Jag var jag och barnet ensamma hela dagen, för allra första gången (och Blixten dårå!). Pappan/hussen/maken började nämligen jobba idag. Det kändes både lite trist och lite spännande. Spännande att få vara själv, men också jädrigt tråkigt. Det har varit svinkul att vara hemma bägge två med en alldeles ny liten bebis. Svinkul och behövligt. Och nu ska jag klara det här ensam ett tag?
Alla har i alla fall överlevt än så länge, så det är ju ett plus i alla fall. Det har varit en väldigt annorlunda dag. Vi har liksom inte fått nåt gjort. Under hela tiden som både jag och Daniel var hemma så var vi ju liksom två vuxna på en bebis = vi är fler än den = saker hinns med att göras. Idag har jag bara hunnit ägna mig åt Folke. Ätit och bytt blöja och gosat gosat gosat. Och så har jag startat diskmaskinen! Heja mig! Men liksom inget annat. Alls. Inte ens borstat tänderna och nu är klockan halv sex på förkvällen.
Det konstiga med att vara föräldraledig är att det inte längre är jag som styr min tid. Det är någon annan som gör. En liten miniperson. Som styr dagen och visar vad som ska göras och vad som hinns med. Jag är van att ha tusen järn i elden när jag är hemma och hinna massvis. Eller kunna ligga på soffan och göra exakt vad jag vill (ingenting). Nu ba: kan börja med nåt, sen måste jag sluta pang bom för Folke vill äta. Och det är klart han ska få äta.
Samtidigt är det ganska skönt att det inte är jag som styr min tid. Det är ganska skönt att bara vara. Att låta dagen gå och det enda viktiga som behöver ske är att barnet tas omhand. Och nu har det snart gått tre veckor av barnets liv och jag börjar bli ganska bra på att ta hand om honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar