Jippi! Nu är det dags för Emily Dahls magnifika julkalender. Imorgon är det första december och julkalendern drar igång! Temat i år är minnenas julkalender. Detta blir fjärde året jag är med.
2011 hette kalendern Berätta om och alla mina inlägg i den kalendern hittas här. 2012 bestod julkalendern av Den stora bildutmaningen och var mer bildbaserad, och alla mina luckor från det året hittas här. Förra året var det Berätta om igen och jag tycker att kalendern bara blir bättre och bättre och bättre för varje år. Alla mina luckor från 2013 finns här.
Emily har bara släppt de tolv första, för att öka spänningen kan jag tro, och de är:
Lucka 1: En bild från en dag du aldrig kommer glömma
Lucka 2: En bild på något gott du ätit i år
Lucka 3: En bild på någon du älskat i år
Lucka 4: En bild du tog när du kände dig sorgsen/deppig/ledsen
Lucka 5: En bild på dig som någon annan tagit
Lucka 6: En bild från en resa du gjorde under året
Lucka 7: En bild du tagit som du själv tycker mycket om
Lucka 8: En bild från i år som bäst beskriver din vardag
Lucka 9: En bild från din arbetsplats/skola
Lucka 10: En bild på ditt favoritplagg just precis nu
Lucka 11: En bild på en person du saknat i år
Lucka 12: En bild från i somras som väcker din sommarlängtan
Jag är super peppad på året julkalender och tycker att det har varit jätteroligt att vara med alla år. Jag är, så att säga, en trogen lucköppnare och kalenderföljare. I handlar alltså kalendern om året som gått, 2014, och alla bilder ska vara därifrån. Vilket är lite spännande och nytänkande. De tidigare kalendrarna har varit mer fria, och jag tror detta komma bli toppen. Jag är ju väldigt mycket för att minnas och att titta tillbaka, det ä först då som jag uppskattar allt som händer och sker och allt som jag upplever och åstadkommer.
En annan nyhet för i år är att en kan vara med i julkalendern via Instagram och jag fullkomligt älskar ju Instagram, men julkalendern är ju något som här bloggen till och jag är lite kluven och vet inte riktigt hur jag ska göra. Om jag ska köra både på bloggen och Insta eller om jag ska hålla mig endast till bloggen? Men det känns som Instagram skulle göra sig toppen för detta? Men jag vill inte att alla luckor ska bli dubbletter? Men det är kanske inte så farligt ändå? Ja, ni hör ju. Supertvekar'n! Men kul, det kommer det att bli!
Första luckan öppnas imorgon!
söndag 30 november 2014
fredag 28 november 2014
De borde utplånas från jordens yta
Vad är de bra för egentligen? Finnar borde utplånas. För alltid. Livet skulle bli mycket bättre utan dem.
De är inte välkomna hos mig. Jag blir butter och bister så fort de kommer fram. Och jag trivs bättre som glad och sprudlande (öhh, har nog aldrig varit det? Men det är väl drömmen då). Nu ska det ju vara fredagapepp och så kryper en röd liten finne fram ur mörkret. Såklart. Jag trodde det skulle vara slut med dem efter tonåren?
torsdag 27 november 2014
När allt blir fel
Jag vill så himla gärna vara en chill och cool människa, en sån som bara finner sig i situationer och anpassar sig i livet, men det är jag inte. Tyvärr. Jag är känslostyrd och blir så jäkla obekväm ibland. Jag passar inte in och vet inte vad jag ska göra med mig. Kroppen känns fel och för stor och jag känner av hur jag står, hur jag andas, min dåliga hållning. Så här är det inte alltid, inte ens så ofta längre, men det hände idag. Och det är så himla pinsamt, för det märks så väl. Jag kan inte dölja det.
Idag i skolan hade vi praktiska övningar hela dagen. Praktiska grejer är ju ganska viktigt på sjuksköterskeutbildningen. Vi skulle bädda sängar och utföra personlig hygien och så vidare. På varandra och på dockor. Vi fick "arbetskläder" och skulle byta om. Kläderna fanns i storlek S eller L och det är ganska sämst för en osäker person som har storlek M. Redan där blev allt helt fel för mig. Det kliande innanför huden och jag ville liksom bara gömma mig. Försvinna. Sen gick vi in i metodrummet och skulle göra dessa praktiska övningar. Framför alla. Jag klarar inte av sådana situationer. Hela jag känns malplacerad och felaktig. Obekväm. Alla andra verkar så naturliga i en sådan låtsassituation, men jag kan inte vara det. Jag ville bara blunda och dö när jag skulle låtsas vara patient, för att känna på hur det är i patientens situation. Även fast jag tycker det är superviktigt att känna hur det känns, så blir situationen helt fel för mig. Jag får scenskräck av att vara inför alla.
När vi skulle prova använda bäcken så sade läraren att hen behövde assistans av en av studenterna för att visa för de andra hur en skulle göra och jag stod närmst så hen bad mig hjälpa till, men jag kunde bara inte. Under dagen hade flera av de i klassen hjälpt läraren att visa, jag var den enda som sade nej, men det låser jag för mig. Jag kan inte. Jag kan inte vara spontan och stå framför alla. I blickfånget. Det går inte.
Idag i skolan hade vi praktiska övningar hela dagen. Praktiska grejer är ju ganska viktigt på sjuksköterskeutbildningen. Vi skulle bädda sängar och utföra personlig hygien och så vidare. På varandra och på dockor. Vi fick "arbetskläder" och skulle byta om. Kläderna fanns i storlek S eller L och det är ganska sämst för en osäker person som har storlek M. Redan där blev allt helt fel för mig. Det kliande innanför huden och jag ville liksom bara gömma mig. Försvinna. Sen gick vi in i metodrummet och skulle göra dessa praktiska övningar. Framför alla. Jag klarar inte av sådana situationer. Hela jag känns malplacerad och felaktig. Obekväm. Alla andra verkar så naturliga i en sådan låtsassituation, men jag kan inte vara det. Jag ville bara blunda och dö när jag skulle låtsas vara patient, för att känna på hur det är i patientens situation. Även fast jag tycker det är superviktigt att känna hur det känns, så blir situationen helt fel för mig. Jag får scenskräck av att vara inför alla.
När vi skulle prova använda bäcken så sade läraren att hen behövde assistans av en av studenterna för att visa för de andra hur en skulle göra och jag stod närmst så hen bad mig hjälpa till, men jag kunde bara inte. Under dagen hade flera av de i klassen hjälpt läraren att visa, jag var den enda som sade nej, men det låser jag för mig. Jag kan inte. Jag kan inte vara spontan och stå framför alla. I blickfånget. Det går inte.
onsdag 26 november 2014
You're just some racist, who can't tie my laces. Your point of view is medieval.
När jag cyklade till skolan i morse så lyssnade jag på musik (för jag har redan lyssnat igenom Serial två gånger, och har inte hittat nån ny podcast att lyssna på) och Lily Allens Fuck You slumpades fram. Och när jag susade fram på den isiga cykelvägen med skogen på både sidorna kom jag att tänka på Sverigedemokraterna och att om jag nånsin skulle framföra en sång i offentligheten nån gång så skulle den här låten tillägnad SD vara perfekt.
I min stad har vi riktiga galningar till Sverigedemokrater och det enda jag skulle vilja säga till dom är fan i mig FUCK YOU.
tisdag 25 november 2014
Vi låtsades att vi var nån snygg, lite äldre tjej med c-kupor, som var öppen och villig.
När jag läste det här stycket i Lena Dunhams Not that kind of girl blev jag så himla påmind om hur jag gjorde exakt samma sak. Där, precis när datorer och internet blivit en stor grej. I var mans hus, så att säga. Alla hade fortfarande modem, så det kostade mycket pengar att surfa innan typ 18 på kvällen, men när vi fick chans så var det värsta grejen. Chatta. Chatta med främlingar. Vara anonym och möta andra anonyma i ett chattrum. Aftonbladets chatt var största grejen.
Jag var kanske 11 eller 12 och internet var inte jättenytt längre. Jag minns att jag och Linnea gick hem till henne och satt i vardagsrummet där datorn stod och loggade in på Aftonbladets chatt och hittade på nåt tvetydigt, sexigt chattnamn. Låtsades att vi var nån snygg, lite äldre tjej med c-kupor, som var öppen och villig. Vi visste exakt vad vi skulle skriva för att locka till oss män, killar. Visste exakt vad vi skulle skriva för att de skulle gå igång. Männen var alltid äldre, alltid ute efter knull, bilder, webcam, men de kan ju lite gärna ha varit pre-teens som vi. Och vi var alltid nervösa för att Linneas pappa skulle komma in och se vad vi gjorde.
Det här var en av mina bästa fritidssysselsättningar. Det var spännande och pirrigt och kändes vuxet. Jag chattade ensam också. Hemma på kvällarna. Hittade på nåt vågat namn. Visste vad som var utmanande. *våt_flicka* Hade en tid en grej med att låtsas att min påhittade chattpersona var gravid, så screennamnet var typ *17ochgraviid*. Och så fort jag loggade in började män chatta med mig. Och jag älskade det. Jag älskade uppmärksamheten. Att det var lagom farligt. Och det var alltid en stressfaktor med eftersom jag ville undvika att bli upptäckt, såklart, men också för att internet kunde dö så fort nån lyfte på telefonluren. Inget kunde hända egentligen, men precis allt kunde hända i fantasin. Först gjorde jag det bara för grejen. Det var kul och spännande. Sen började jag tycka det var sexigt. Upphetsande. Det blev mitt eget, personliga förspel.
måndag 24 november 2014
Blonder hair, flat chest. TV says, "Bigger is better." South beach, sugar free. Vogue says, "Thinner is better."
Idag har det varit grått och regnat exakt hela dagen och jag har bytt kläder fem gånger för jag såg tjock ut i allt. Jag vet inte vad som är så farligt med att se tjock ut, men vissa dagar har jag svårt att acceptera kroppen. Andra dagar går det bättre. Idag tog jag på mig en mjuk klänning och mjuka tajts och det fick duga. Mjuka resårer är kroppssnällt. Den här klänningen gillar jag. Jag tycker den har tjusigt mönster och den har praktiska fickor. Den är bara det att den är lite stor, lite boxig och den får mig att se större ut. Får mig att se tjockare ut. Jag brukar sällan bära den här klänningen bara för det. Jag brukar försöka hålla händerna i midjan när jag bär den här klänningen. Liksom för att markera, för att säga här slutar kroppen, jag är inte större än så här. SOM OM DET VORE SÅ JÄVLA VIKTIGT.
Varför är jag så rädd för att "se tjock ut"? Jag ÄR ju lite "tjock". Lite mullig, lite mjuk. Men jag vet ju varför såklart. Jag vet att samhället, patriarkatet, säger att smal=bra=snygg (vilket skitsnack!) och jag vill så gärna passa in i den normen. Snygghetsidealet. Samhället belönar snygghet. Livet blir lättare om en är smal. En blir inte ifrågasatt på samma sätt. När en äter snabbmat, choklad, när en bär tajta kläder, magtröjor, bikini, när det putar, hänger över, är mjukt och när låren breder ut sig. En smal person blir inte ifrågasatt varför den inte bantar, varför den inte tränar mer. Ingen kollar snett när en tar en Japp i skolan. Jag är absolut inte tjock och jag råkar inte ut för allt det här, men jag är inte smal heller. Jag är mitt emellan. För tjock för tajta jeans, kläder i M och L, men kan ändå passera som "smal".
Jag försöker att inte bry mig om att samhället ser ut så här, men det är inte så himla lätt. Vissa dagar är det skitsvårt, faktiskt. Men jag ska sluta med att hålla händerna i midjan för att markera var kroppen slutar, för att se smalare ut. Jag ska däremot hålla händerna i midjan för att jag är tuff och stadig och arg. Jag ska se ut precis som jag gör, precis som jag vill. Jag ska bära stora, snygga, sköna kläder och känna mig fabulous!
Varför är jag så rädd för att "se tjock ut"? Jag ÄR ju lite "tjock". Lite mullig, lite mjuk. Men jag vet ju varför såklart. Jag vet att samhället, patriarkatet, säger att smal=bra=snygg (vilket skitsnack!) och jag vill så gärna passa in i den normen. Snygghetsidealet. Samhället belönar snygghet. Livet blir lättare om en är smal. En blir inte ifrågasatt på samma sätt. När en äter snabbmat, choklad, när en bär tajta kläder, magtröjor, bikini, när det putar, hänger över, är mjukt och när låren breder ut sig. En smal person blir inte ifrågasatt varför den inte bantar, varför den inte tränar mer. Ingen kollar snett när en tar en Japp i skolan. Jag är absolut inte tjock och jag råkar inte ut för allt det här, men jag är inte smal heller. Jag är mitt emellan. För tjock för tajta jeans, kläder i M och L, men kan ändå passera som "smal".
Jag försöker att inte bry mig om att samhället ser ut så här, men det är inte så himla lätt. Vissa dagar är det skitsvårt, faktiskt. Men jag ska sluta med att hålla händerna i midjan för att markera var kroppen slutar, för att se smalare ut. Jag ska däremot hålla händerna i midjan för att jag är tuff och stadig och arg. Jag ska se ut precis som jag gör, precis som jag vill. Jag ska bära stora, snygga, sköna kläder och känna mig fabulous!
söndag 23 november 2014
Angående "omvänd sexism"
lördag 22 november 2014
En så kallad out of body experience
Häromdagen var jag på en gynekologisk cellprovtagning. Jag bokade en tid själv, för att det var så länge sedan jag gick (en ska gå var tredje år och det är toppenviktigt). Det hela gick snabbt och enkelt, som det bör. Förutom att barnmorskan tyckte det var helkonstigt att jag bokat min egen tid ("Ni brukar alltid bli kallade..." en ba aah, men jag blev ju inte det, mvh 5 år sen förra gången). I vart fall så är det ju aldrig särskilt jättebekvämt att ligga i en gynstol och få metallinstrument införda i underlivet. Men det som var spännande med just den här mottagningen/undersökningsrummet var att det fanns stora takfönster överallt. Det är väl trevligt med ljusinsläpp och så vidare. Precis ovanför gynstolen fanns ett sånt där takfönster. För att inte tänka på vad som skedde med lillfittan så vände jag blicken upp i taket, upp mot takfönstret. Det var bara det att när barnmorskan tände den starka undersökningslampan så fungerade det där himla takfönstret exakt som en spegel och jag kunde se hela provtagningen uppifrån!! Alltså, detta måste de ju veta om, men är det meningen att det ska vara så? Det var exakt om att se på en film eller nåt. Jag såg jättetydligt vad som hände, och eftersom jag är nyfiken så var jag ju tvungen att kolla. Det blev nästan som en sån här utomkroppslig upplevelse. Jag såg mitt eget underliv vara med om någonting som inte kändes som det hände mig. Olika spatlar och pinnar och instrument fördes in i mig och jag såg mina ben i benstöden och fittan alldeles naken och allting uppifrån och det är inte vanligt att se mig från det hållet, så det såg himla intressant ut. Men ganska konstigt också. Men trevligt. Konstigt men spännande.
torsdag 20 november 2014
10 frågor!
Jag blev nominerad av fantastiska Lovisa att svara på 10 frågor/Sisterhood of the World Bloggers Award.
Jag älskar ju listor och blev toppenglad! En ska svara på de tio frågorna och sedan skicka 10 nya frågor vidare till grymma bloggare.
1. Hur var du när du var 15?
Jag tyckte allt var sämst när jag var 15. Jag hade inga kompisar. Alltså, inte så där att jag hade få kompisar, jag hade inga. Noll. Klasskamrater hade jag och jag var aldrig ensam i skolan, men på fritiden var jag skitensam. Jag läste mycket och kollade mycket på film. Jag började älska film vid den här tiden. Jag hängde på videoaffären och hyrde en massa videofilmer. Jag hade definitivt inga pojkvänner eller kärleksförhållanden av något slag, det fanns inte på kartan för mig. När jag slutade nian gjorde några i klassen en sån där "årsbok", där vi skulle beskriva varandra och jag blev beskriven som "arg flikka" minns jag. Så det får väl sammanfatta mitt mående. Ganska arg och ogillade tillvaron. Men ändå liksom framåt och modig, i all ensamhet. Jag gav aldrig upp, på nåt sätt. Jag var ensam, men hanterade det. Tuffare då än nu kanske. Jag minns avslutningsmiddagen i nian. Det var juni och precis innan vi skulle sluta högstadiet för gått. Jag tog på mig en tjusig klänning, lockade håret och cyklade till middagen. Ensam. Sen satt jag och hängde väl lite med klassen, dansade kanske med någon, jag minns inte, och sen cyklade jag hem. Ensam. De andra gick på efterfest, fick jag höra i efterhand. Ingen bjöd med mig och jag blev inte ens förvånad. Lite så var det att vara 15 för mig. Jag hade aldrig smakat alkohol och aldrig blivit kysst.
2. Vilken är din favoritkrydda?
Örtsalt gillar jag massor. Eller svartpeppar. Den känns ju som en klassiker och den passar den mesta maten jag tycker om. Och vitlök! Om det är en krydda. Fast det är det ju kanske inte? Mer en lök, eller grönsak, va. Jag lagar inte så mycket mat, om en säger så...
3. Anser du dig vara troende?
Jag tror på feminism och vänsterpolitik! Jag gick ur Svenska kyrkan direkt när jag fyllde 18 och har personligen aldrig förstått grejen med Jesus.
4. Hur gör du din bästa frisyr?
En hög knut mitt på huvudet är nog min bästa frisyr. Älskar att ha håret så! Bara att samla allt i en hög hästsvans mitt på huvudet och sen svänga runt det till en knut. Det är det allra bästa med långt hår, att kunna göra olika frisyrer. Nu har jag ju dock inte alls särskilt långt hår alls. Kan knappt sätta upp det i en liten hästsvans ens och en top knot är bara att drömma om. Men om en tänker frisyr som en klipp, alltså hur en klippt håret, tycker jag nog att jag är dödligt nöjd med hur jag har håret nu. Kapade av den framför badrumsspegeln för någon månad sen och har låtit luggen växa sig till en snedlugg, som förhoppningsvis kommer växa ut och bli jämnlång med håret.
5. Vilken är den största förändringen du gjort utseendemässigt de senaste åren?
Alltså, jag kan väl inte påstå att jag förändrar mitt utseende så himla mycket. Jag började använda byxor mycket mer och känner mig inte lika bekväm i söta klänningar numer. Men det är väl kanske mer stilmässig förändring, än utseendemässig. 2009 hade jag svinlångt, blont, ofärgat hår. Jag vet inte ens hur jag fick det så långt, men nått gjorde jag väl. Sen någon gång där så klippte jag lugg och sen kapade av hela håret och sen färgade det knallrött. Jag är visserligen tillbaka till det blonda nu, men jag har aldrig fått det lika långt igen. Har liksom inte tålamod till det. Och just det, i våras + tidigt i höstas så tonade jag hela håret rosa! Alldeles bubbelgumsrosa och det var jättefint, men det satt bara kvar en kort, kort tid.
6. Hur ser din handstil ut?
Så här:
Min handstil är slarvig och varierande och kluddrig och totalt funktionell. På bilden är det mina anteckningar inför ett seminarium om döden och palliativ vård.
7. Är du extrovert eller introvert?
Jag gjorde ett test på nätet för att svara på den här frågan och det sade att jag var introvert. Och det är väl det som jag spontant känner passar bäst. Jag känner mig helt klart som en introvert person. Men samtidigt kan det nog variera aningens beroende på omgivning och tillfälle. Testet sade: "Du är en övervägande introvert person och har en tendens att vara inåtvänd [...] du uppfattar det som störande och överväldigande att ha för många människor omkring dig [...] du tänker efter innan du svarar och tycker inte om att bli avbruten". Och allt det stämmer ju. Det där med att bli avbruten till exempel. Om jag har något att säga, som jag tänkt på och formulerat i huvudet (i casual sociala sammanhang med vänner till exempel) och så blir jag avbruten, så håller jag tyst och säger inte det jag tänkt säga. Att bli avbruten är att bekräfta att jag inte borde öppnat munnen från början. Jag har stora problem med att bli avbruten. Överlag är jag nog ganska inåtvänd och tyst. Jag tänker mycket och har långa samtal och situationer som sker i huvudet och kan bli alldeles utmattad efteråt, även fast jag bara varit tyst och tänkt allt.
8. Om pengar inte var något bekymmer: vilket är ditt drömresemål?
Jag är inte sådär himla jätteförtjust i att resa. Och när en säger det låter en jättetråkig, men jag tycker det är ganska stressande att resa. Men samtidigt tycker jag att det vore spännande att åka till många ställen, jag har knappt varit nånstans alls. Skulle ju vara ballt att åka tillbaka till Sydamerika igen. Och att se coola djur i Afrika. Eller uppleva Japan och allt som finns där. Och Alaska! Men Wien är en stad jag alltid velat resa till, så det får väl bli det då. Fast det är inte direkt pengar som stoppar mig, det är mer lusten. Och tiden.
9. Vilken tv-serie bör alla se?
Gavin & Stacey!!
10. I klassisk Värvet-anda: vill du rekommendera något?
Jag vet inte vad Värvet är, men visst kan jag rekommendera något. Jag rekommenderar alla att börja försöka vara snällare mot sig själva, att inte döma sig själv så hårt och att tycka om och acceptera sin kropp, för den kroppen är toppen och den enda kroppen för dig. Samt att äta Italiamos fryspizza från Lidl och läsa Cirkeln-trilogin. Helst samtidigt!
Och där var alla svaren!
Nu är tanken att jag ska skicka vidare och nominera ytterligare bloggare. Jag ser gärna att Jessica, Matilda, Rebecca, och Ellen (och sen såklart precis alla som vill!!) svarar på dessa frågor:
1. Vilken bok läser du just nu?
2. Vilken är din absolut bästa film?
3. När grät du senast?
4. Är du feminist och, om ja, när och hur blev du det?
5. Hur var du i gymnasiet och hur var gymnasiet för dig?
6. Vad är det allra, allra godaste att äta?
7. Vilken kändis är en bra förebild för unga?
8. Varför är selfies så himla bäst?
9. Vad gör dig riktigt arg?
10. Om du skulle skriva ett brev till dig själv som 13-åring, vad skulle det stå?
Jag älskar ju listor och blev toppenglad! En ska svara på de tio frågorna och sedan skicka 10 nya frågor vidare till grymma bloggare.
1. Hur var du när du var 15?
Jag tyckte allt var sämst när jag var 15. Jag hade inga kompisar. Alltså, inte så där att jag hade få kompisar, jag hade inga. Noll. Klasskamrater hade jag och jag var aldrig ensam i skolan, men på fritiden var jag skitensam. Jag läste mycket och kollade mycket på film. Jag började älska film vid den här tiden. Jag hängde på videoaffären och hyrde en massa videofilmer. Jag hade definitivt inga pojkvänner eller kärleksförhållanden av något slag, det fanns inte på kartan för mig. När jag slutade nian gjorde några i klassen en sån där "årsbok", där vi skulle beskriva varandra och jag blev beskriven som "arg flikka" minns jag. Så det får väl sammanfatta mitt mående. Ganska arg och ogillade tillvaron. Men ändå liksom framåt och modig, i all ensamhet. Jag gav aldrig upp, på nåt sätt. Jag var ensam, men hanterade det. Tuffare då än nu kanske. Jag minns avslutningsmiddagen i nian. Det var juni och precis innan vi skulle sluta högstadiet för gått. Jag tog på mig en tjusig klänning, lockade håret och cyklade till middagen. Ensam. Sen satt jag och hängde väl lite med klassen, dansade kanske med någon, jag minns inte, och sen cyklade jag hem. Ensam. De andra gick på efterfest, fick jag höra i efterhand. Ingen bjöd med mig och jag blev inte ens förvånad. Lite så var det att vara 15 för mig. Jag hade aldrig smakat alkohol och aldrig blivit kysst.
2. Vilken är din favoritkrydda?
Örtsalt gillar jag massor. Eller svartpeppar. Den känns ju som en klassiker och den passar den mesta maten jag tycker om. Och vitlök! Om det är en krydda. Fast det är det ju kanske inte? Mer en lök, eller grönsak, va. Jag lagar inte så mycket mat, om en säger så...
3. Anser du dig vara troende?
Jag tror på feminism och vänsterpolitik! Jag gick ur Svenska kyrkan direkt när jag fyllde 18 och har personligen aldrig förstått grejen med Jesus.
4. Hur gör du din bästa frisyr?
En hög knut mitt på huvudet är nog min bästa frisyr. Älskar att ha håret så! Bara att samla allt i en hög hästsvans mitt på huvudet och sen svänga runt det till en knut. Det är det allra bästa med långt hår, att kunna göra olika frisyrer. Nu har jag ju dock inte alls särskilt långt hår alls. Kan knappt sätta upp det i en liten hästsvans ens och en top knot är bara att drömma om. Men om en tänker frisyr som en klipp, alltså hur en klippt håret, tycker jag nog att jag är dödligt nöjd med hur jag har håret nu. Kapade av den framför badrumsspegeln för någon månad sen och har låtit luggen växa sig till en snedlugg, som förhoppningsvis kommer växa ut och bli jämnlång med håret.
5. Vilken är den största förändringen du gjort utseendemässigt de senaste åren?
Alltså, jag kan väl inte påstå att jag förändrar mitt utseende så himla mycket. Jag började använda byxor mycket mer och känner mig inte lika bekväm i söta klänningar numer. Men det är väl kanske mer stilmässig förändring, än utseendemässig. 2009 hade jag svinlångt, blont, ofärgat hår. Jag vet inte ens hur jag fick det så långt, men nått gjorde jag väl. Sen någon gång där så klippte jag lugg och sen kapade av hela håret och sen färgade det knallrött. Jag är visserligen tillbaka till det blonda nu, men jag har aldrig fått det lika långt igen. Har liksom inte tålamod till det. Och just det, i våras + tidigt i höstas så tonade jag hela håret rosa! Alldeles bubbelgumsrosa och det var jättefint, men det satt bara kvar en kort, kort tid.
6. Hur ser din handstil ut?
Så här:
Min handstil är slarvig och varierande och kluddrig och totalt funktionell. På bilden är det mina anteckningar inför ett seminarium om döden och palliativ vård.
7. Är du extrovert eller introvert?
Jag gjorde ett test på nätet för att svara på den här frågan och det sade att jag var introvert. Och det är väl det som jag spontant känner passar bäst. Jag känner mig helt klart som en introvert person. Men samtidigt kan det nog variera aningens beroende på omgivning och tillfälle. Testet sade: "Du är en övervägande introvert person och har en tendens att vara inåtvänd [...] du uppfattar det som störande och överväldigande att ha för många människor omkring dig [...] du tänker efter innan du svarar och tycker inte om att bli avbruten". Och allt det stämmer ju. Det där med att bli avbruten till exempel. Om jag har något att säga, som jag tänkt på och formulerat i huvudet (i casual sociala sammanhang med vänner till exempel) och så blir jag avbruten, så håller jag tyst och säger inte det jag tänkt säga. Att bli avbruten är att bekräfta att jag inte borde öppnat munnen från början. Jag har stora problem med att bli avbruten. Överlag är jag nog ganska inåtvänd och tyst. Jag tänker mycket och har långa samtal och situationer som sker i huvudet och kan bli alldeles utmattad efteråt, även fast jag bara varit tyst och tänkt allt.
8. Om pengar inte var något bekymmer: vilket är ditt drömresemål?
Jag är inte sådär himla jätteförtjust i att resa. Och när en säger det låter en jättetråkig, men jag tycker det är ganska stressande att resa. Men samtidigt tycker jag att det vore spännande att åka till många ställen, jag har knappt varit nånstans alls. Skulle ju vara ballt att åka tillbaka till Sydamerika igen. Och att se coola djur i Afrika. Eller uppleva Japan och allt som finns där. Och Alaska! Men Wien är en stad jag alltid velat resa till, så det får väl bli det då. Fast det är inte direkt pengar som stoppar mig, det är mer lusten. Och tiden.
9. Vilken tv-serie bör alla se?
Gavin & Stacey!!
10. I klassisk Värvet-anda: vill du rekommendera något?
Jag vet inte vad Värvet är, men visst kan jag rekommendera något. Jag rekommenderar alla att börja försöka vara snällare mot sig själva, att inte döma sig själv så hårt och att tycka om och acceptera sin kropp, för den kroppen är toppen och den enda kroppen för dig. Samt att äta Italiamos fryspizza från Lidl och läsa Cirkeln-trilogin. Helst samtidigt!
Och där var alla svaren!
Nu är tanken att jag ska skicka vidare och nominera ytterligare bloggare. Jag ser gärna att Jessica, Matilda, Rebecca, och Ellen (och sen såklart precis alla som vill!!) svarar på dessa frågor:
1. Vilken bok läser du just nu?
2. Vilken är din absolut bästa film?
3. När grät du senast?
4. Är du feminist och, om ja, när och hur blev du det?
5. Hur var du i gymnasiet och hur var gymnasiet för dig?
6. Vad är det allra, allra godaste att äta?
7. Vilken kändis är en bra förebild för unga?
8. Varför är selfies så himla bäst?
9. Vad gör dig riktigt arg?
10. Om du skulle skriva ett brev till dig själv som 13-åring, vad skulle det stå?
onsdag 19 november 2014
Att röra sig ska vara roligt!
Jag cyklar till skolan varje dag (som det är skola/föreläsning, vilket inte är exakt alla dar i veckan). Jag bor i en annan stad än skolan och måste därmed cykla ganska långt. En mil. En mil till skolan och en mil hem. Det betyder två mil varje gång och ganska många mil i veckan.
Jag cyklar för att jag inte har något körkort och därmed ingen möjlighet att köra bil. Jag cyklar för att det är billigt. Jag cyklar för att det är enkelt och roligt. (Jag är så larvigt förståndig att jag till och med bär hjälm!) Jag får ofta höra av folk att jag är så himla duktig som cyklar. "Du är så duktig!" "Hur orkar du?!" Jag får beröm för att jag orkar och hinner och vill. Och sen leds samtalet ofta ganska snabbt in på kost och träning och gå ner i vikt och så vidare. Och det blir så himla fel tycker jag. För jag cyklar definitivt inte för att det är bra "träning". Att träna, för att bli smal/gå ner i vikt/hetsa kring vikt, är totalt oviktigt för mig. Jag blir alltid illa till mods när folk börjar prata om att gå ner i vikt och att de vill väga en viss siffra och då ska det bli bra.
Däremot så älskar jag att röra mig! Jag älskar att gå promenader och jogga och cykla. Jag älskar att vara ute i naturen! Jag tycker och önskar att "träning" alltid bör handla om sundhet och allmän motion och liksom rörelseglädje. Att hitta det en själv tycker är roligt. Simma, till exempel! Simma är skitroligt. Eller att vara ute i naturen och ha det bra och röra sig. Orientera eller rida eller spela bandy, eller vad det nu kan vara (personligen skulle jag aldrig göra nåt av dem tre, men alla är ju olika). Det jag vet är att det ska vara roligt och glatt och givande. Tillåtande. Upplyftande. Osunt tänkande om vikt och siffror och tvång och tråkigheter får en aldrig att må bra.
Att må bra är väl ändå det viktigaste tänker jag. Och sen vet jag ju att vissa människor vill träna massvis och andra knappt alls. Där är jag ju själv i sista kategorin, ändå. Men det viktigaste är att det ligger ett sunt tänkande bakom träningen. Inte drömmen om den perfekta kroppen. Inte tankar om att inte äta någon mat och träna extra mycket så att vikten landar på en viss siffra. Jag cyklar en mil till skolan för att jag tycker det är ganska roligt och, framför allt, billigt och praktiskt. Att röra sig ska vara roligt!
Jag cyklar för att jag inte har något körkort och därmed ingen möjlighet att köra bil. Jag cyklar för att det är billigt. Jag cyklar för att det är enkelt och roligt. (Jag är så larvigt förståndig att jag till och med bär hjälm!) Jag får ofta höra av folk att jag är så himla duktig som cyklar. "Du är så duktig!" "Hur orkar du?!" Jag får beröm för att jag orkar och hinner och vill. Och sen leds samtalet ofta ganska snabbt in på kost och träning och gå ner i vikt och så vidare. Och det blir så himla fel tycker jag. För jag cyklar definitivt inte för att det är bra "träning". Att träna, för att bli smal/gå ner i vikt/hetsa kring vikt, är totalt oviktigt för mig. Jag blir alltid illa till mods när folk börjar prata om att gå ner i vikt och att de vill väga en viss siffra och då ska det bli bra.
Däremot så älskar jag att röra mig! Jag älskar att gå promenader och jogga och cykla. Jag älskar att vara ute i naturen! Jag tycker och önskar att "träning" alltid bör handla om sundhet och allmän motion och liksom rörelseglädje. Att hitta det en själv tycker är roligt. Simma, till exempel! Simma är skitroligt. Eller att vara ute i naturen och ha det bra och röra sig. Orientera eller rida eller spela bandy, eller vad det nu kan vara (personligen skulle jag aldrig göra nåt av dem tre, men alla är ju olika). Det jag vet är att det ska vara roligt och glatt och givande. Tillåtande. Upplyftande. Osunt tänkande om vikt och siffror och tvång och tråkigheter får en aldrig att må bra.
Att må bra är väl ändå det viktigaste tänker jag. Och sen vet jag ju att vissa människor vill träna massvis och andra knappt alls. Där är jag ju själv i sista kategorin, ändå. Men det viktigaste är att det ligger ett sunt tänkande bakom träningen. Inte drömmen om den perfekta kroppen. Inte tankar om att inte äta någon mat och träna extra mycket så att vikten landar på en viss siffra. Jag cyklar en mil till skolan för att jag tycker det är ganska roligt och, framför allt, billigt och praktiskt. Att röra sig ska vara roligt!
tisdag 18 november 2014
I ain't missing no meals
Jag köpte ett par nya, svarta jeans igår.
Min rumpa älskar tajta jeans. Den ba *framhävs* och känner att det är dens time to shine.
Min mage däremot. Not so much. :(
Min rumpa älskar tajta jeans. Den ba *framhävs* och känner att det är dens time to shine.
Min mage däremot. Not so much. :(
söndag 16 november 2014
Allt som slutar på nio känns gammalt?
Jag fick sådan himla åldersnoja häromdagen. Den bara vällde över mig. Jag blev rent chockad över hur gammal jag kände mig. Jag brukar alltid vara chill med att bli äldre och tycka att det inte spelar så stor roll. De senaste åren har liksom alla känts ganska lika. Men för någon dag sedan så bläddrade jag i min mans kalender över 2015. Jag skulle kolla upp hur han jobbade nåt visst datum och såg att han redan hade fyllt i allas födelsedagar, vilket datum de fyller och hur gamla de blir. Jag bläddrade till min födelsedag (dumt gjort!) och såg att det stod 29! TJUGONIO!! Det är ju visserligen sant och jag vet ju att det är på väg, men det kändes så sjukt och bisarrt. Det kändes helt fel och jättegammalt. 29! Det slog över mig. Jag var inte beredd. Jag känner mig INTE som en tjugonioåring. Jag vet inte vad en borde ha avklarat som 29-åring, men jag har inte hunnit med det. Den sifferkombinationen kändes helt fel. Inte som jag. Allt som slutar på nio känns dåligt. Jag minns inte vad jag gjorde som 9-åring, men säkert var det ett dåligt år. Samma med 19. Kan inte komma på nåt som hände när jag var 19? Närå, det är väl inte sant, jag hade ful frisyr och mådde uselt.
Tur att jag fyller sent på året och har därmed ett år på mig innan det sker samt ett helt gäng kompisar som ska gå igenom det innan.
Detta bådar inte väl inför 30-årskrisen.
Tur att jag fyller sent på året och har därmed ett år på mig innan det sker samt ett helt gäng kompisar som ska gå igenom det innan.
Detta bådar inte väl inför 30-årskrisen.
lördag 15 november 2014
Salstenta och discobollstopp
Igår skrev jag den första salstentan på sjuksköterskeprogrammet. Puh! Jag är brutalt dålig på att plugga till tenor, men jag är ganska bra på att komma ihåg saker så jag hoppas att jag klarar den. Det började dock lite skakigt igår morse med att hela klassen gick till den salen som stod på schemat och väntade och tiden bara gick och gick och gick och vi trodde det inte skulle bli nån tenta alls. Det visade sig att vi skulle vara i ett helt annat rum och allt blev försenat. Men när det var uppklarat gick det toppen. Eller toppen och toppen, men jag skrev tentan och hade svar på alla frågor i alla fall. Det är ju nåt.
På kvällen gick klassen ut och åt middag. Så himla mysigt ändå att träffa klassen lite socialt. Jag var klädd i den paljettigaste, glittrigaste toppen nånsin och kände mig lite som en levande discoboll.
Idag vaknade jag halv elva och har svinont i nacken. Planen idag är att titta på serier och äta chips.
På kvällen gick klassen ut och åt middag. Så himla mysigt ändå att träffa klassen lite socialt. Jag var klädd i den paljettigaste, glittrigaste toppen nånsin och kände mig lite som en levande discoboll.
Idag vaknade jag halv elva och har svinont i nacken. Planen idag är att titta på serier och äta chips.
onsdag 12 november 2014
My thighs say feminism, bitch!
Ramlade över den här videon idag och älskade den på direkten! Jag och mina lår känner lite samma sak som poeten Desireé Dallagiacomo. "What the fuck is a thigh gap?"
Jag måste ventilera lite om Big Brother
När jag tittar på varje avsnitt av Big Brother slutar det alltid med att jag sitter och skriker mot datorn för de beter sig ofta så himla dumt och elakt, så vidrigt och taskigt. Mot varandra. Särskilt killarna mot tjejerna. Det är ju inte ovanligt i sådana här typer av tv-program att olika grupper gaddar ihop sig emot andra grupper, de bilder pakter och röstar på varandra, och gör allt för att få stanna kvar i tävlingen.
I gårdagens avsnitt satt flertalet av killarna, alla utom en, i ett av sovrummen i huset och pratade om vilka de skulle nominera. Vissa (till exempel Thorbjörn, som själv är rädd för att åka ut) var väldigt noga med att försöka få ihop gruppen att rösta på samma personer. De "starkare" av killarna ville väldigt gärna vara med och lyssna på vilka de andra tänkte lägga sina röster på, men var noga med att själv inte avslöja något samt mycket noga med att påpeka att de ej var med i någon pakt: "Jag tänker inte pakta!" Thorbjörn kontrade då med "Kalla det vad du vill", alla vet ju vad det innebär att prata om nomineringar. Så fult av killarna att gå ihop och nominera ut Erland, som måste beskrivas som den på riktigt snällaste och typ noblaste killen därinne (inte för att det är så mycket konkurrens om den rollen) (men till exempel var han den enda som reagerade och agerade då en av killarna höll fast och tvingade sig på en av tjejerna!). Dock typiskt killar-i-grupp-beteende att få ut de "svaga".
Killarna överlag, särskilt Anders, Pelle, Thorbjörn och, framför allt, Christoffer, är för jävliga mot tjejerna ibland. Nu senast emot Krissy och Johanna. Krissy till exempel, får så brutalt mycket skit för allt hon gör. Okej att hon kan vara störig, alla därinne är ganska störiga som personer, men hon beter sig inte värre än någon annan, men hon för så mycket mer kritik än alla andra. De ogillar henne som tusan och hon har varit nominerad åtta gånger. Killarna vrider allt Krissy gör till något fel. Hon och Pelle hade ihop det för ett tag sen, de hånglade och myste och sov ihop. Sen vrider Pelle allting till att han inte alls gillar henne och hon är kär i honom och han vill inget särskilt och hon är alltför på och konstig. Det är är inte så himla konstigt att tro att nån som pussar en och sover med en gillar en lite?!
I gårdagens avsnitt så betedde Christoffer sig som ett jävla svin mot Johanna. Han verkar helt galen och skriker på henne. Säger åt henne att hålla käften, att ingen vill höra henne prata. Mitt i gruppen, framför alla andra. Han gick in i hennes rum och tog hennes grejer och gömde hennes grejer. När hon såg honom komma ut, gick hon in själv och tittade och såg att saker saknades och gick sedan in till hans sovrum. Där låg han och "sov" och hon ville leta efter sina saker. Han blev fullständigt skogstokig och börjar skrika på henne och säga att hon ska ut därifrån och inte störa dem när de sover. DET VAR JU HANS FEL??! Han ler inte, han skrattar inte, han bara skriker som en galning. Hans ögon är svarta och hans ansikte kallt. Och det vidriga är att de andra killarna i rummet, som vet exakt vad som skett, de håller med Christoffer och säger åt Johanna att gå ut därifrån. Hon blir gjord idiotförklarad för att hon vill ha tillbaka sina grejer som någon annan stal?! Jag ser detta och blir så jävla arg.
Pelle hade ju som sagt ihop det med Krissy, men sen fick han ihop det med Johanna, kort därefter. De gjorde samma sak, myste och pussades och hånglade och sov ihop osv. Han var jättegullig mot Johanna och kramades och gosade in public. Men sen tröttnade han och ville inte vara med henne längre. Och då när hon typ undrar var som hänt, vill prata, vill fråga om läget pga de var nära, så beter han sig som om hon är ASJOBBIG och typ inkräktar och stör honom. Han ändrar sig i en handvändning och det är hon som är psychot som "stör" och är alltför på när hon vill fråga hur läget är när han sitter ensam och ledsen i ett hörn?!?! Hon vill bara vara snäll men han vänder det till något fult. Och sen får han henne att be om ursäkt. Asså, jag orkar inte med dessa killar.
Johanna och Krissy beter sig EXAKT som alla andra i huset, men de får så sjukt mycket mer skit av killarna än vad till exempel andra killar får. Thorbjörn och Christoffer satt i gårdagens avsnitt och pratade om att snacka skit och prata bakom ryggen på folk. De pratar om Johanna och att de tycker hon är dum och beter sig fel och borde göra si eller så för att vara bättre. De pratar om att Johanna hade kommit till Thorbjörn för att prata ut om situationen med Christoffer (alltså att han hatar henne och beter sig som en galning) och Thorbjörn tycker hon borde vara ärlig och gå direkt till Christoffer istället och prata. Killarna sitter alltså och pratar med varandra om hur dum Johanna är som inte är direkt och rätt fram, och hur oärligt det är att prata bakom ryggen på folk. TYP EXAKT VAD DE GÖR I SAMMA SEKUND!
Och sen det här med pakter ja. Länge var det förbjudet för deltagarna att prata om nomineringar med varandra och därmed kunde de inte skapa pakter, men nu är det förbudet borta och det är fullt tillåtet att gå ihop och bilda en pakt. Killarna var ju som sagt ganska snabba med att gadda ihop sig. De kände sig även säkra på att vinna över tjejerna för de menade att tjejer inte han hålla sams. Gud, vad jag är trött på sen åsikten. Så himla idiotisk och korkad. "Om tjejerna går ihop, är det rena självmordet" menade Erland och Thorbjörn när de pratade. Tjejer kan inte hålla ihop, sade de. Tjejer backstabbar varandra direkt. Killar fungerar bättre i grupp. Sånt jäkla skitsnack! Snälla, sluta prata om att tjejer inte kan hålla samman, men killar skulle vara som nån jävla dröm tillsammans. Tjejer är grymma på att hålla ihop och killar snackar massvis av skit om varandra. Killar i grupp kan vara en jävla katastrof. Jag önskar att de får se sig själva på video och se hur falska deras jäkla bros är.
Jag blir helt utmattad av ilska av att se ett avsnitt av Big Brother.
I gårdagens avsnitt satt flertalet av killarna, alla utom en, i ett av sovrummen i huset och pratade om vilka de skulle nominera. Vissa (till exempel Thorbjörn, som själv är rädd för att åka ut) var väldigt noga med att försöka få ihop gruppen att rösta på samma personer. De "starkare" av killarna ville väldigt gärna vara med och lyssna på vilka de andra tänkte lägga sina röster på, men var noga med att själv inte avslöja något samt mycket noga med att påpeka att de ej var med i någon pakt: "Jag tänker inte pakta!" Thorbjörn kontrade då med "Kalla det vad du vill", alla vet ju vad det innebär att prata om nomineringar. Så fult av killarna att gå ihop och nominera ut Erland, som måste beskrivas som den på riktigt snällaste och typ noblaste killen därinne (inte för att det är så mycket konkurrens om den rollen) (men till exempel var han den enda som reagerade och agerade då en av killarna höll fast och tvingade sig på en av tjejerna!). Dock typiskt killar-i-grupp-beteende att få ut de "svaga".
Killarna överlag, särskilt Anders, Pelle, Thorbjörn och, framför allt, Christoffer, är för jävliga mot tjejerna ibland. Nu senast emot Krissy och Johanna. Krissy till exempel, får så brutalt mycket skit för allt hon gör. Okej att hon kan vara störig, alla därinne är ganska störiga som personer, men hon beter sig inte värre än någon annan, men hon för så mycket mer kritik än alla andra. De ogillar henne som tusan och hon har varit nominerad åtta gånger. Killarna vrider allt Krissy gör till något fel. Hon och Pelle hade ihop det för ett tag sen, de hånglade och myste och sov ihop. Sen vrider Pelle allting till att han inte alls gillar henne och hon är kär i honom och han vill inget särskilt och hon är alltför på och konstig. Det är är inte så himla konstigt att tro att nån som pussar en och sover med en gillar en lite?!
