Jag sitter och tittar på förmiddagstv (en av de bästa grejerna att göra när tid finnes) och det fantastiska programmet Antiques Roadshow (amerikanska versionen) är på. Alltid när jag ser det programmet blir jag så otroligt sugen på att ge mig iväg till varenda loppis och second hand som finns och hitta en massa gamla fynd. Och jag tänker alltid Varför har ingen jag någon släkting som skänkt mig en vacker, gammal Tiffanyvas från 1920-talet värd 20 000 dollar? En sådan tur jag jag minsann aldrig.
På den amerikanska versionen av det här programmet är det aldrig riktigt gamla grejer med. I den brittiska versionen är det ofta 1500-tal och 1700-tal och till och med 1300-ta. I USA är de glada om nåt är från 1800-talet. Det tycker de är hur jäkla gammalt som helst.
Och i varenda jäkla avsnitt är det Tiffanyglas med och nåt från inbördeskriget samt supersnygga art deco-smycken. Varför har inte jag nåt gammalt smycke från 30-talet liggandes i nån låda? Ett smycke som är så unikt att den inte ens går att värdera. Det hade varit nåt det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar