam och tittar på Bob's Burgers och Bruce Jenner-intervjun med Diane Sawyer. 

Visst börjar det känns som det är vår på riktigt nu? Det har varit varmt de senaste dagarna och jag har helt lagt undan vinterjackan (snälla tvinga mig inte att ta fram den!) Träd och växter blommor och lite av den bästa tiden är väl nu, ändå. Långa, ljusa kvällar. Så himla härligt!

Det är viktigt med fina trosor ifall du hamnar i en olycka

Idag ska jag inte göra nåt särskilt. Jag ska vara hemma och tentaplugga. På sin höjd ska jag möjligtvis träffa min pappa i kväll och så ska jag definitivt gå ut med hunden. Roligare än så kommer det inte bli idag. Och ändå, ÄNDÅ har jag ägnat den senaste timmen till att hitta någonting att ha på mig. VARFÖR är det så? Varför bryr jag mig så himla mycket och varför spelar det så stor roll?

När jag har på mig några kläder som inte känns bra, så skaver det. Inte på kroppen, men i kroppen. Allt känns fel och jag känner mig inte som jag. Jag känner mig onormal och obekväm och allt annat än bra.

Och så ser jag på hur min man klär sig. Det kan ta fem minuter och han bara tar nåt. Det är möjligt att det finns en tanke bakom, kanske inte alla dagar, men i alla fall vissa. Men han verkar inte bry sig, på någon djupare nivå. Det påverkar inte hans mående. (Eller så går han runt och känner sig ful hela tiden, vad vet jag).

Jag har alltid fått höra, sen jag var liten, att det är viktigt att vara fin. Den gamla klyschan om att det är viktigt att bära fina underkläder varje dag, för tänk om en hamnar i en olycka och på sjukhus och personalen där ser ens underkläder. SOM OM FUCKING TROSORNA ÄR VIKTIGA DÅ?? Det är en sån jävla bisarr grej att lära ut till barn. En sån grej som fastnar hårt. Att det är viktigt att vara fin, vara snygg, vara tjusig. Det blir viktigare än allt annat. Vara finklädd och med borstat hår och gärna smink. Vara fin. Vara fin att se på. Vara till behag. För andra.

Jag har jättesvårt att "vara ful". Jag vill gärna känna mig fin. Sen vad fin innebär, är olika från dag till dag. Men känsla måste vara där. Annars blir hela dagen helt fel och jag känner mig sämst av alla. Så himla dumt att kläder och utseende påverkar hur jag mår. Hur jobbar en bort det? Bara utsätter sig?

Men, ja, jag valde ju en himla blus ändå. Jag går inte naken idag. Men det är en sån där jobbig blus som glider isär i knapparna över brösten. Så nu kommer jag att tänka på det hela dagen.

Gråtframkallande

Den senaste tiden har jag bara tittat och lyssnat på gråtframkallande saker. Jag har lyssnat på P3 Dokumentärer om flodvågskatastrofen och 11 september och Estonia. Och gråtit i mängder. Det är alltid kul att gå en promenad och möta en massa folk och ha tårar rullande ner för kinderna. De måste tro att en varit med om nåt fruktansvärt. Dock att det ju faktiskt är bättre när det är på grund av nåt sorgligt en lyssnat på och inte livet i sig.

Jag har inte bara lyssnat på sorgliga saker, jag har tittat på't också. Häromdagen såg jag The Fault in Our Stars igen och grät, grät, grät. Verkligen storgrinade framför datorn. Jag snyftar mig igenom avsnitt av Grey's Anatomy varje vecka. (Nästa avsnitt kommer bli grymt, förövrigt. Sån himla cliffhanger i slutet på förra! Och med grymt menar jag ju såklart bra och med bra menar jag SJUKT JÄKLA SORGLIGT.)

