torsdag 12 februari 2015

There's sadness in the family, Dad told me. Let's not speak of it, it only brings us down

Jag känner mig ofta ganska ensam och utanför. Det är en grej jag skäms massor för. Det är såna där tråkiga och fula känslor som en egentligen inte ska prata om. Och gör en det så är det som om en klagar eller gnäller eller jag vet inte vad. Det är lätt att få ett "Du måste vara mer positiv" eller "Du måste ta första steget själv" kastat i ansiktet. Att jag måste vara mer framåt och ta för mig. Eller så får en höra att alla tycker det är svårt med det sociala, ingen passar in, alla fejkar hela tiden. Och det kanske är så, vad vet jag? Men varför är det då alltid jag som är awkward och inte har nån att stå och chitchatta med? Alltid jag som sitter ensam? 

Det är svårt att beskriva hur det känns att vara ensammen. Jag går till skolan själv, går in själv, sätter mig själv. Pratar inte direkt med någon i korridoren, i kafeterian och ingen pratar direkt med mig. Alltid lite utanför. (Tack och lov för grupparbeten, där jag blir tvingad in till en grupp, en tillhörighet som jag ska arbeta och umgås med och de är tvungna att vara med mig. Där kan jag trivas mer och det känns lite lättare i hjärtat, lite enklare med det sociala.)


 Tänk att jag fortfarande får ett sånt hugg i hjärtat när bänkarna är två och två, eller indelningen är i par, och jag får vara ensam. Alltid ensam. Den som ingen väljer. Den som får sitta ensam. Den som ingen vill vara två och två med för de har redan någon annan att vara i par med. Redan någon annan de är närmast. Någon annan som gjort intryck, som är roligare eller trevligare. Någon annan som märks mer. Det är alltid lite sorgligt och fast jag är så jävla van så gör det alltid lite ont.


Jag är en sån där som folk inte känner igen, även fast vi träffats innan. En sån där som ingen kommer ihåg namnet på. En sån som läraren inte riktigt minns namnet på fast han varit enda läraren under två hela kurser. En sån där osynlig. En sån där som inte riktigt passar in någonstans. 


På jobbet trivs jag med vårdtagarna, men har svårt med kollegorna. Jag har aldrig förstått mig på kallprat och tycker det är lättare att vara tyst. Jag äter lunch själv och är så van med det att sällskap känns jobbigt.


Jag tänkte länge att jag inte alls skulle skriva det här, för jag vill inte grotta ned mig i de här känslorna. De är så svarta och kladdiga och lägger sig som en dimma överallt och när jag är mitt i de hemskaste, mest utsatta känslorna av ensamhet så är det så svårt att ta mig ur dimman och jag vill egentligen inte tänka på det. Jag vill hellre bara låta det vara. Tänka på roligare saker. Men samtidigt vill jag prata om det. Jag tänker att jag kan väl inte vara den enda som känner så här? Det känns viktigt att skriva och prata om känslor som inte alltid är så himla charmiga och tilldragande hela tiden. Prata lite om det fula och kladdiga. 

17 kommentarer:

Jemawa sa...

Alltså. Jag gillar dig jättemycket och tycker du är en helcool och vettig tjej.
Jag sitter gärna brevid dig och pratar om allt mellan väder och vind.
Det som är med dig, som jag tror kan bidra till att folk (?) inte gör det, är att man har känslan av och får för sig att du har så bestämda åsikter och ståndpunkter i så mycket saker. Kan bara se det utifrån mig själv, du är så vettig och har koll och tycker och tänker, medan jag är lite lullig, tycker mycket men har sällan belägg för det. Och DET kan göra att folk känner sig osäkra.
I ditt sällskap vill jag "skärpa till mig" för att inte verka korkad och dum i huvudet.
Så. Det är hur jag ser på det.
Du är fin och bra Kajsa, glöm aldrig det!
Kram!

Jessie sa...

Gu vad jag känner igen mig själv i det du skriver. Och så tänker jag att det är synd att du inte bor närmare, för då hade vi kunnat hänga hur mycket som helst. Fin och viktig text. <3

Sanna sa...

