Måndag förmiddag

Måndag förmiddag och jag har precis kommit hem från en informationsträff med Arbetsförmedlingen. Vilket deprimerande sätt att börja veckan på. Tyvärr kommer veckan sluta ännu mer deppigt. 
Jag har så himla svårt att se mig själv som arbetslös. En sån där utan jobb. Arbetslös. Det är ju inte jag. Och nu så är det det. Så konstigt. Jag borde liksom ha ett jobb. Jag är förvånad över att inte alla vill att jag ska jobba hos dom. Jag är skitbra på att jobba. Jag är trevlig och jag har arbetslivserfarenhet och jag har flera hundra högskolepoäng. Ska jag stå utan jobb? Så fel så att det inte är sant.

En gubbe på mötet idag berättade hur många lediga jobb det finns i vår region och i hela Sverige. Det finns en massa sa han och är bara att söka. Det är kul att söka jobb, sa han. En kvinna räckte upp handen och frågade; Hur många arbetslösa finns det då, som ska slåss om de här jobben? Då blev gubben sur och sade att det inte är det vi pratar om just nu. Nu pratar vi om alla bra, ledig jobb det finns, sa han. Jaha, tänkte jag. Hör inte de två grejerna liksom ihop?