Så här skrev Sandra:
Hur känns det egentligen att bli av med magen sådär vips på en dag liksom? Saknar du den? Känns kroppen knasig liksom?
Jag förstår exakt den frågan. Jag tänkte mycket på det innan, om jag skulle sakna magen och så där. För ja, en stor, rund gravidmage är ju megamysigt. Att klappa på och så där. Känna sparkarna inifrån. Men egentligen är ju det mysiga den lilla bebisen som ligger därinne - och nu finns ju den ute i världen! Alltså myset finns ju kvar, bara på ett annat ställe, typ i famnen eller i vagnen eller så där.
Så här var det för mig (det gäller som sagt bara för mig och kan säkerligen vara på en massa olika sätt för andra personer). Min kanonkulemage försvann i exakt samma sekund som Folke gled ur mig ("gled" men aja...). När han kom ut så såg jag hur magen bara sjönk ihop, lite sladdrigt så där. Nästan som en pudding som skakas till lite. Sen var den nästan borta. Bara mjuk hud kvar. Jag kommer ihåg hur jag gick på toaletten sedan, på BB, och kollade i spegeln och ba VAR ÄR MAGEN?! Så knäppt att den bara var borta.
På ett sätt kan jag sakna den dock. Jag kan sakna känslan. Om en överhuvudtaget är/blir/vill vara gravid, så är det ju under en kort tid i livet. Det kan jag sakna lite. Att det är över liksom. Och kanske aldrig kommer tillbaka igen, vem vet. Jag kan också sakna känslan av att självsäkert bära upp tajta kläder med stolthet - japp, där är jag inte riktigt i vanliga fall, tyvärr. Inte hela tiden, i alla fall. Men jag jobbar på't. Varje dag. Ibland går det bättre, och ibland har jag sämre dagar.
Annars är jag så himla glad att stormagen är borta! Det är så skönt att kunna röra mig igen. Att kunna böja mig ner utan problem och kunna sitta bekvämt. Att kunna resa mig upp. Att kunna ligga på mage!!! Gud, som jag saknat det. Det är så fantastiskt skönt att kunna göra sådana saker igen. Och att kunna komma i gamla kläder! Kläder som jag inte använt på flera månader. Kläder som jag älskar och som bara hängt i min garderob i väntan. Igår hade jag faktiskt på mig mina vanliga jeans. Det var så himla härligt! Jag har gått i samma gravidjeans sen i julas (har dock älskat dom!), och det är så skönt med variation.
Det är en liten konstig känsla att kroppen nu nästan ser ut som den gjorde innan graviditeten. Det känns som om det vore omöjligt. Som om den borde ha lämnat mer spår. Det var för mig en så stor grej att gå igenom, och sen några dagar efter förlossningen så är allt nästan som vanligt igen? Det känns otroligt. Helt orimligt. Tänk att kroppen kan fixa det! Helt galet. Tur att jag har bristningarna och ett rejält ömt underliv att påminna mig om tiden som gravid :) :) :)
2 kommentarer:
Haha, jag minns när jag såg min mage i spegeln första gången efter förlossningen och den liksom bara hade sjunkit ihop och blivit till en mjuk deg. Sån konstig grej.
Och så undrar jag: hur går det med vovven och bäbin? Är de bästisar? Tveksamma till varandra?
Fifi: Det går okej, kan en väl säga med hund + bebi. Blixten är framme och luktar på honom och slickar lite, men inte mer än så. Jag tror han känner sig lite bortglömd, stackarn. Men vi försöker klappa och gosa med vovve extra mycket, och sen tänker jag att det får ta sin tid, helt enkelt. Jag tror de kommer bli bra vänner sen.
Skicka en kommentar