Jag är precis likadan. På något skruvat sätt är det väldigt skönt att läsa om att det finns andra som har det på samma sätt. Varje gång jag är ny på ett ställe, i skolan eller på ett jobb, får jag jätteångest för att folk parar ihop sig så himla snabbt två och två eller i små grupper och verkar bli superbästisar direkt och jag hinner liksom aldrig med. Folk brukar säga att jag verkar väldigt lugn och samlad på utsidan men på insidan är jag ofta väldigt stressad över sånt här.
Jag kan bli så himla irriterad över hur styrt samhället är efter extroverta människor; det är liksom normen och är man funtad på ett annat vis är man fel och blir utanför. Jag har gått hela mitt 27-åriga liv och trott att det varit något fel på mig, skämts över den jag är, men har börjat inse nu att det faktiskt (oftast) inte handlar om att jag inte "kan" socialisera utan om att jag faktiskt inte behöver det lika mycket som andra. (Jag är helt nöjd med att sitta hemma själv en lördagkväll och läsa eller se på film!) Men eftersom det är norm att vara superextrovert och söka kontakt hela tiden tror jag människor reagerar avvaktande om man inte är så, för att de inte vet bättre. Lär fler hur det fungerar med extro- vs introverta personligheter så skulle det nog vara allt bra göttigare att leva, iaf för oss som inte följer normen. Så sjukt att man ska behöva fejka den man är liksom!

Kram och tack för en fantastisk blogg som peppar och skapar utrymme för så många viktiga och roliga grejor!

Rebecca sa...

Skönt att läsa att man inte är helt ensam ändå. Jag känner mig också så himla ensam. Hatar att mingla, har ångest över att gå tillbaka till jobbet efter föräldraledigheten eller att kallprata med andra föräldrar på öppna förskolan. Det jag tycker är jobbigast är att jag SKÄMS så himla mycket över att vara ensam, att inte ha ett jättestort kompisgäng eller att jag är så himla dålig på att hålla kontakten med mina kompisar. Men de håller ju inte kontakten med mig heller och då skäms jag över det, att man liksom glöms bort. Har slutat blogga också och tycker det är jobbigt med instagram också ibland just för att jag aldrig kan skriva om "sköna kompishäng" eller visa bilder där man tar drinkar med en massa kompisar. Skämmigt och skitjobbigt. Tack för att du skriver om det, tack för att man inte är helt ensam över att känna så här. Kram på dig!

Emil sa...

Väldigt bra gjort av dig att kunna skriva om ett sånt ämne, som jag antar att många helst inte nämner. Känner verkligen igen mig i dina upplevelser, har själv känt så många gånger, även om det på senare år har blivit mycket bättre. Mest för att jag nuförtiden inte bryr mig särskilt mycket om kollegor på jobbet eller andra avlägsna bekanta pratar med mig eller inte. Så länge jag har nära vänner som finns där klarar jag mig bra utan stunder av mer eller mindre ansträngt kallprat.

Kajsa sa...

Emil: Åh, det kan jag verkligen hålla med om. Att det blivit bättre, ändå. Jag är inte lika beroende av andra på det sättet. (Fast ibland kan jag tycka det är lite sorgligt, att inte behöva andra)

Rebecca: Kram, tillbaka, fina du! Jag blir så himla glad av din kommentar, att känna mig lite mindre ensam i de här känslorna. Det är en sån himla norm att ha en massa kompisar och ha massor att göra, hela tiden. Att vara uppbokad och lägga ut festbilder på insta. Det är därför det känns skönt att ventilera lite, det är bästa boten mot skammen, tycker jag. Jag tycker också minsann att du borde ta upp det där med bloggandet igen, för du är klok och jag älskar dina texter. Plus att du ger världens bästa filmtips! :)

Sanna: Din kommentar satte verkligen huvudet på spiken! Exakt så är det! Folk parar ihop sig superfort, svisch bara, och så står en där och ba Vad hände? Det är verkligen norm att vara extrovert och social och utåt, och det blir tröttsamt att alltid försöka passa in, fast det liksom inte går. Och gud, vad jag håller med om det där att vara själv en kväll, jag kan längta hem till självheten och bara få vara i lugn och ro. Tusen tack för dina ord, och KRAM!

Kajsa sa...