Varför gör jag så här? Varför vill jag framkalla tårar? Jag har alltid älskat att titta på sorgliga saker. Jag har gråtit till så många Oprah- och Extreme Home Makeover-avsnitt som helst. För att inte tala om alla serier på TLC. Herre min påve, jag går igång på direkten. Jag älskar att känna alla känslor, fast liksom ändå veta att det är på låtsas. Det är sorgligt och kanske hemskt, men det är ju definitivt inte på riktigt.

Fyra bilder från helgen

Helg är alltid trevligt, är det inte? Även om en jobbar, som jag gjorde i lördags, så är det nåt särskilt med helgen. Ett litet skimmer ligger över lördagar och söndagar. 

Jag och Daniel har haft öl-gäster och nattgäst i helgen. Johan och David var här i lördagskväll. Och innan dess var vi bjudna på kalas och middag hos Daniels mamma. Att bli bjuden på mat är nåt av det bästa jag vet. Och sen sov alltså David över och hjälpte oss att plocka undan och rensa i trädgården. Precis vad gäster bör göra. Och jag köpte ett par nya solglasögon i fredags, som jag sportade i solen i söndags. 

Jag jobbade som sagt i lördags, men det var himla kul. Jag hinner ju inte jobba så ofta längre, med tanke på skolan, så det var kul att vara tillbaka. Annars har den här helgen känt som ganska ledig, för jag och min studiegrupp skickade in en inlämning i fredags och det är så himla, himla skönt att vara klar med grejer. Skicka in och bocka av. 

Utklädnad

Jag har alltid älskat att klä ut mig. Ända sen jag var liten. Leka med kläderna i utklädningslådan var alltid det roligaste. Jag gillar maskerader och Halloween. I högstadiet var jag med i gruppen som ordnade en musikal, men jag var för feg för att våga vara på scenen. Jag var en av dom som ansvarade för rekvisitan. Det var roligt nog. Att bara vara med på ett hörn.

Nu för tiden får jag nöja mig med att klä ut mig med kläderna i min egen garderob. Har en lite fantasi, finns där hur mycket som helst. Hur många personer, och världar och verkligheter som helst. Många klänningar. Som jag nästan aldrig använder. Det är ju synd.

Jag har aldrig kunnat bestämma mig för en klädstil som är jag. Som liksom känns så himla jag och så himla rätt. Jag gillar massor av olika stilar. Massor av olika valmöjligheter. Olika personligheter.

#ImNoModelEither

När jag vaknade upp idag trodde jag inte att jag skulle finna en bild av mig i underkläder på Huffington Post Quebec, men ack så fel jag hade - för titta där är jag!

Det är alltså Amanda Kate Richards, som jag följt länge på the internetz, som startat #ImNoModelEither, detta lilla uppror eller kampanj eller vad ni vill kalla det. Hon såg underklädesföretaget Lane Bryants nya reklam under sloganen I'm No Angel, där företaget, som ofta, riktar sig till plus size-kunder och visar modeller storlek aningens större bära deras bh:ar och trosor i reklamen. Amanda Richards menar att Lane Bryants försök till att inkludera tjockisar föll platt av flera skäl. Bland annat att de uppmuntrar till smal vs tjock-tävling, det vill säga att tjocka måste klanka ner på smala, de ställer smala Victoria's Secret-modellkroppar mot deras egna större, "bättre" modeller, vilket känns allt annat än sunt och kroppspositivt. Richards anser även att Lane Bryants modeller är smaltjocka, proportionerliga, "good fatty", med välsvarvade kroppar, platta magar, stor byst och så vidare och hon själv kan inte alls känna igen sig i dom. Det finns fler sätt att vara tjock på än att ha platt mage och stor rumpa, stora bröst. Det finns banne mig många tusen sätt att ha en kropp på än så. Det är så många olika kroppar som aldrig nånsin får synas i reklam, i media. 

Richards tog ett gäng svartvita bilder på sig själv och publicerade dom på sin blogg och skrev att hon inte är någon ängel och inte nån modell heller, men hon kan klä av sig och knäppa några bilder i underkläderna. Så här skrev hon, bland annat:

Much like you, I have a body. Perhaps like you, I feel that my body isn't represented by the companies that sell me clothing, everything from my outerwear to my underduds. Unfortunately, because I am a plus-size woman, I am routinely persuaded that I should be happy with the options available to me: Happy with the clothes, happy with the size range, and happy with how it's packaged and sold to my fashion-hungry soul and perpetually unsatisfied closet.

I am a size 18. I am white, young, able-bodied, cis-gendered, and fit most of society's "acceptable" beauty standards. I'm no model, but looking at me isn't looking at something particularly different or unusual. For all intents and purposes, I operate at the same level of privilege as a woman you'd see in a Lane Bryant campaign, the only difference being that the fat on my body isn't as "correct" as theirs. No, my body isn't proportional. No, my stomach isn't flat. Yup, I've got stretch marks. Yup, my one boob is smaller than the other, and I'm not particularly busty for my size. No, my skin isn't even or smooth.

Sure, these are absolutely minor differences, between myself and these models. But when I look at their pictures, the minor differences are what keeps me from seeing myself, from seeing my body. If I feel that way, I can't imagine what the legions of other women, the ones who are strikingly different from these models, must feel.

Och jag kan hålla med så himla mycket. Jag har aldrig sett någon kropp som ser ut som min i en reklamkampanj och jag känner mig aldrig representerad i reklamen. Modellerna verkar bli tunnare och tunnare och när jag ser en modell som faktiskt ser ut som en storlek 38, då är det en PLUS SIZE-modell! Och jag blir så jäkla trött. Alldeles matt. Och arg! Hur kan "normalt" (va fan det nu är??) vara size zero och plus size har blivit vanliga storlekar, typ 38-40? Detta är ju helt sinnessjukt. Det måste vara så himla många människor som aldrig nånsin får känna sig synliga eller känna att deras kropp är värd att visas. Så många som aldrig vet hur kläderna eller underkläderna kommer sitta på dom, för en modell med deras kropp gör aldrig nånsin reklam för kläder. 

I alla fall så skrev Richards att det skulle vara ballt att se bilder på andra som inte heller känner igen sig i reklamen eller som vill ge en mer nyanserad bild av kroppar. Och jag var ju inte sen att hoppa på det tåget - som synes. 

Amen, vi andra då? Vi som har bristningar och daller och snea bröst och gud vet vad ändå. Vi som liksom inte har nån ursäkt?

Jag ramlade över den här tweeten för ett tag sen. Typ en månad sen tydligen enligt datumet. Och jag kan känna igen mig i den så himla mycket.

Jag tycker ofta när jag hör och ser folk prata om detta med att acceptera kroppen och gilla läget och så vidare så kommer de in just på det här spåret. Att det är okej att kroppen är lite ful/hängig/dallrig/whatever för den har ju skapat något magiskt. Ett helt mirakel har den tillverkat. En liten bebis. Eller två eller tre eller fyra. Då gör det liksom inget att den blivit ful, brukar det låta. Det blir liksom "värt det".

Jag läser kommentarer på Instagram om att en kvinnokropp som fött barn är "det vackraste som finns". Jag känner mest öhh what?! Sån himla korkad grej att säga av flera skäl. Och så känner jag ju samtidigt lite så där tjurigt: amen vi andra då? Vi som har bristningar och daller och snea bröst och gud vet vad ändå. Vi som liksom inte har nån ursäkt? Borde vi bara skämmas, skärpa oss? Varför är vi så jäkla fula, när vi inte har nåt att skylla på?

