Oscarsgalan 2015

Ja, jag var uppe hela natten till idag och tittade på Oscarsgalan. Precis som jag alltid gör. Ett tag kändes det som ett mycket dumt beslut pga tröttman som skulle drabba mig idag, denna överfullbokade måndag. Men det gick bra! Så beslutet var alltså bra. Det är rätt att stanna uppe en hel natt för att titta på en glammig amerikansk filmgala. Skönt att livet funkar så.

Oscarsgalan är alltid ganska tillrättalagd och lite tråkig och alltid lika långsam i mitten med priser som ingen riktigt bryr sig om. Ärligt. Men för mig är det tradition att se detta och det är ju ändå ganska roligt ändå. Allra speciellt gillar jag tacktalen. Folk som blir chockade över att vinna, eller jätteglada. Folk som gråter en skvätt eller tackar The Academy på knacklig engelska. Mys ju!

Typ Eddie Redmaynes alldeles överglada och spralliga tacktal. Han såg så ärligt glad och förvånad ut. Det är så himla roligt att se. (De sämsta tacktalen är de som börjar Tack Gud! Då stänger jag av öronen.)

Redmayne var ju förövrigt helt sjukt lik Stephen Hawking i The Theory of Everything och borde vinna bara för det. Öh, och det gjorde han ju också så..

Annars var galan ganska politisk, tycker jag. Många kändisar som liksom vågar prata om svåra frågor, eller lite hett politiskt stoff. Graham Moore, som vann för manus för The Imitation Game ägnade sitt tacktal åt att prata om självmord och sitt eget självmordsförsök som 16-åring och uppmanade alla att fortsätta vara annorlunda och konstiga. Det är ändå ganska fint, kan jag tycka. Stay weird.

Common och John Legend vann för bästa låt, från filmen Selma. De ägnade tacktalet åt medborgarrättsrörelsen och drog såklart paralleller till dagens politiska läge. De nämnde bland annat att det sitter fler svarta män i fängelse i USA idag än vad som var i slaveriet. Såna här tacktal är så himla fantastiska att se och gör att folk som bara typ tackar sin familj blir så brutalt tråkiga.

Årets gala har ju anklagats (med full rätt) att vara brutalt vit. Alla skådespelare som var nominerade i år i alla skådespelarkategorier var vita.

Annars var ju Patricia Arquettes tal som väl var galans mest feministiska uttalande härligt att se.

Fast allra bäst var ju Meryl Streeps och Jennifer Lopez reaktion på Arquettes tal. De var så sjukt jävla peppade! Wooo!!

Okej, nu har jag skrivit "det bästa" flera gånger, men det allra bästa på hela galan var detta:

Freaking Galadriel ska läsa upp en vinnare och börjar med Okie Dokie Smokey!! Okie, dokie, smokey?!?! Bästa säget nånsin och detta gladde mig så djupt i själen på ett sätt jag inte kan förklara.