Jessie: Ändå skönt att höra att folk känner igen sig och att en inte är helt ensam i de här känslorna. <3 Jag har tänkt flera gånger när jag varit i Malmö att det skulle vara ballt att höra av mig till dig, men jag har aldrig vågat! :D

Jenmawa: Tusen tack för orden Jenny! Jag tror det där med bestämda åsikter kan komma från att jag alltid känner mig så himla underlägsen och korkad och liksom som en blöt trasa i massor av frågor, så nu vill jag liksom ibland visa på att jag minsann vet lite också. Om lite grann, i alla fall. Kram!

Siri sa...

Åh, vad jag har saknat en text om just detta. Hög igenkänningsfaktor!!!

Anonym sa...

Jag på universitetet i två omgångar (först två år, sen tre) och jag blev aldrig riktigt kompis med någon i klasserna. Jag har inga kompisar från den tiden alls, och brukade vara så avundsjuk på andra tjejgäng, som antingen kännt varandra sen gymnasietiden, eller universitetet. Men nu bryr jag mig mindre om det. Men är alltid så socially awkward, särskilt i stora gruppsammanhang, eller när man träffar nya personer. Särskilt fester var jobbiga, och jag brukade dricka alldeles för fort och mycket, för att slappna av och bli mer social. Det känner jag som tur är inget behov av längre - jag är awkward, men så är det! Jag försöker alltid vara approachable iallafall, det kanske finns någon annan som också känner sig awkward och fejk etc

Kajsa sa...

Siri: så himla skönt att höra att folk känner igen sig!

Anonym: känner igen mig massor i det du skriver!

Kim sa...

Trots att du verkade missförstå min poäng med cancerinlägget måste jag kommentera. Du är min favoritblogg och jag hade jättegärna varit vän med dig. Jag är lika awkward bland folk och tycker det är jobbigt att mingla och kallprata. Enda gången det går vägen är när jag har druckit vilket jag slutat med.
Nu har jag nästan bara min pojkvän och 1 enda kompis kvar. Och ja, det känns som alla andra är supersociala och gör saker hela tiden medan jag ligger hemma i soffan och tittar på youtubekanaler efter jobbet varje dag.

Men du ser, jag är inte ens bra på att skriva kommentarer till favoritbloggar utan att bli missförstådd haha. Kram på dig!

Frida sa...

Ibland tänker jag att människor inte kan titta på sånt som är riktigt fint. Du vet, när en hånglar eller får pirr i magen så blundar en oftast! Och vi kan exempelvis inte titta rakt in i solen eftersom det gör så ont i ögonen. Så många som inte kommer få se allt fint?!
(Blev det snurrigt? Lite kanske? Menar inte att vi ska stirra in i solen, men ja. Du vet.)

Det är min tröst när jag känner mig ensam bland allt folk, när ingen kan se mig. Att alla kan fasen inte se på fina eller bra saker. Men vissa kan det, och det är såna människor som är värda att fokusera på.


Jag tycker du är grym. Och viktig. Heja dig! <3

Karin sa...

Åh, jag är precis likadan. När jag började universitetet tog det mer än en termin innan jag liksom rotade mig. Vissa arbetsplatser har jag aldrig fäst mig vid, jag har haft några bekanta, men var de inte där satt jag hellre själv än kallpratade, kallprat tar liksom mer energi än att vara ensam. Jag är också den som hellre sitter själv.

Men det här är jag nu ganska bekväm och okej med. Jag känner mig mer ensam när jag märker att människor jag varit nära under lång eller kort tid liksom... glider iväg. Att vi glider ifrån varandra. Jag börjar tänka att det är så det blir. Att jag inte ska fästa mig så värst för vänskaper tar slut, även de närmaste. Och fåniga saker som att någon som en gång var ens vän slutar likea på bilder och så. Det känns fånigt att bli ledsen över, men det gör mig ledsen.

Även om vi inte ses någon gång kan du tänka att jag vinkar till dig från ett annat ensamt bord någonstans. Heja dig, du är bra!

Kajsa sa...

Kim: varför ska det vara så himla svårt att kallprata egentligen? Min hjärna säger att det borde ju bara vara att säga nåt, liksom vad som helst, men det tar stopp. Blir tomt. Och så känns det som alla andra har det så ätt för sig och så blir det ännu svårare... Kram!

Frida: Så fin tanke ändå! <3

Karin: Det dumma med att en tycker att det är fånigt när en blir ledsen är att då blir själva ledsenheten skamfull och en känner sig larvig som ens känner så. Ont cirkeln liksom, som är så himla himla svår att ta sig ur. Åh, *vik, vink*! Kram!

Maggie sa...

Känner igen mig i varje ord du skriver. I höstas när jag pluggade så lärde jag inte känna en enda person. När man skulle arbeta i par så var det precis som du säger, alla hade redan hittat någon och jag satt ensam och låtsades jobba. Jag kände mig så totalt värdelös. Min sambo säger gärna också att jag måste våga ta steget att börja prata med någon, men det funkar inte. Jag kan inte.

Innan skolan började så kände jag sådana förhoppningar på att läsa just den kursen, nu skulle jag ju få träffa människor med liknande intressen och gud så fantastiskt det skulle bli! Istället skapade det kraftig ångest varje dag jag skulle åka till skolan och ibland gick jag tidigare från lektionerna för att jag inte stod ut.

Det värsta jag vet när det kommer till grupparbeten är när alla får välja grupp på egen hand. Alla väljer ju såklart sina kompisar som de lärt känna. Men eftersom jag aldrig sätter mig bredvid någon, eller med åtminstone två stolars mellanrum, så hamnar jag jag utanför. Enklast är det när läraren delar in en. Då har man inget val liksom.

Saken är att det heller aldrig ändrar sig. Jag har insett att jag inte funkar på högskola. Jag tar inte initiativ och kommer förmodligen aldrig att bli en sådan person som gör det heller. Jag, precis som du, går till skolan ensam, sätter mig ensam, på rasterna sitter jag kvar i klassrummet och pillar på mobilen. När lektionen är slut så går jag direkt. Alltid ensam.

Tror det var förra veckan som jag satt mitt emot en person ur min klass på tunnelbanan. Hon tittade bort. Men när våra blickar väl möttes så log jag, inte hon. Sedan tittade hon bort igen. Fan vad jag skämdes. Vi har alltså arbetat tillsammans under två lektioner när man skulle arbeta i par. Men hon kände inte igen mig.

Det är så illa att jag har börjat avsky att plugga. Att jag inte orkar fast jag vill. Det känns inte roligt och jag är inte motiverad. Jag tar studiemedel för att befinna mig i skolan, för att kunna studera. Pengar som jag måste betala tillbaka. Men jag vantrivs så fruktansvärt. Jag är liksom inte bara totalt ensam i skolan, jag är i princip totalt ensam hemma också. Känner mig så jäkla sorglig och patetisk. Jag avskyr att prata om det här med andra. Jag avskyr att erkänna hur ensam jag är. Trots att jag tycker om att vara själv, så är det inte samma sak som att känna sig totalt ensam. Jag blir matt av att umgås i stora grupper, gillar inte att kallprata... umgås högst med en eller två personer samtidigt. Jag har en nära vän i staden där jag bor... Åh, skulle nog kunna skriva ett par meter till kring detta... men folk ska väl orka läsa också antar jag...

Hur som helst, ville bara säga att du inte är ensam.

Kajsa sa...

Maggie: Tusen tack för din kommentar. Det värmer verkligen att folk läser och känner igen sig. Det känns mindre ensamt! Jag blir ledsen när jag läser din historia, men samtidigt så känns det så skönt att jag inte är den enda i världen som känner så här (även om det känns som jag är det ibland!). Det är så himla, himla svårt att lära känna folk, att vara modig, att ta steget. För mig säger det bara stopp. Inom mig. I huvudet. I hjärtat. Det går inte. Stor kram! Och du är inte heller ensam. Vi är många som känner så här. (Önskar att det blev lite mer okej att prata om det)

Oh.dear sa...

Känner igen. Jag tänker att det är jag som är konstig som inte orkar fejka och bara har ork att vara mig själv.
och då jag fyller 30 i år väntar jag på att någon tillslut ska komma på att jag fejkat mig igenom det sk vuxenlivet och att jag egentligen bara är en rädd och vilsen ovuxen människa.
Kram