Jag hör detta resonemang så himla ofta. Vid lunchbordet, på fikarasten. Folk som fött barn och gärna berättar om hur jättesnygga och smala de var förr. Många av dom är smala fortfarande. Men kanske väger några kilo mer nu än innan, vad vet jag. "Förr var jag minsann snygg och smal!" (Alltid detta och mellan snygg och smal) Själv har jag varken varit snygg eller jättesmal, men aja. De pratar om sina bristningar och säger att de är "A tiger who earned their stripes!" Earned. Förtjänade. Tjänat. Men vi som har bristningar ändå då? Som inte har en liten bebis som bevis på att vi har tjänat, gjort nåt stort, arbetat, kämpat för bristningar och daller? Vi som bara ser ut så? Som är fula utan att ha fött barn.

You can't do a slasher movie as a tv series

Omg! Scream ska bli tv-serie. Detta kan vara hur dåligt som helst, och jag kommer ändå älska det. Tonåringar, fest, sex, blod, mord! Bästa kombinationen. OBS på film, ej i verkligheten. I verkligheten är det den absolut sämsta kombinationen.

Get More: 

Scream, Full Episodes

Fast det verkar inte som mördaren bär en äkta Scream-mask, vad i hela friden är upp med det? 

It wasn't a walk of shame. It was a walk of awesome.

Jag må tjata om Leslie Knope och Parks and Recreation, men en annan serie som har ett starkt grepp om mitt hjärta är ju bästa Cougar Town. Och nu har sista avsnittet visats. Jag kommer sakna enorma vinglas och Penny Can och Truth Gun och change approved och vänskap och hela Cul de Sac-crew.

Jag är totalkär i alla kvinnorna i Cougar Town. Jules och Laurie och Ellie är alla fantastiska karaktärer. Jag ser mig själv som en blandning mellan Ellie och Jules. Alltså bästa blandningen!

De kvinnliga karaktärerna i den här serien är typ gudomliga. De tycker till exempel att walk of shame borde heta walk of awesome. Vilket är ett sjukt bra förslag, för walk of shame är ett ganska sämst namn efter nåt som antagligen varit en ganska kul kväll.

De säger inte nej till tequila.

De gillar att känna känslor med könet.

De ger bra råd angående hälsa. (Lex Big Joe)

De har smarta lösningar till jobbiga vardagsproblem.

De *känner* mycket. Särskilt Jules har a lot of feelings. Till exempel vill hon att hennes vänner ska älska henne så mycket att deras liv förstörs när hon dör. Mycket sunt och bra.

Och bästa Ellie är bara ärlig om hur det är att leva i världen.

Hej då, Jules och Ellie och Laurie! Hej då, Cougar Town!

Om att byta efternamn (eller att inte göra det)

Jag och min man har olika efternamn. Jag bytte aldrig namn när vi gifte oss. Och inte han heller. Vi var ett tag inne på att byta bägge två, till nåt nytt, men det blev aldrig av. Så nu heter vi olika. Och har alltid gjort. Ibland gör det mig lite ledsen.

Jag ser gamla kvinnliga klasskompisar, numera facebook-kompisar, som gifter sig och varenda en byter namn. Varenda en tar sin nya mans namn. De blir liksom en familj på riktigt, medan det känns som att jag och min man fortfarande inte är det. På ett sätt kan det känns sorgligt. Som om vår relation värderas lägre. Folk tror sällan att vi är gifta just på grund av efternamnen. Och egentligen spelar det väl ingen roll. Men samtidigt gör det det.

Häromdagen ringde jag ett sån där "viktigt samtal". Där frågades det om vad jag hette och vad min man hette. Personen jag talade med blev helt förvirrad av att vi hade olika efternamn. Som att hon aldrig hade hört nåt liknande och inte alls kunde fatta att vi var gifta. Det är som om folk fortfarande tror att namnet ändras per automatik bara för att en gifter dig. Det gör det inte. Det är en särskild blankett en måste fylla i och skicka in. Det har inget med själva giftermålet att göra.

På nåt sätt är det nån form av övergångsrit att byta namn. Något som en som kvinna förväntas göra. Men jag gjorde liksom aldrig det. Jag tycker det är meningslöst och larvigt att byta efternamn bara för att en gift sig. Jag hade aldrig en tanke på att ta min mans efternamn. Men nu, när jag tänker på att det kunde stå samma namn på brevlådan och hur mysigt det hade varit ändå, kan jag tycka det är tråkigt. Det hade varit mysigt att vara en "riktigt" familj.