I gårdagens avsnitt så betedde Christoffer sig som ett jävla svin mot Johanna. Han verkar helt galen och skriker på henne. Säger åt henne att hålla käften, att ingen vill höra henne prata. Mitt i gruppen, framför alla andra. Han gick in i hennes rum och tog hennes grejer och gömde hennes grejer. När hon såg honom komma ut, gick hon in själv och tittade och såg att saker saknades och gick sedan in till hans sovrum. Där låg han och "sov" och hon ville leta efter sina saker. Han blev fullständigt skogstokig och börjar skrika på henne och säga att hon ska ut därifrån och inte störa dem när de sover. DET VAR JU HANS FEL??! Han ler inte, han skrattar inte, han bara skriker som en galning. Hans ögon är svarta och hans ansikte kallt. Och det vidriga är att de andra killarna i rummet, som vet exakt vad som skett, de håller med Christoffer och säger åt Johanna att gå ut därifrån. Hon blir gjord idiotförklarad för att hon vill ha tillbaka sina grejer som någon annan stal?! Jag ser detta och blir så jävla arg.
Pelle hade ju som sagt ihop det med Krissy, men sen fick han ihop det med Johanna, kort därefter. De gjorde samma sak, myste och pussades och hånglade och sov ihop osv. Han var jättegullig mot Johanna och kramades och gosade in public. Men sen tröttnade han och ville inte vara med henne längre. Och då när hon typ undrar var som hänt, vill prata, vill fråga om läget pga de var nära, så beter han sig som om hon är ASJOBBIG och typ inkräktar och stör honom. Han ändrar sig i en handvändning och det är hon som är psychot som "stör" och är alltför på när hon vill fråga hur läget är när han sitter ensam och ledsen i ett hörn?!?! Hon vill bara vara snäll men han vänder det till något fult. Och sen får han henne att be om ursäkt. Asså, jag orkar inte med dessa killar.
Johanna och Krissy beter sig EXAKT som alla andra i huset, men de får så sjukt mycket mer skit av killarna än vad till exempel andra killar får. Thorbjörn och Christoffer satt i gårdagens avsnitt och pratade om att snacka skit och prata bakom ryggen på folk. De pratar om Johanna och att de tycker hon är dum och beter sig fel och borde göra si eller så för att vara bättre. De pratar om att Johanna hade kommit till Thorbjörn för att prata ut om situationen med Christoffer (alltså att han hatar henne och beter sig som en galning) och Thorbjörn tycker hon borde vara ärlig och gå direkt till Christoffer istället och prata. Killarna sitter alltså och pratar med varandra om hur dum Johanna är som inte är direkt och rätt fram, och hur oärligt det är att prata bakom ryggen på folk. TYP EXAKT VAD DE GÖR I SAMMA SEKUND!
Och sen det här med pakter ja. Länge var det förbjudet för deltagarna att prata om nomineringar med varandra och därmed kunde de inte skapa pakter, men nu är det förbudet borta och det är fullt tillåtet att gå ihop och bilda en pakt. Killarna var ju som sagt ganska snabba med att gadda ihop sig. De kände sig även säkra på att vinna över tjejerna för de menade att tjejer inte han hålla sams. Gud, vad jag är trött på sen åsikten. Så himla idiotisk och korkad. "Om tjejerna går ihop, är det rena självmordet" menade Erland och Thorbjörn när de pratade. Tjejer kan inte hålla ihop, sade de. Tjejer backstabbar varandra direkt. Killar fungerar bättre i grupp. Sånt jäkla skitsnack! Snälla, sluta prata om att tjejer inte kan hålla samman, men killar skulle vara som nån jävla dröm tillsammans. Tjejer är grymma på att hålla ihop och killar snackar massvis av skit om varandra. Killar i grupp kan vara en jävla katastrof. Jag önskar att de får se sig själva på video och se hur falska deras jäkla bros är.
Jag blir helt utmattad av ilska av att se ett avsnitt av Big Brother.
tisdag 11 november 2014
En helg i Norrköping
Idag är det tisdag, men jag vill prata om helgen som var. Jag har haft en alldeles fantastisk helg. Jag och Daniel for till Norrköping för kompishäng i en hel helg. Så himla najs!
Vi anlände tidigt på fredagseftermiddagen. David hade precis kommit med tåg han med, så han väntade på oss på stationen. Sen gick vi hem till Björkis och senare på eftermiddagen kom Björn och Johan. Med två olika tåg. Jag gillar hela grejen med att alla liksom kommer med olika tåg från olika städer och möts upp.
Gänget samlat! Plus att Adam var med på Skype! Det var fredagsmys deluxe med tacos.
Björkis hade gjort ett schema för hela helgen och fredagen var fullproppad med händelser. Musikhäng i replokalen till exempel och bowling! Och öl förstås! Jag är jättedålig på bowling och blir så sur när klotet hamnar i rännan på sidan. Varför kan det inte bara åka rakt fram?! Det är en sån himla njutning när käglorna ramlar och en hör det där kägelljudet.
Sen var vi ute halva natten och svängde våra lurviga, så lördagen blev mer åt det segare hållet. Typ titta på en säsong Sherlock och äta godis, dricka vår vikt i Ramlösa och se massor av filmer. Och koka kaffe i en kastrull på spisen för att Björkis inte har nån kaffebryggare av nåt slag (hur kan en inte ha det??).
Lördagseftermiddagen ägnades till att laga en gryta som fick stå och puttra på spisen i flera timmar. Och till att dricka vin!
På söndagsmorgonen vaknade vi tidigt och gick ut. Vi var till och med tidiga och fick stå utanför Arbetets museum och vänta på att det skulle öppna. Jag har aldrig varit där innan och tyckte det var superskoj! Särskilt en utställning som heter An Ordinary Boy.
På söndagseftermiddagen gick vi på bandy! Jag fick värsta nostalgikänslorna för när jag var yngre gick jag ofta på bandy. Anledningen till att vi gick dit var att det var Björkis lag som spelade! Det är så himla härligt med bandy, typ kallt och vintrigt.
Och sedan på söndagskvällen tog vi tåget hem igen. Sa jag förresten att vi var sex personer i en etta hela helgen? Det var ganska så trångt när vi skulle sova. Men det gick! Och det var mysigt!
Det var en underbar helg allt som allt. En sån där helg som får vardagen att verka tråkig.
Vi anlände tidigt på fredagseftermiddagen. David hade precis kommit med tåg han med, så han väntade på oss på stationen. Sen gick vi hem till Björkis och senare på eftermiddagen kom Björn och Johan. Med två olika tåg. Jag gillar hela grejen med att alla liksom kommer med olika tåg från olika städer och möts upp.
Gänget samlat! Plus att Adam var med på Skype! Det var fredagsmys deluxe med tacos.
Björkis hade gjort ett schema för hela helgen och fredagen var fullproppad med händelser. Musikhäng i replokalen till exempel och bowling! Och öl förstås! Jag är jättedålig på bowling och blir så sur när klotet hamnar i rännan på sidan. Varför kan det inte bara åka rakt fram?! Det är en sån himla njutning när käglorna ramlar och en hör det där kägelljudet.
Sen var vi ute halva natten och svängde våra lurviga, så lördagen blev mer åt det segare hållet. Typ titta på en säsong Sherlock och äta godis, dricka vår vikt i Ramlösa och se massor av filmer. Och koka kaffe i en kastrull på spisen för att Björkis inte har nån kaffebryggare av nåt slag (hur kan en inte ha det??).
Lördagseftermiddagen ägnades till att laga en gryta som fick stå och puttra på spisen i flera timmar. Och till att dricka vin!
På söndagsmorgonen vaknade vi tidigt och gick ut. Vi var till och med tidiga och fick stå utanför Arbetets museum och vänta på att det skulle öppna. Jag har aldrig varit där innan och tyckte det var superskoj! Särskilt en utställning som heter An Ordinary Boy.
På söndagseftermiddagen gick vi på bandy! Jag fick värsta nostalgikänslorna för när jag var yngre gick jag ofta på bandy. Anledningen till att vi gick dit var att det var Björkis lag som spelade! Det är så himla härligt med bandy, typ kallt och vintrigt.
Och sedan på söndagskvällen tog vi tåget hem igen. Sa jag förresten att vi var sex personer i en etta hela helgen? Det var ganska så trångt när vi skulle sova. Men det gick! Och det var mysigt!
Det var en underbar helg allt som allt. En sån där helg som får vardagen att verka tråkig.
måndag 10 november 2014
Beyond Perfect
Alltså, vad är upp med det här novembervädret? Idag var det så mörkt hela dagen att jag inte ens kunde ta bra selfies? Hur ska jag överleva en vecka med tentaplugg om jag inte ens kan ta selfies med bra ljus?
Jag har i alla fall en sweet, ny tröja. BEYOND PERFECT. Passar mig som handen i handsken, skulle jag vilja säga. Precis vad jag är.
Jag har i alla fall en sweet, ny tröja. BEYOND PERFECT. Passar mig som handen i handsken, skulle jag vilja säga. Precis vad jag är.
3 years ago
För tre år sedan flyttade Blixten in hos oss och min Facebookstatus såg ut såhär. Även fast han är en liten minivalp på bilden ser det exakt ut som honom. Han var så himla liten och näpen och rädd när han flyttade in hos oss och idag är han så stor (eller, ja, större...) och självständig och häftig. Men minst lika gullig!
torsdag 6 november 2014
Tacka vet jag tjejer!
En av de bästa grejerna med min nya klass är att det är så himla många tjejer. Några killar går i klassen, men inte många alls. Bara massa kloka tjejer och det är så himla bäst! Jag älskar att umgås med tjejer. Det blir en bättre, mer givande och tryggare miljö. I min studiegrupp är vi bara tjejer, sju stycken, och vi har verkligen de bästa diskussionerna och samtalen inför seminarium och uppgifter. Vi peppar varandra och stöttar. Vi delar med oss av kunskaper och erfarenheter och idéer. En underbar studiemiljö skulle jag vilja säga. Vi hade seminarium igår och i den andra gruppen som var med på samma seminarium ingick två killar och de sade i princip ingenting. Helt tysta! Medan alla tjejerna hade massor av åsikter och tankar kring ämnet. Tacka vet jag tjejer!
onsdag 5 november 2014
American Horror Story
Jag fullkomligt älskar häxor och tycker de är skitläskiga och spännande. Hösten känns som häxornas tid och jag kände att nu är ett ypperligt tillfälle att äntligen se American Horror Story: Coven. Jag har inte sett några andra säsonger av AHS, men kommer säkert att göra det sen. Jag kände att jag ville börja med häxorna pga häxor är bäst.
Än så länge har jag bara sett ett par avsnitt, men jag gillar't! Det är lite creepy och obehagligt och massor av balla häxor.
tisdag 4 november 2014
Nog är väl december en sjukt mycket bättre månad än november?
Är det inte sjukt att det redan är november? Jag hänger liksom aldrig med. Jag pratar sjukt mycket om årstider och mörker och väder och vind osv för jag måste småprata så himla mycket på jobbet. Alla mina vårdtagare säger alltid att tiden går så himla fort, även när den går sakta liksom, och det kan jag verkligen hålla med om. Tycker tiden flyger fram. Och jag hänger aldrig med nu när det blir mörkt så fort på kvällen. Blir alltid lite chockad när jag måste sätta på cykellysena på eftermiddagarna.
Fast november är kanske en av de tråkigaste, mörkaste och blötaste månaderna (finns visst nån sång som heter November Rain, så det är ju passande), så tycker jag att den är ganska okej. De senaste åren har jag gjort hela galet stora grejer i november, som att skaffa hund, gifta mig och köpa hus. Allt gjort i novembrar. 2011, 2012 och 2013. November i år blir dock inte lika storartad eller livsomvälvande. Men den blir nog ganska rolig. Jag har flera roliga grejer planerade och jag måste ju säga att tråkmörkret blir lättare att uthärda med roliga saker i sikte. Typ resor och vänner och konsert och sånt där. Kul! Dock även en tenta mitt i månaden, men jag försöker undvika att tänka på den. Försöker också undvika att tänka på hur sämst november är när det regnar och jag cyklar till skolan och det ändå är varmt och jag blir helt svettig och regnblöt samtidigt och kommer fram till skolan som en blöt säl, som lika gärna kunde ha simmat dit. Försöker istället tänka på hur sjukt mysigt det är när jag sitter framför brasan med en tekopp och Blixten i knät och lajvar valfri romcom och ba *njuter*.
Fast november är kanske en av de tråkigaste, mörkaste och blötaste månaderna (finns visst nån sång som heter November Rain, så det är ju passande), så tycker jag att den är ganska okej. De senaste åren har jag gjort hela galet stora grejer i november, som att skaffa hund, gifta mig och köpa hus. Allt gjort i novembrar. 2011, 2012 och 2013. November i år blir dock inte lika storartad eller livsomvälvande. Men den blir nog ganska rolig. Jag har flera roliga grejer planerade och jag måste ju säga att tråkmörkret blir lättare att uthärda med roliga saker i sikte. Typ resor och vänner och konsert och sånt där. Kul! Dock även en tenta mitt i månaden, men jag försöker undvika att tänka på den. Försöker också undvika att tänka på hur sämst november är när det regnar och jag cyklar till skolan och det ändå är varmt och jag blir helt svettig och regnblöt samtidigt och kommer fram till skolan som en blöt säl, som lika gärna kunde ha simmat dit. Försöker istället tänka på hur sjukt mysigt det är när jag sitter framför brasan med en tekopp och Blixten i knät och lajvar valfri romcom och ba *njuter*.
söndag 2 november 2014
Where you lead, I will follow
Hela oktober har jag uppehållit mig med att titta på en av de mest höstiga serierna nånsin, nämligen Gilmore girls. Hela serien, med alla avsnitt ligger ute på Netflix och jag kunde ju inte inte titta igenom hela. Jag har faktiskt hela serien på dvdbox, men jag har aldrig kollat igenom hela. Vilket betyder att jag aldrig sett alla avsnitt. Vilket betyder att jag är jättepeppad på att se hur det hela slutar. Just nu ligger jag på säsong 7 avsnitt 12, så det är inte så långt kvar till slutet.
En av de absolut bästa grejerna med Gilmore girls är ju utan tvekan Lorelais och Rorys förhållande. De är så himla lika varandra och så härliga tillsammans. Jag älskar alla deras konstiga traditioner och hela stadens alla skruvade högtider och händelser. Jag älskar att Lorelai och Rory fullkomligt älskar mat och äter massor och med glädje. Mat är roligt och en källa till lycka och välmående. Det är inte särskilt vanligt att se i tv-serier och film, där kvinnor ofta äter typ sallader och ba mm, va gott. Här är det munkar och Poptarts och hamburgare och kinamat och hinkar med kaffe. Det känns så himla sunt och frigörande.
Jag älskar också det faktum att det typ alltid är höst och vinter i Stars Hollow vilket betyder att de alltid bär jackor och kappor (alltid lite käckt uppknäppta med en färgglad scarf till!). Hur många kappor kan en människa äga?! Men jag gillar ju höst. Jag gillar höst på tv och det känns så äkta med höst, istället för Kaliforniens tråkiga eviga sommar.
Gilmore girls har aldrig varit värsta favoritserien hos mig, med den är bara så himla *härlig* att titta på. Så mysig och varm serie. Med massa småstadsgull och konstiga karaktärer. Med en massa, massa prat tusen kilometer i timmen, med massa referenser hit och dit och interna skämt. Det är något lugnande med att titta på den här serien. Jag blir mjuk i varenda led och varm i hela kroppen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)