På samma gång kan jag tycka att varför ska det vara jag, varför ska det vara kvinnan som måste byta namn?  Så jäkla gammaldags och utdaterat och rent av vidrigt. Vilka skittraditioner vi har! (Inget nytt under solen, i och för sig) Att byta namn och tillhöra någon ny karl. Inte tillhöra pappa längre, utan maken. Nä, något sådant vill jag ju faktiskt inte vara med om.

Söndag och måndag på samma gång

Idag är det måndag, fast också söndag och annandag påsk. Måndag och söndag samtidigt. Och jag ägnar förmiddagen åt metodteori och kvalitativ forskning inom hälso- och sjukvård fast jag egentligen vill vara ute och hitta på en massa roliga saker för det är soligt och ledigt och då borde en få hitta på massa roliga saker.

(Och så ser jag att jag har samma tröja som på några bilder ner och så tänker jag att vilken urtråkig person jag är som har samma kläder hela tiden. Men vem orkar klä sig fancy när det bara är kurslitteratur som ska läsas?)

För ett, två, tre, fyra, fem år sedan

Hur har mitt liv sett ut i april de senaste åren egentligen? Ibland känns det som att livet bara står still, som att det är samma hela tiden. Då tycker jag det kan vara bra att titta tillbaka. Att se att det faktiskt händer grejer.

Förra året, alltså 2014, var jag skittrött på att bära vinterjacka och rotade fram en gammal jacka jag senast bar i mellanstadiet ur klädkammaren hemma hos pappa. Jag pluggade till undersköterska och skulle just bestämma mig om jag borde söka till sjuksköterskeprogrammet eller inte. Jag njöt av vårljuset och i slutet av april var rabatten full av tulpaner.

För två år sedan, 2013, hade jag nästan nyss börjat jobba på mitt timjobb i vården. Det kändes fortfarande nytt och spännande. Jag firade påsk på Öland och satt och solade en vintertrött ansikte framför den röda stugan. I slutet på månaden for jag och Daniel till Malmö och hälsade på Malmövänner som vi saknat. Vi fikade på Bullen och drack öl på Möllan och tyckte livet var himla najs.

2012 var jag platinablond och jobbade på järnverk och skrev en C-uppsats i Engelska (en jämförande studie om hur ofta de manliga karaktärerna och de kvinnliga karaktärerna avbryter varandra i tv-serierna How I Met Your Mother och Vänner). Det var himla tröttsamt att plugga 100 procent och jobba 100 procent. Jag firade påsk hemma hos Daniels föräldrar och vi tog en promenad med Blixten på kvällen med Daniels syster och hennes kille och allt kändes SÅ HIMLA VÅRIGT. Den här var även månaden jag upptäckte Instagram och en helt ny värld öppnades.

April 2011 bodde jag i Malmö och hade precis färgat håret knallrött. Träden blommade på Kirsebergs torg och vi hade grillpremiär och drack vin. Påsken firades med öl i en hög med killar i en soffa. Valborgsmässoafton firades i Tallriken i Pildammsparken och det var helt sjukt varmt och t-shirtväder.

2010 gick jag sista året på Malmö Högskola och skrev kandidatuppsats och firade att utbildningen snart var slut med klasspicknickar i vårvädret. Jag och Daniel hängde massvis med Sverker som bodde i Västra Hamnen och jag ser så himla ung ut tycker jag nu när jag tittar på bilden nedan. Jag drack öl på KB och Vinylbaren och Debaser och på alla uteserveringar på Möllan. Och jag tog spegelselfies och hade precis köpt en smartphone!

Jag har ju faktiskt gjort lite ändå, de här senaste åren. Livet står ju faktiskt inte still. Det rullar på. Sakta men säkert.